Mia levde med en våldsam man som slog henne blodig: ”Det börjar med kärlek”

Mia Rosengrens klackar klapprar mot kullerstenarna när hon kommer gående på Östermalm i Stockholm.

Hennes näsa visar inga spår av den grova misshandeln som hon utsattes för av sin tidigare pojkvän. Den där gången hon trodde att han knäckt den och hon hade blod i hela ansiktet.

Men det syns inget på näsan, anas bara i ögonen. Trots att det var sex år sedan rättegången då han blev dömd.

– På min arbetsplats har de stränga order att inte släppa in någon som söker mig. Och när jag såg en bil som liknade hans på gatan för ett tag sedan, så fick jag sådan panik att jag skakade i hela kroppen.

Började med kärlek

Hur kan kvinnor stanna kvar hos den som slår? Den frågan hade Mia ställt själv många gånger när hon läst om våld inom relationer. Det tycktes obegripligt. Speciellt för en tjej som hade skinn på näsan och blivit uppfostrad att stå upp för sig själv och sitt egenvärde.

– Men det börjar ju inte med ett slag. Då hade det varit lätt att gå med en gång. Det börjar med kärlek. Stor kärlek.

– Jag och den här killen hade haft ett förhållande som var av och på i flera år. Han var lite ouppnåelig, det tyckte jag var spännande. Han var min Mr Big.

Hon ler lite åt sin Sex and the city-referens. Hon gör det medvetet, för hon har funderat mycket över varför vi har den där bilden av vad kärlek är. Att vi ska behöva jaga och jagas lite.

– Jag har nog aldrig känt mig så älskad som med honom. Han såg på mig på ett sätt som ingen tidigare gjort. Han lyssnade på mig och gav mig allt jag ville ha.

– Han sa tidigt att han älskade mig. Han ville somna med mig och vakna upp med mig. Och har man då fyra års strävan efter just det, så blev det en så stor wow-upplevelse när han äntligen valde mig.

Varningssignalerna fanns där

I efterhand kan hon se att varningssignalerna kom redan där. Att det gick lite för fort. Att han ville att Mia bara skulle umgås med honom och ingen annan.

De åkte på semester till Tallinn på en spaweekend över nyår, där de verkligen skulle få rå om varandra. De dansade och firade in nyåret och blev berusade. När de kom hem blev han arg över något, och Mia låste till slut in sig på toaletten. Hon orkade inte bråka mer och ville bara vara ifred en stund. Då slog han näven så hårt i väggen att han bröt minst två fingrar.

– Jag fattade inte först, trodde han skojade. Men när vi åkte till sjukhuset förstod jag ju att det var på riktigt. Då blev jag chockad över att han kunde bli så arg.

Pojkvännen skämdes och bad Mia att inte berätta för någon när de kom hem. Han ville att de skulle säga att han hade halkat och brutit handen.

– Om inte du låst in dig på toaletten hade det ju aldrig hänt, sa han. Han fick det på något vis att låta som att det delvis var mitt eget fel. För hans skull gick jag med på att inte berätta, säger Mia.

Verkade vara en drömkille

Vid det tillfället hade de varit ihop i en och en halv månad. Mannen ville att de skulle flytta ihop. Fortfarande var de det lyckliga, perfekta paret på ytan.

– Ingen kunde tro att han skulle kunna göra en fluga förnär. Han lagade fina matlådor med hjärtformade gurkor och gjorde så vi kunde lägga upp fina bilder på sociala medier.

– Han var en drömkille som öppnade upp vårt hem för alla våra vänner. Han köpte presenter, kläder till mig, bokade lyxiga hotellnätter och kunde släppa allt och åka femtio mil för att hämta mig i Lund om jag ville hem en dag tidigare.

Men det fanns en hake med alla presenter. Det kom oftast när han hade dåligt samvete över något han sagt eller gjort, som att kalla henne för fitta eller hora.

– Efteråt var han oerhört ångerfull och sa att han aldrig hade haft en riktig relation förut.

Mia tänkte att om hon bara var mer förstående så skulle det lösa sig. Att de skulle kunna fixa det här tillsammans.

Ständiga utbrott för småsaker

Utbrotten kom för småsaker. Han kommenterade att hon stoppade ner maten fel i papperspåsen i butiken. Eller att hon skötte disken på fel sätt eller åt fel sorts frukost. Han köpte det han tyckte att hon behövde i stället.

Sakta fick han henne att förstå att hans sätt var bättre än hennes. När hon protesterade eller sa emot, så blev han arg. Det blev bråk som var obehagliga och Mia trodde att det var fel på henne, som var så otacksam.

– Den psykiska misshandeln bröt ner mig. Jag kände mig värdelös, kände att allt var mitt fel. Om jag bara varit annorlunda hade han inte behövt bli så arg. Om jag inte utmanat och provocerat honom hade han inte behövt knuffa mig baklänges eller kastat tv:ns fjärrkontroll på mig i ren frustration.

– Han kunde kasta ner mig på sängen och sitta på mig och lägga händerna på mitt bröst så jag inte kunde andas. Som ett hot om att han skulle strypa mig.

Tog strypgrepp och skallade henne

Våldet kulminerade i att hennes sambo tryckte upp henne mot en garderob, tog strypgrepp och skallade henne så att hon svimmade av. När Mia vaknade upp kände hon en intensiv smärta och att det tjöt i öronen. Hon förstod att något var sönder i ansiktet. Hon kände blod som rann och trodde näsan var knäckt.

