Nina, 41, totalförlamades efter olyckan – ändrade åsikt om dödshjälp

Sekunderna tickade allt snabbare och jag fick fortfarande inte luft. Nu skulle jag drunkna, det var alltså så här det kändes att dö. Jag ville kippa efter luft men insåg att om jag gjorde det skulle mina lungor fyllas med vatten.

Sommaren 1996 befann sig den då 17-åriga Nina Muhonen i England för att jobba som aupair.

Men en dag förändrades hela hennes tillvaro drastiskt.

– Det var ett riktigt trauma. Hela livet vände på en sekund.

I samband med att hon dök i en konstgjord sjö bröt Nina nämligen nacken och totalförlamades från halsen och ner. Att hon ens överlevde beskriver hon som ett under.

Åren som följde olyckan var väldigt turbulenta och Nina berättar att hon fick kämpa för att hitta en inre acceptans över sitt nya liv. Ibland för att överhuvudtaget hitta viljan till att fortsätta.

– Jag visste ju vad jag hade att förhålla mig till, men det blev en krock mellan hur jag ville att det skulle vara – och hur det faktiskt var.

Tidigt bestämde hon sig däremot för att fortsätta leva sitt liv precis som planerat – utifrån sina nya förutsättningar. Förlamningen skulle inte hindra henne från att upptäcka världen.

– Att bara sitta inne mellan fyra väggar var aldrig ett alternativ. Då skulle min livslåga ha släckts.

Har personlig assistans dygnet runt

24 år har gått sedan olyckan i England. Nina har upptäckt världen, utbildat sig till beteendevetare och kognitiv terapeut, och släppt flera böcker om sina erfarenheter – däribland debuten Bara jag kommer hem som skildrar krisbearbetning och den långa vägen tillbaka till ett värdefullt liv.

– Jag bar med mig så många upplevelser som jag ville göra något av och hjälpa andra att bearbeta traumatiska händelser. Jag har fått så mycket lovord och fin feedback. Det känns helt makalöst. Att få bidra till att skapa hopp.

Nina har personlig assistans dygnet runt och får hjälp med andningen genom en respirator som pumpar luft varje sekund. På frågan om vad hon behöver hjälp med skrattar hon till och svarar: allt.

– Förutom med mitt självständiga tänkande – det har jag som tur är för mig själv. När jag sitter och jobbar framför datorn har jag en ögonstyrning och kan känna mig väldigt fri, säger hon.

– Så länge rätt människa är personlig assistent är det inte ett problem överhuvudtaget. Då är allt väldigt enkelt. Jag tycker att det är jätteviktigt att man är ärlig, har empati och en ansvarskänsla.

Nina märker direkt när människor hon möter har förutfattade meningar utifrån att hon sitter i rullstol.

Det syns redan i blicken, menar hon.

– Jag känner genast att här har vi en person som inte förväntar sig så mycket av mig. Det kan handla om rädsla eller okunskap. Att jag då ska behöva sträva efter en jämn balans och försöka bevisa mitt värde som människa… Så länge jag orkar gör jag det, säger hon.

– Men jag har förstås mina dagar där jag bara har ont och saker och ting och är svårt. Jag är ingen övermänniska på något sätt.

”Många tar drastiska beslut”

Ett par år innan sommaren i England blev en jämnårig pojke i hennes närhet förlamad i samband med en olyckshändelse.

Nina minns hur hon tänkte att ett sådant liv inte ens var ett liv värt att leva. Om det hände henne själv skulle hon avsluta allt.

I dag är Nina emot dödshjälp så länge det inte handlar om sjukdomar där personen lider och ändå inte har långt kvar att leva.

– Jag tror att det är lätt hänt att många människor tar ett drastiskt beslut direkt efter en sådan händelse, innan man fått kunskapen och förståelsen om att det faktiskt går. Finns det förutsättningar från samhället i form av personlig assistans går det verkligen, säger hon.

– När jag själv hamnade i den situationen ställdes allt på sin spets. Plötsligt handlade det inte om att jag skulle leva – utan att leva till varje pris.

LÄS ÄVEN:

Fanny, 25, fick narkolepsi – efter influensan

De blev sjuka av sina bröstimplantat

Tina, 45, skaffade barn på egen hand: ”Först var jag jätterädd”