Amputerades efter kejsarsnittet – finner tröst i nyfödda dottern

Efter reklamen: 7 viktiga saker att tänka på om du står nära någon i sorg

I oktober förra året upplevde Krystina Pacheco en av livets bästa och värsta stunder samtidigt; hon välkomnade en nyfödd och efterlängtad dotter, samtidigt som hon hamnade i sepsis efter kejsarsnittet och tvingades amputera båda händerna och båda fötterna.

I en artikel med nyhetssajten ABC News berättar hon och hennes make om den livsomvälvande upplevelsen – och vägen tillbaka.

Fasansfulla upptäckten efter dna-testet: Inte mamma till 3-åriga dotten

Drabbades av sepsis två dagar efter kejsarsnittet

Krystina Pacheco och hennes make Jacob är bosatta i den amerikanska delstaten Texas. De var sedan tidigare stolta föräldrar till en son och i oktober 2022 välkomnande de en dotter som fick namnet Amelia.

Men bara två dagar efter komplikationsfria kejsarsnittet, via vilket dottern kom till världen, insjuknade Krystina. Under konvalescensen hade hon feber, kräktes och var tungandad.

Som nybliven tvåbarnsmamma kände hon sig rädd och orolig, och familjen sökte därför vård. Hon försämrades snabbt och väl på sjukhuset blev avgjorde personalen på akuten att hon snabbt behövde förflyttas till ett annat sjukhus via helikopter.

Krystina hade drabbats av svår sepsis.

Tillståndet, som i folkmun brukar kallas för blodförgiftning, beskrivs av 1177 som ”en infektion påverkar hela kroppen och gör att viktiga organ som hjärtat, lungorna, hjärnan och njurarna inte fungerar som de ska.”

– De förklarade aldrig för oss hur nära hon var döden, men du kunde se det i deras ansikten varje gång jag frågade. Det var en otroligt läskig upplevelse för hela familjen, berättar Krystinas make Jacob för sajten ABC News och lägger till att läkarna gav henne 20 procents chans att överleva.

Krystinas sista minne är att hennes make viskar i hennes öra att hon skulle komma tillbaka till honom och deras två barn.

Nyblivna tvåbarnsmammans kritiska tillstånd: ”Nära att dö”

Under hennes sjukhusvistelse, två veckor på intensivvårdsavdelningen, tog maken Jacob hand om parets nyfödda dotter och unga son ensam. Samtidigt som tillvaron präglades av svår oro för Krystina och hopp om hennes tillfrisknande.

I mitten på november kunde läkarna avlägsna tuben som hade hjälpt henne att andas.

– Det första hon sa till var ”Vad hände med mig? Var jag nära att dö?” Efter det hade vi ett känslofyllt ögonblick med många tårar – ledsna tårar och glada tårar, bara en våg av överväldigande känslor som sköljde över oss, säger Jacob till nyhetssajten.

Svensk-indiska parets otroliga historia: Cyklade 9 600 kilometer för kärleken

Läkarna amputerade båda händerna och fötterna

När Krystina Pacheco vaknade från den konstgjorda koman, som läkarna försatte henne i, så vaknade hon också till insikten att hennes liv aldrig mer skulle bli detsamma.

För att rädda hennes liv var läkarna nämligen tvungna att amputera båda hennes händer och fötter. Hon minns att händerna och fötterna vid en vaken tidpunkt under hennes tid på intensivvårdsavdelningen, hade blivit svarta till följd av hennes sepsis. I det läget var en amputation var livsnödvändig.

– Jag bröt ihop totalt och kände mig alldeles förkrossad, berättar hon. Men varje dag vaknade så tänkte jag på mina barn, och varje gång jag rullades in till operation tänkte jag att ”Jag måste överleva för mina barn, även om det betyder en till operation, och ytterligare en efter det.” Det fanns flera motivationsfaktorer i det där, förklarar hon under intervjun med ABC News.

Så lever tvåbarnsmamman i dag – finner stöd i sina barn

I dag, drygt ett halvår efter dottern Amelias födsel, är Krystina mitt uppe i rehab och terapi för att stärka hennes fysiska och psykiska välmående. Hon tränar för att bli bättre på att hantera vardagliga uppgifter och ärenden.

Hon berättar att hon har bra och dåliga dagar, och beskriver resan som en ”berg- och dalbana.”

Men trots att första tiden varit utmanande för Krystina och hela familjen, så är hon överväldigande tacksam över att hon har livet i behåll och att hon får se sina barn växa upp. Det är en känsla hon håller hårt i, när hon motiverar sig att fortsätta med rehabiliteringen.