Barbro Westerholm: "Kärlek kan aldrig vara en sjukdom"

I år är det 40 år sedan Barbro Westerholm, då generaldirektör för Socialstyrelsen, drev igenom att ta bort sjukdomsstämpeln på homosexualitet. Kampen hade då pågått inom homorörelsen i flera år och RFSL hade drivit frågan sedan 1971. Homosexuella hade protesterat genom att sjukskriva sig för att de kände sig lite homosexuella och drev på för att få bort homosexualitet från den lista över mentala sjukdomar som delades med bland annat schizofreni.

I dag är Barbro Westerholm riksdagsledamot för Liberalerna. Och inte vilken ledamot som helst, utan hon är den äldsta i riksdagen med sina 86 år och brinner starkt för sina hjärtefrågor.

– Nu jobbar jag mycket med frågor kring åldersdiskriminering. Det finns mycket fördomsfullhet mot människor som har kommit upp i åren, även om man vet att nästan 100 procent av befolkningen tids nog kommer att drabbas, säger Barbro Westerholm.

Homosexuella ockuperade Socialstyrelsen

Men det som gjorde att Barbro Westerholm blev ett namn på alla svenskars läppar var just det som hände i augusti 1979. Hon hade bara varit generaldirektör för Socialstyrelsen i åtta veckor när hon kastades in i hetluften. Frågan om att homosexualitet klassades som en sjukdom hade varit uppe tidigare men när ett femtiotal homosexuella demonstranter satte sig i stentrappan på Socialstyrelsen för en fredlig ockupation blev Barbro Westerholm helt tagen på sängen.

– Jag var totalt oförberedd! Jag kände ju till Frigörelseveckan som RFSL anordnade och hade hört att de kanske skulle göra något, men ingen hade berättat vilken fråga som skulle komma upp. Det var först då som jag fick veta att frågan hade varit uppe i riksdagen fem år tidigare och att de avslagit den. Jag var ju klinisk farmakolog och jobbade som en bäver med det och hade inte följt med i de sociala frågorna.

Barbro Westerholm berättar med glöd i rösten om att riksdagen inte ens hade med den frågan att göra utan att det helt och hållet var Socialstyrelsens ansvar att fatta beslut. Den då oerfarna generaldirektören kände sig för första gången säker på sin sak, hon visste att det var fel att homosexualitet klassades som en sjukdom och att det här var något som gick att ändra.

– Jag sa direkt till de som demonstrerade att ”det här ska vi fixa”. Det var ju helt otänkbart att kärlek mellan människor skulle vara en sjukdom, säger hon.

Män mer homofoba än kvinnor

Sen gick det fort! Fyra veckor senare hade hon skrivit på förändringen och efter ytterligare tre veckor trädde den i kraft. Homosexuella var inte längre klassade som psykiskt sjuka.

– Några av mina manliga kolleger såg ut som skynkliga russin i ansiktet, men så var det en kvinnlig kollega som sa att ”äntligen var det någon som fattade vad det här handlade om”. Det var ju kärlek! Jag läste in mig på hur det var med homofobin och förstod hur mycket trakasserier homosexuella drabbades av. Det var det som fick mig att jobba vidare med hbtq-frågor. Eller på den tiden var det mest homo och inte så mycket bbq, säger hon.

Barbro Westerholm säger att hon har märkt att kvinnor i allmänhet har lättare att ta till sig frågor om homosexualitet än män. Varför det är så vet hon inte, men att män är mer homofoba än kvinnor är det inget snack om, både i Sverige och internationellt. Men trots det var det hennes egen pappa som fick henne själv att först bli fördomsfri gällande homosexualitet.

– Jag är uppvuxen med en väldigt vidsynt pappa som inte tyckte att man skulle lägga sig i andra människors privatliv om de inte skadar andra. En gång såg vi två män som höll varandra i handen och jag frågade honom varför de gjorde det och då svarade han att ”de älskar varandra som jag älskar din mamma”. Och det här var under en fördomsfull tid, säger Barbro Westerholm.

Tog kampen mot hiv-fördomarna

Beslutet att ta bort sjukdomsstämpeln möttes väl av allmänheten, och det var inte förrän hiv-larmet kom några år senare som hatet väcktes, inte minst mot Barbro Westerholm själv.

– Det var jättejobbigt och man skuldbelade mig som hade godkänt det här men framför allt skuldbelade man de homosexuella. Jag blev ordförande i Läkare mot aids för att jobba för att behandla de drabbade mänskligt. Det fanns ju läkare som tyckte att man skulle isolera hiv-smittade på en ö – hårresande saker!

Barbro Westerholm har fortsatt sitt jobb för jämställdhet och hbtq-personers rättigheter och var en av de som drev på för partnerskapslagstiftningen.

– När det gick dåligt för mitt parti i valet 1998 var det flera som var grymma mot mig och tyckte att det var mitt fel som drev hbtq-frågor. Men Bengt Westerberg var på min sida, för honom var det helt klart att partnerskapslagstiftningen skulle igenom.

Nu sitter de flesta lagarna på plats när det gäller hbtq-frågor och jämställdhetsfrågorna som Barbro Westerholm har jobbat med har också tagit stora kliv framåt. Jobbet nu gäller framför allt människors attityder. Barbro Westerholm säger att det som hänt i Sölvesborg, med beslutet att kommunen inte får flagga med Pride-flaggan, är ett tydligt exempel på att det finns mycket kvar att göra.

– Jag är alltid med på Pride. Det handlar om att visa kärlek mellan människor. Det ska vara en glädjefest där man visar att man kan leva tillsammans på olika sätt.

Nu handlar Barbro Westerlunds arbete mycket om bland annat äldrediskriminering och dödshjälp, ett jobb som inte är helt okomplicerat. Hon säger att politker inte gärna rör vid frågor som gäller livets början, livets slut och samlivet där emellan. Men trots att det inte är så lättjobbat har hon inga som helst planer på att lägga karriären på hyllan.

– Hur länge jag orkar vet jag det år jag inte orkar längre. Det äldsta man kan bli är ju mellan 115 och 120 år, men då är de sista åren kanske inte så aktiva. Men än så länge orkar jag.

Foto: Magnus Sandberg, Hussein El-alawi, TT

Läs mer:

 Rickard Söderberg: ”Man måste själv vara den förändring man vill se”

Caroline Farberger talar ut om könskorrigeringen