Malin Roos: ”Männens spritmonopol öppnar dörrar till feta bokkontrakt och poddar”

03 sep, 2020
FotografSVT play/Magnus Liam Karlsson
Journalisten Malin Roos om mäns spritmonopol
Friskt i flaskan, hej! Nu är jag modig, tapper och frodig. Om Bellman hade levt i dag hade väl Fredman valsat runt i varenda podcast och pratat ut om sitt senaste återfall.
För att spara den här artiklen måste du vara inloggadLogga in på ditt kontoellerSkapa ett konto
Annons

Jag är inne i en tung period av missbruk.

Det började med att jag plöjde norska tv-serien Exit samtidigt som jag lyssnade ikapp på Hej jag heter Fredrik – en podcast som gjordes på uppdrag av Sveriges Radio och där man får följa tidigare P3-programledaren Fredrik Söderholm på hans väg ur ett kokainberoende.

Om man ens skulle drista sig till att jämföra kan man väl säga att den svenska public service-versionen bjöd ett aningen mer nedtonat snortande än det i Exit där de vita linorna hade räckt till att krita båda långsidorna på Friends Arena. Men jag var helt fast i båda. Alkohol och droger tenderar att ha den effekten även för den som konsumerar som publik.

Så har det varit sen Carl Michael Bellmans alter ego Fredman låg i rännstenen och skaldade Hurra, kurage om lustigt bagage: Friskt i flaskan, hej! Nu är jag modig, Tapper och frodig, och jag fruktar ej. Ännu en sup ell' par! Eller Gustav Fröding som satte sig att från morgon till kväll dricka, sökte alla ställen med alkohol och flicka.

Annons

Om missbruk historiskt i konsten och kulturen har omgärdats av ett romantiskt töcken, den charmfulla store skaparen som kräfva sina supar, så följer de berättelser om beroende som sköljer över oss i dag ett annat mönster:

Man som i offentlighetens ljus uppvisat svinaktigt beteende och som i samma upplysta sken transformeras till fromt lamm.

Fotbollskrönikören som blir nykter och skriver en bok. Skådespelaren som får en diagnos och vips en förklaring till alla mindre smickrande rubriker, släpper en podd och vänder blad. Dokusåpaprofilen som gör ett streck över jag älskar horor-tatueringen på underarmen och blir åttaåringarnas favorit i en av landets största YouTube-kanaler.

Efter boken, såklart.

Överallt står förlag, tv-soffor, föreläsningsscener, tidningssidor och podcaster med öppna armar, redo att ta emot bikten.

När Nemo Hedén, som ”slog igenom” i omsusade tv-såpan Kungarna av Tylösand, och därefter skrev en självbiografi om sitt drogmissbruk, härförleden bjöd in en tidigare humorprofil att (under pågående rättsfall) tala ut i sin podcast Nemo söker en vän, hände något intressant.

Annons

Mitt i samtalet erbjöd programledaren den tidigare humorprofilen att ”hänga med på lite möten”. När humorprofilen påpekade att killen mittemot just brutit mot anonymitetsprincipen och poddaren hejade på vidare om att det bara var för att han brydde sig, föll nästa replik:
”Mm, men du vill ha bandaren på när du bryr dig.”

Nemo Hedén var säkert genuin i sin omtänksamhet men sprit och droger är en lukrativ marknad inte bara för de som langar.

Då är Sigge Eklund mer ärlig i sitt uppsåt.

Den kanske mest intressanta intervjun av alla som duggat om Eklunds nya bok fann jag i Nöjesguiden. Texten i tidningen börjar med att Sigge Eklund angör mötet med en hälsning till reportern från sin poddkompis Alex Schulman: ”Alex sa att ’du kan bli den nya Alex Schulman’”, varpå författaren höjde handen för att beställa två Ipa.

Här får vi i texten följa hur reportern resonerar med sig själv: ”Anledningen till att jag tvekar är att jag inte druckit alkohol på snart en månad. Samtidigt vill jag inte att Sigge ska tycka att jag är en tråkmåns.”

Annons

Reportern förklarar att han drabbats av ”sådana jävla panikångestattacker” de senaste gångerna – och tar en bärs. Vill inte förspilla läget att bli dryckesbroder med Sigge.

Och tur var väl det för annars hade vi kanske inte fått höra Sigge Eklund berätta om sitt verkligt stora projekt, det som han i Nöjesguiden-intervjun hävdar kommer bli vad han är mest stolt över på sin dödsbädd.

Under hösten släpper han podcasten Återföreningen, i vilken Thorsten Flinck och hans bror Rickard möts efter att inte ha pratat med varandra på 20 år. ”Thorsten som var öppen med sitt missbruk och brodern som dolde sitt” – och Sigge som var kompis med båda och enligt egen utsago är den enda som kan göra podden.

”Om de två kan förenas till slut kanske jag blir hel”, filosoferar Sigge Eklund inför reportern med ölen och menar att idén är särskilt genial eftersom han inte behöver förbereda några frågor ens:

”Är det inte så att de bästa sakerna man har gjort är de som kräver noll ansträngning?”

Annons

Jo tack smack.

Det är inte precis så att världen behöver mer svinerier men det slår mig att detta är en marknad kvinnor helt bommar. När Sanna Lundell och Ann Söderlund gör en tv-serie om missbruk handlar det om medberoende och när DN-journalisten Hanna Hellquist skriver en brutalt ärlig krönika om sin alkoholism, blir reaktionen: ”Va, vi hade inte en aaaning”.

Givetvis finns det kvinnor med både tveksamt leverne och svinaktigt beteende men eftersom kvinnor inte har levt rövare inför allmän beskådan finns inget missbruk att kapitalisera på, ingen transformation mot ett frommare jag att visa upp i tv-sofforna och skriva en, två eller åtta böcker om.

Kvinnor skjuts ut i rymden och nyper allt fler platser i styrelserummen men hade en kvinnlig medarbetare på Sveriges Radio med näsan djupt i kokainmissbruk, erbjudits att göra en podcast för sin arbetsgivare år 2020?

Fan trot, men det hade varit intressant att se.

Annons

För jämställdhetens skull.

Läs mer:

Alexandra Andersson: "Sexualiseringen av Anders Tegnell har gått överstyr"

Malin Roos: ”När får jag krama min mamma igen?”

Lisa Nilsson: ”Storstadsbor – ni är naiva som vill flytta till landet”

Annons