Isabella, 21, liv vändes upp och ner: ”Det var akut”

Efter reklamen: Så kollar du vilken blodgrupp du tillhör

På väg hem från en semester i Italien med sin pojkvän märkte Isabella Jepsen ett stort blåmärke på sin ena arm. Hon hade ingen aning om var det kom ifrån och hade inget minne av att hon hade slagit sig.

Först så struntade Isabella i det men efter hennes mammas begäran så svängde hon förbi sin läkare för ett blodprov.

Senare samma dag, efter läkarbesöket, fick hon ett samtal från ett okänt nummer som hon struntade i. De var nog bara telefonförsäljare, tänkte hon. Men efter ett tag ringde hon ändå tillbaka.

På andra änden var läkaren som redan var på väg hem till Isabella i Vejle.

– Han höll papperna intill kroppen, jag kände på mig att något inte stod rätt till. För när händer det egentligen att ens läkare åker hem till en? Berättar Isabella.

Gråtande och panikslagen ringde hon sin mamma och några timmar senare var hon på väg till sjukhusrummet som redan var förberett för henne.

Följande morgon fick hon det slutgiltiga beskedet.

– En läkare och en sjuksköterska kom in i mitt vardagsrum, båda med en stol under armen. Då förstod jag att vi skulle behöva prata länge och att de inte kom för att förmedla några goda nyheter.

Läkaren tog Isabellas hand och såg henne i ögonen. "Du har akut leukemi".

Därifrån minns hon ingenting, bara att alla omkring henne grät. Hennes pojkvän, hennes mamma, till och med hennes pappa, som hon aldrig sett gråta förut, och även läkaren som gav beskedet.

"Du har akut leukemi"

Akut myeloid leukemi, även kallad akut blodcancer, är en livshotande cancer i benmärgen och blodet. Sjukdomen är ovanlig och varje år insjuknar cirka 50 vuxna i Sverige. Medianåldern för vuxna vid insjuknandet är drygt 50 år enligt Cancer Centrumet. Men för Isabella blev hon en del av den statistiken när hon bara var 21 år gammal.

Måndagen därpå påbörjade hon sin första omgång kemoterapi, som hon nu genomgått två gånger på tre månader.

Hon har förlorat allt sitt hår, bär runt på slangar och rör med ingångar till sina blodådror och har nu bytt ut vardagen som teamledare på ett café mot besök på sjukhuset.

– Jag tänker faktiskt inte så mycket på mig själv. Jag tänker mest på mina anhöriga. Min familj och min pojkvän. Jag vet inte riktigt varför, men jag tror att jag har accepterat den situation jag befinner mig i. Och det är ingen som bär skulden för det. Men jag ser hur det påverkar dem som står mig nära, och det tar verkligen upp mycket av mina tankar, förklarar Isabella.

Hon har dåligt samvete över hur mycket tid och pengar de behöver lägga på att besöka henne. Föräldrarna bor nämligen i Hjørring i Nordjylland, medan hon själv bor i Vejle och är knuten till Odense universitetssjukhus.

– Det är svårt att jag inte kan göra något åt det, men samtidigt behöver jag deras hjälp, förklarar hon.

Den behandling som Isabella nu får mot sjukdomen verkar svara positivt. Cancercellerna dödades av gifterna från cellgifterna redan i första omgången, men det betyder inte att hon är frisk ännu.

Just nu är utmattad och oftast bunden till sängen. Hennes immunförsvar är praktiskt taget obefintligt, och det är mycket hon inte får – eller kan – göra. Men hon vägrar låta omständigheternas allvar bli det som överskuggar allt.

– På ett sätt är jag såklart väldigt rädd för att benmärgstransplantationen kan gå fel. Å andra sidan är jag inte så orolig för att jag inte ska klara av det. Det är jag faktiskt ganska säker på att jag kan. Men jag vet inte riktigt vad jag ska förvänta mig. Jag föreställer mig alltid det värsta och hoppas på det bästa.

Isabella: "Ett ämne som döden tar mycket energi om man tänker för mycket på det"

Isabella har hållit kvar vid mentaliteten om att hoppas på det bästa. Hon är ung, hon har något att kämpa för och behandlingen verkar fungera. Och att läkarna, trots att det är en dödlig sjukdom, alltid har sagt att det handlar om att hon ska bli frisk igen.

– Jag har såklart tänkt på döden, men jag har inte kommit närmare den. Jag vill först använda min energi på det om det blir relevant.

– Det finns så många saker att förhålla sig till och många beslut att fatta hela tiden. Ett ämne som döden tar mycket energi om man tänker för mycket på det. Jag vet att det kan hända, men just nu kan jag känna i min kropp att jag mår bra, säger Isabella.

En del av det som ger henne energi att ta en dag i taget är de många nya följare och vänskaper hon har knutit genom sina sociala kanaler som Instagram och TikTok.

I början delade hon nyheten och uppdateringar om sin diagnos där, eftersom det var enklast att berätta för alla sina vänner och bekanta om sjukdomen på en gång.

Hon hade inte ork att ringa och prata med dem en och en. Men på bara några månader har Isabella skapat ett nyfiket och stödjande gemenskap genom sina profiler, där hon generöst delar med sig av sin vardag som cancerpatient.

I dag följer cirka 35 000 personer de två profilerna, där Isabella i videor provar peruker, visar vad hon äter på sjukhuset eller skriver om de saker och personer hon är tacksam för.

– Det har varit ett stort stöd. Varje dag får jag meddelanden från personer som jag inte känner, som frågar hur jag mår och berättar hur inspirerande det är att få följa med. Det är både folk som själva har cancer nära inpå livet men även de som inte har det. Att få den bekräftelsen och erkännandet utifrån ger mig verkligen mycket energi.

Isabella sätter livet på paus

De flesta 21-åringar tar ett sabbatsår, studerar eller arbetar. De går ut, träffar vänner och bekymrar sig om framtidsplaner.

För bara några månader sedan såg Isabella fram emot en kryssning med sin familj genom Europa under hösten, att få fira nyår i Florens med sin pojkvän – och kanske börja studera till nästa sommar. Nu har allt satts på paus.

Hon saknar sin vardag med kollegorna på caféet i Vejle. Den helt vanliga vardagen med triviala rutiner. Och hon hoppas att du uppskattar din.

– Ingen ska klaga över sin tråkiga vardag. Även om jag verkligen var trött på min innan jag blev sjuk. Ni har I alla fall möjligheten att säga: “okej, det är skittråkigt, så nu gör jag något annat,” eller “jag vill inte vara i Danmark, så jag åker ut och reser.” Jag får inte ens lämna landet nu.

Allt man kan få ut av livet, ska man få ut av livet, slår Isabella Jepsen fast.