Den nya musan

Trendsättaren och skådespelerskan Chloë Sevigny har sagt: ”Det är underbart att vara en musa, att inse att man ger inspiration till andra”. Och enklare kan inte musans roll genom tiderna beskrivas, hon som är själva förutsättningen för det kreativa skapandet. Åtminstone fram till nu. Den nya tidens musa känns nämligen lika plötsligt flyktig som en vårkollektion, och framstår mer som ett ansikte utåt för våra värderingar och snabba trender än en orsak till det designade verket. Fortfarande viktig, fortfarande inspirerande, men kanske mer för kunden än skaparen i sig.

MUSAN SOM BEGREPP hittar vi så långt tillbaka som i den grekiska mytologin, en gudinna som höll sina kraftfulla vingar över konstnärerna. Även om hon fram till modern tid hade kvar sin lyskraft inom konsten – Picasso hade sin Dora Maar, Gustav Klimt sin Alma Mahler och Francis Bacon sin George Dyer – så försvagades hennes betydelse och i stället uppstod hon inom andra konstnärliga områden, som litteraturen, musiken och modet.

1920-talets stora musa hette Nancy Cunard och inspirerade författare som Ernest Hemingway och James Joyce och hon utmärkte sig med otaliga, breda armband (ibland ända upp till armhålorna) och kraftigt sotade ögon. Som många berömda muser skapade hon sitt eget liv, sina egna framgångar, och nöjde sig inte med att sitta på någons piedestal.

Det gjorde inte heller modeskaparen Yves Saint Laurents två största inspirationskällor, Loulou de la Falaise och Betty Catroux, som båda var delaktiga i hans arbetsprocesser. Coola kvinnor, som vågade sticka ut och som såg sin stil som självklar.

Exemplen är många. Ikoniska Iris Apfel, med sina uggleglasögon och stora Mimmi Pigg-halsband, blev en folkets musa på 1950-talet för de som inte hade modet att våga vara annorlunda, och otaliga kvinnor har genom åren tackat Iris för att hon ”förändrat deras liv”. Modellen och skådespelerskan Edie Sedgwick är ett exempel på en mer självförbrännande musa, som under flera år höll den kreativa lågan uppe hos konstnären Andy Warhol. Hon inspirerade även musiker som Bob Dylan, Lou Reed och Patti Smith och skapade många egna modetrender. Tragiskt nog dog hon av en överdos sömnmedel och alkohol, bara 28 år gammal.

NÄR 80-TALETS SVULSTIGA glamour gjorde entré var det med ledorden ”mycket av allt”, något som syntes inte minst på modemusan. Det räckte inte med att vara modell, hon blev supermodell med status som en rockstjärna och beteende därefter.

Utseendet låg till grund för berömmelsen, varken mer eller mindre, och modeller som Cindy Crawford, Linda Evangelista och Naomi Campbell företrädde en musa som var lika oåtkomlig som dåtidens grekiska gudinna.

Dekadent, galet, glittrigt – och ohållbart. Sakta men säkert har bilden av det vi drömmer om förändrats, en spegling av omvärldens berg och dalbana. I de virvlarna byter också modeskaparna muser på löpande band, ofta från kollektion till kollektion.

Den musa som en gång inspirerade konstnären under ett helt liv, eller åtminstone under lång tid, är för tillfället borta och med det även betydelsen hon hade för skapandet. Snarare ska hon spegla tiden vi lever i, påminna oss om oss själva och inspirera till att vilja bli vårt bästa jag.

– Vi har ju en längtan efter autenticitet i olika former. En anonym modell har inte något att berätta, vi vill ha frontal-figurer med egna historier, egna liv.

Karaktär hyllas framför det flyktigt vackra, säger konsumtionsforskaren Sofia Ulver.

