Mamman tvingades adoptera bort sonen – återförenade efter 33 år

Efter reklamen: Adoption - det här gäller i Sverige

Shelley Pitts var bara 14 år när hon blev gravid. Först ville hon inte erkänna det för sig själv, men efter att inte ha fått mens på två månader insåg hon vad som hade hänt. Gravid i tredje månaden berättade hon det för sin pojkvän Sidney, som var ett år äldre. Paret hade varit tillsammans sedan de var 12 och 13 år gamla.

Rädda för vad föräldrarna skulle tycka dolde de graviditeten för omvärlden med hjälp av pösiga kläder, samtidigt som de naivt diskuterade vad bebisen skulle heta. Men till slut började nyheten sippra ut i samhället i Texas där de bodde. Som det enda paret med en vit tjej och en afroamerikansk kille på 80-talet, så möttes de av mycket fördomar redan innan de hade en tonårsgraviditet också.

Paret valde bort biologiska barn – adopterade 18-åriga sonen

Tvingades adoptera bort sonen

När föräldrarna till sist fick veta att deras barn skulle få barn så bestämde de gemensamt att en adoption var det bästa alternativet.

”De var sårade och besvikna, men vi var lättade över att äntligen ha berättat. Att lämna barnet till adoption kändes som rätt sak att göra. Jag intalade mig själv att det var det bästa”, berättar Shelley Pitts för Love what matters.

När Shelley födde sin son fick hon inte ha pojkvännen vid sin sida – hans föräldrar hade förbjudit honom att vara där. Den 29 mars födde hon sonen, och valde att se honom en gång innan hon gav upp honom, även om hon visste att det skulle göra det svårare.

”Han var perfekt, men var inte menat att vara min. Jag intalade mig att han skulle få ett bättre liv med sina adoptivföräldrar, och när sjuksköterskan kom för att ta honom från mig så bad jag för att det skulle bli så. Jag grät inte när de tog honom. Jag minns att jag skämdes som att jag inte hade rätt att gråta”, säger Shelley.

Julia och Cassandra träffades på jobbet – upptäckte att de var syskon

Firade sonens födelsedag i hemlighet

De kommande åren gifte sig Shelley och fick tre döttrar – den första bara fem år efter att ha fött sonen. Varje år den 29 mars firande hon dock sonens födelsedag i tystnad, och föreställde sig hur han såg ut och hur hans liv var. Efter att ha skilt sig från döttrarnas pappa, så uppfostrade hon barnen i stort sett på egen hand.

När folk frågade om hennes barn var svaret alltid ”jag har tre döttrar”, i stället för ”jag har tre barn”. Väldigt få personer i hennes liv kände till den bortadopterade sonen, men döttrarna fick veta om det när de var gamla nog för att förstå.

Eftersom det var en stängd adoption så visste inte Shelley var hennes son hade hamnat. När hon visste att han hade fyllt 30 år så började hon hålla koll på hemsidor som återförenade biologiska föräldrar med bortadopterade barn. När hans födelsedag närmade sig i år, så gjorde hon en ny sökning – och hittade en matchande person. Efter att ha undersökt vidare på Facebook insåg hon att hon hade hittat rätt, i en Daniel Smith.

Par adopterade barn från Ryssland – har lämnat tillbaka barnet igen

”Profilen hade ingen listad födelsedag, så jag letade vidare på sidan för någon indikation på att det var min son. Jag hittade en bild på en ung man i en tung rock som tog en selfie i snön. Ögonen som stirrade på mig var mina egna. Läpparna var hans fars. Jag visste det direkt. Jag hade hittat min son!”, berättar hon på Love what matters.

Mötet med sonen – efter 33 år

Shelley skickade ett meddelande där hon grattade sonen på födelsedagen och sa att hon var hans biologiska mamma. Efter att inte ha fått svar på flera dagar tog hon kontakt med sonens flickvän, som lovade att säga till honom att kolla sina meddelanden. Till slut fick de kontakt och skrev med varandra, innan de till slut hördes på telefon.

”Han var oerhört förstående och full av kärlek för mig, jag tänkte nästan att det var för bra för att vara sant, men det var det inte. Vi pratade i tre timmar och bandet var omedelbart”, säger hon.

En månad efter att ha hittat varandra kunde Shelley och Daniel återförenas – efter 33 år.

”Den första kramen från Daniel var som inget jag någonsin känt. Mitt hjärta fylldes upp och svämmade över. 'Jag kan inte förstå att du äntligen är här', sa jag i hans öra. Allt han kunde göra var att skratta. Det ögonblicket gjorde honom mållös och det är förståeligt. Min son var hemma”, berättar Shelley Pitts.

Tonårsparet adopterade bort dottern – 50 år senare för hon dem samman igen