Då ringde hon en av sina tjejkompisar och bad om hjälp.

– Hon ljuger, det har aldrig hänt! ropade han i bakgrunden. Sedan såg han mitt ansikte och blodet och förstod att det inte gick att bortförklara, att det skulle komma ut nu.

Sambon försvann ut ur lägenheten och sa att han skulle polisanmäla sig själv. Mia blev rädd för att han skulle hamna i fängelse och för att han sprang ut i t-shirt och dunväst mitt i februari. Tänk om han låg i en snödriva och frös ihjäl.

Polisen ställde frågor

Hon ringde hans mobil.

– Det var en polis som svarade. Han ville höra hur det var med mig. Han sa att det viktigaste var att jag var okej. Han frågade om han fick komma och prata med mig.

Mia sa okej. Polisen kom och ställde många frågor: Har han kallat dig fula saker? Har han knuffat dig? Har han hotat dig? Det var som om han hade en checklista. Och allt hade ju hänt.

– Det kommer inte att bli bättre, Mia, det här är bara början, sa han. Han ville att jag skulle göra en egen anmälan, trots att min sambo anmält sig själv. Jag gick med på det, men drog tillbaka den senare.

Mannen var djupt ångerfull

Efter polisanmälan var sambon mer ångerfull än någonsin. Han grät och tog kontakt med mansjourens stödprogram för män som slår och sa att han ville bli en bättre människa. Men han kunde fortfarande tända till. Nu sparkade han sönder hennes cykel och fortsatte den psykiska terrorn, den som inte syntes.

– Men efter varje utbrott blev vi liksom euforiskt lyckliga. Som om vi intalade oss att allt vi var med om svetsade oss ännu starkare samman. Det var vi två mot världen.

Mia stannade kvar i sju månader. Under tiden gick mannen i terapi. Han ville att de skulle köpa hus och skaffa barn, men Mia var tveksam. Pojkvännen ville att Mia också skulle träffa terapeuten, för att hon ”skulle kunna komma vidare och förlåta honom”.

Terapeuten stack till Mia sitt visitkort och sa att hon gärna ville prata med Mia ensam.

– Hon var expert på våld i relationer och förstod att jag var i fara. Men det visste jag inte då.

Vittnade i rätten

När rättegången kom höll Mia den hemlig för sina kompisar. Hon trodde att hennes sambo skulle få en friande dom, eftersom hon hade tagit tillbaka sin anmälan.

Men då klev polisen hon mött upp i rättssalen och vittnade om vad han hade sett kvällen när Mia skallades. Skadorna polisen hade dokumenterat talade sitt tydliga språk. Det här var ett klockrent fall av övergrepp och våld inom en relation. Han sa allt det där Mia behövde höra. Han stod upp för henne när hon inte gjorde det själv.

Skammen hon kände där och då, i rätten, över att ha hamnat i den situationen blev så stark att hon bröt ihop.

– Det var ju inte så här det skulle bli, så här ville jag inte leva.

Dömdes för misshandel

Pojkvännen dömdes för misshandel till 50 timmars samhällstjänst. Mia plockade fram visitkortet från terapeuten och ringde och bad om ett enskilt samtal. Efter några månader i terapi lyckades hon stå upp för sig själv och packa en rullväska och lämna mannen.

Men det tar inte slut där.

– Att leva i en destruktiv relation gör något med en. Jag är fortfarande så otroligt rädd för att inte räcka till. Att inte duga, att jag ska bli bortvald av min partner, vänner, kollegor och andra.

En ny relation

I dag lever Mia i en stabil relation sedan fem år tillbaka.

– Han är otroligt lugn men vi har verkligen fått kämpa med att jag inte förstått vad som är normalt. En normal kärlek där man har ett eget ansvar, det är ovant för mig. När han har sagt att jag får välja själv vad jag ska äta, så har jag inte klarat av det.

– Jag har varit så van vid att någon annan har bestämt över mig. När något har känts fel har jag gått upp enormt i stressnivå för att försvara mig. Han har inte förstått varför jag reagerat så starkt.

Och sen har hon det där kroppsliga som kan dyka upp när hon inte är beredd.

– Något som påminner om min exsambo kan få mig att skaka okontrollerat. Eller gråta som ett litet barn.

Vill hjälpa andra kvinnor

I dag pluggar Mia socialpedagogik för att lära sig mer och kunna hjälpa utsatta kvinnor och barn. Sina erfarenheter har hon lyckats vända till något positivt genom sina föreläsningar och har stora planer på att göra ännu större insatser.

Hon är i uppstartsfasen av ett kunskapscentrum, ett nätverk med kvinnor som lämnat en destruktiv relation. Nätverket kommer att ha bred kompetens inom polis, socialtjänst, juridik, terapi och egen erfarenhet.

Hon börjar på lokal nivå i Örebro, men hoppas på lite längre sikt att hon ska kunna utveckla konceptet så det kan användas över hela Sverige.

– Det är det här jag vill ägna mitt liv åt.

Läs mer:

Sommaren 85 – här är prylarna och kläderna vi aldrig vill ha tillbaka

Obehagliga upptäckten – Jeffrey Epstein var besatt av Madeleine

Bilden på Greta Thunberg som liten – får följarna att reagera