När Marc Jacobs gjorde sin sista kampanj för Louis Vuitton förra året så var det tillsammans med åtta av sina största muser, bland andra skådespelerskan Catherine Deneuve, regissören Sofia Coppola och popsångerskan Fan Bingbing. Klivet från hans exklusiva manege till svenska klädföretaget Ellos blir inte särskilt långt när man ser till muserna då det senare också satsar på kända och starka förebilder utåt.

I deras kampanj Mitt liv, min historia i höstas bjöd danska skådespelerskan Connie Nielsen (hon som i tysthet trånade efter Russell Crowe i filmen Gladiator) in till sin lägenhet i New York. Snart fyllda femtio, med ett brinnande engagemang för mänskliga rättigheter och med en egen humanitär organisation (Human Needs Project) blir hon en kvinna man gärna hade tagit en kaffe med och pratat om livet.

Och när 44-åriga Izabella Scorupco i vintras lät kläderna falla i KappAhls underklädesreklam och charmiga feel-good-skådespelerskan Kate Hudson dansar och skrattar för Lindex gör de det som om det är den naturligaste saken i världen. Alla har de ett gemensamt – de är så mycket mer än mode.

Klädkedjan Esprit låter musan vara helt okända ansikten i kampanjen Everyday amazing där devisen ”inspirerande kvinnor med spännande liv som inte är modeller utan förebilder: äkta, unika och vackra varje dag” sätter fingret på det som utmärker en musa à la 2010-tal. Balansgången för modeskaparna och klädföretagen har blivit tuffare i och med att konsumenterna styrs mer av miljö, moral och politik.

– Allt fler bojkottar företag som gör något de själva inte står för och ”ja”-kottar företag som har en etisk eller social påverkan som anses vara positiv. Sveriges konsumenter är mest politiska i hela världen enligt den definitionen, säger Sofia Ulver.

Modeskaparen Lisa Wikander, som startade och driver modemärket Mes Dames, har också tydligt märkt förändringen.

– Vi har gått från att beundra musans skönhet till att beundra hennes engagemang och gärningar. Skönheten ligger mer i det som personen gör eller vill uppnå. Samhällstempot går så mycket fortare i dag, och kultur och mode måste vara mer tillgängligt. Det finns också en helt ny grupp av kvinnor att uppmärksamma, alltifrån bloggare till Youtube-artister. Plattformen ser annorlunda ut och det är ju förstås spännande och något som modebranschen uppmärksammar. För kunden tror jag att det är kortare väg i dag att klä sig som sin förebild än vad det har varit tidigare, säger hon.

För Lisa Wikander har musan alltid varit central och hon skapar varje kollektion utifrån en känd kvinna, ibland historisk som Jeanne d’Arc, ibland ”nutida” som Estrid Ericson.

– Min inspiration kommer förstås från allt möjligt, men kollektionens uttryck konkretiseras alltid genom en musa. Namnet Mes Dames betyder Mina damer och för varje kollektion så växer samlingen av kvinnor som vi valt att lyfta fram. Jag inspireras av personer som vågat leva sitt liv på ett övertygande sätt och som vågat tro på sin idé. Personligen gillar jag att höra historien bakom ett plagg och inte bara konsumera för sakens skull.

Lisa Wikander har stor erfarenhet av att arbeta med mode i Paris, och hon tycker sig se en skillnad mellan synen på skönhet där jämfört med till exempel Sverige.

– I Frankrike har man i större utsträckning kvar sitt fokus på skönheten i sig, medan vi i Sverige har en tendens att rationalisera och analysera. Jag vill gärna kombinera dessa två världar. Hylla den livsbejakande skönheten, men även inspirera till att påverka världen omkring oss.

Hon hade säkert fått medhåll från Coco Chanel, som var klok nog att se på mode och skönhet från två håll: ”Mode är inte något som existerar enbart i klänningar. Det har att göra med idéer, hur vi lever och vad som händer. För att kunna bli oersättlig måste man vara annorlunda, och den modigaste handlingen är att våga tänka själv. Högt.”

AV KATARINA DANIELSSON

FOTO COLOURBOX, JONAS GUSTAVSSON M FL