Anna Lindh hittade kärleken i en ny man innan hon dog

Efter reklamen: Krimfallen som skakade Sverige

Anna Lindh var 46 år och Sveriges utrikesminister när hon den 10 september 2003 blev knivhuggen på varuhuset NK i centrala Stockholm. Dagen därpå avled hon på sjukhuset av sina skador.

I biografin En människa kan mördas men inte idéer, berättar vännen och kollegan Eva Franchell, som också var med Anna Lindh när hon attackerades, om den svenska toppolitikerns karriär och vägen mot partiledarposten som hon aldrig hann få. Men boken är också full av minnen av Anna Lindh som mamma, och hennes privatliv med maken Bo Holmberg.

Annika Dopping försvann från rampljuset – så lever hon i dag

I en intervju med Aftonbladet konstaterar Eva Franchell att även om Anna Lindh ofta var bortrest och hade fullt upp på jobbet så oroade hon sig för familjen och ville ha ständig kontakt med dem.

– Anna hade ett ängsligt drag. Hon var orolig, för familjen, för barnen. Det märktes bland annat på många och långa telefonsamtal, hon var otroligt noga med att alltid höra av sig. Jag tror inte att det berodde på något trauma utan på att hon hade en känslighet, säger Eva.

Makens alkoholism – en öppen hemlighet

Boken tar också upp de problem som Bo, eller Bosse som han kallas, hade med alkohol – en öppen hemlighet bland alla politiska reportrar, men inget som skrevs om under Anna Lindhs tid i livet. Men den sista tiden visste Anna att hon skulle behöva skilja sig från maken,

– Alkoholismen var ingen hemlighet, alla politiska reportrar visste. Bosse hade uppträtt berusad och det hade inte gått i längden. Hon brottades med det på slutet. Jag minns att hon satt på en balkong och sa ”Jag förstår att jag måste ta itu med det”. ”Jag vet, jag vet, jag vet.” Men hon var otroligt lojal med Bosse, ända till sin död, säger Eva Franchell till Aftonbladet.

Så gick det sedan – för kända tv-meterologerna

Vad Eva inte visste när vännen mördades, men fick veta efter hennes död, var att Anna Lindh hade hittat kärleken i en ny man. I En människa kan mördas men inte idéer berättar hon hur vännen hade börjat se en väg ut ur sitt olyckliga äktenskap.

– Jag bestämde mig för att ta med det i boken för annars skulle bilden av henne bli lögnaktig. Hon hade inte bara elände på slutet. Jag ville inte att hennes liv skulle sluta enbart i sorg.