Maria, 45: ”Fyrtio procent av hela mitt liv har påverkats av mens”

Detta är en debattartikel. Analys och ställningstaganden är skribentens.Har du en text du skulle vilja få publicerad eller har du något att dela med dig av?Mejla: [email protected]

***

Jag har haft mens i 35 år. Den kommer i en cykel av cirka 28 dagar, det vill säga ungefär en gång i månaden.
Varje menstruation varar i cirka 6 dagar med föregående PMS i ungefär 10.
Detta innebär att jag har haft mens 420 gånger i mitt liv.

Jag har blött 2 520 dagar av mitt 16 425-dagiga liv. 6 720 dagar har jag haft PMS och/eller mens och mått sådär eller mycket sådär.
Detta innebär i runda slängar (minus två graviditeter) att cirka 40 procent av mitt liv har varit mycket eller väldigt mycket påverkat av min menstruation.

40 procent är en betydande del.

För att inte tala om vad mensen har hindrat mig från att göra. I min ungdom att ens orka gå till skolan. Senare i livet, vad den har lyckats förstöra: semestrar, fester, övernattningar, sex, koncentration, kläder och träning.
Mensens ständiga bästa vän och följeslagare, PMS:en, har inte heller varit någon direkt superkraft. Den har förstört förhållanden, fester och självförtroenden, den har oroat sig nätter igenom, gråtit sönder lika många, skällt ut och förödmjukat.
Men jag försöker tänka positivt. Menstruationen har gett mig två fantastiska barn. Tacksam som tusan över dessa livs levande kärleksbomber som kom från min kropp, tack vare mensen.
Det är ju en fullkomlig belöning. Verkligen.
Men. Jag är klar nu. Jag har betalat av. Jag har förökat mig och levt igenom menstruationens många långa år av blodförluster, mensvärk från helvetet, huvudvärk och mag-världskrig på offentliga toaletter, omöjliga byta-tampongen-platser, mensfläckar på festbyxor, nej-tackande till bra sex och vinka-från stranden-till-de-som-badar-sommardagar.

Jag har sonat, ställt upp och borde få avgå med fallskärm av miljonstorlek.
But no.

Som tack för dessa bloody years äntrar jag nu - klimakteriet.

Och jag har läst. Läst deras skildringar av vad ett personal hell verkligen är. Ett Hades av vallningar, minnesförluster, viktuppgångar, tårar av Atlanten-mått och oregelbundna jätteblödningar. I si sådär 15-20 år.
Som en äcklig efterrätt efter en avskyvärd middag.
Och när jag tänker på alla de där åren och dagarna och timmarna som kvinnor blöder, har värk, är ledsna, är arga, känner sig som tjocka grisar, är svullna minst en storlek, får finnar, får ännu sämre självförtroende, vill sluta leva, får blodförlust, får infektioner, blir förskjutna från samhällen, blir behandlade som paria och inte får gå till skolan.
Då tänker jag på männen.

Gå en mil i våra skor. Eller bara ett par meter. Eller vad fan, bara prova skorna. Jag gissar att de skaver redan där.

Ni kan förbli koncentrerade, ha sex alla dagar, springa, hoppa, bada, ha ett jämnt humör, behålla självförtroendet. Inte jaga ett handfat för att först tvätta händerna innan ni byter tampong på en snuskig toalett, inte smussla bindor på högstadiet, inte ha magont varje månad, inte äta järntabletter som gör bajset hårt och svart, inte blöda ned ett badrum (inklusive kompisens badrumsmatta). Inte fastna i svarta PMS-tankar.

Det handlar inte om martyrskap och vi begär inte mycket av er, bara respekt.

För nästa gång du suckar över din flickväns jobbiga PMS eller tycker hon är trött och loj när hon blöder som en vårflod. Eller när du måste trösta henne då hon är överkänslig och gråter av för-klimakteriebesvär och du tycker det är jobbigt att hålla dig vaken eller du gnäller över att du fryser halvt ihjäl av hennes nedvevade bilruta mitt i en vallning.
Snälla, tänk då på att utan kvinnors livslånga menskamp, fanns inte du.

Läs mer:

Malin Roos: ”Träd fram ni män som säger er vara för manligt p-medel”

Malin Roos: ”Männens spritmonopol öppnar dörrar till feta bokkontrakt och poddar”

Josephine Bornebusch: ”Jag har gråtit över jobb sen jag var 13”