Paret valde bort biologiska barn – adopterade 18-åriga sonen

Efter reklamen: Det här är bästa åldern att bli mamma – enligt forskning

Casey Douglas växte upp som prästdotter i en kristen omgivning i Athens i Texas, men bestämde sig redan som ung att gå mot strömmen gällande familjebildande. Hon ville inte föda några egna barn, utan i stället hjälpa de som inte hade det bra. När hon hittade sin make och gifte sig vid 21 och 23 års ålder, så började de fundera.

Efter några år landade de i att de skulle bli fosterfamilj och adoptera barn – något som de fick mycket kritik för. Många tyckte att den unga familjen skulle fokusera på egna barn innan de adopterade andra.

När de valde att sterilisera så tystade rösterna runt om dem. Men när de sedan berättade för bekanta att de bara tänkte ta emot fosterbarn över 13 år så kunde kritikerna inte hålla sig längre, och Casey fick höra att hon och maken skulle bli dödade i sina sängar om de tog in en tonåring i huset.

Det tog nio månader innan paret godkändes som fosterfamilj – men efter det gick det desto snabbare. När en kvinna från socialtjänsten kom på besök för att diskutera adoption berättade hon att hon på parets uppfart hade fått ett samtal om en 16-åring som behövde ett hem redan samma dag.

”Tre timmar senare träffade jag min son. Han kom in genom ytterdörren med sitt lilla metspö. Det var inte på ett sjukhus och inga kramar eller pussar, men med ett mjukt leende och ett handslag. Inget hade kunnat förbereda mig på smärtan i ett desperat barn som dyker upp i ens farstu”, berättar Casey Douglas i Love what matters.

Sigrid är gift och har barn med dödsdömd mördare

Adopterade Randall när han hade fyllt 18 år

Casey och maken kände genast att 16-åringen, som hette Randall, var deras son.

”Han var alldeles för liten för att snart fylla 17 år och han kom med två väskor med kläder som var trasiga, fläckiga eller för små. Jag grät när jag tömde hans väskor i min tvättmaskin”, beskriver hon.

Randall hade blivit övergiven på sjukhuset av sin biologiska mor, och det hade tagit en vecka innan familjen hade kunnat letas upp. Han fick då växa upp hos sin mormor, tills hon blev sjuk när han var 11 år. De kommande fem åren flyttade han mellan familjemedlemmar och blev illa behandlad. Till slut ville ingen ta hand om honom längre, och han ringde till socialtjänsten och sa att han var hemlös.

Efter tre månader tog Casey och maken över vårdnaden om Randall, men det gjorde också att de inte kunde adoptera honom. Först efter hans 18-årsdag kunde han adopteras och få deras efternamn.

”Han tog vårt namn och för första gången hade han en mamma och en pappa som var hans. Även om jag avskydde att vänta så älskar jag att vi kunde adoptera honom som 'vuxen'”.

Karols syster var hennes mamma – familjens lögn i 16 år