Camilla Läckberg: Kvinnor som tar plats får alltid kritik

CAMILLA LÄCKBERG
ÅLDER: 42 år.
GÖR: Sveriges mest sålda deckar-författare, med översättning i mer än 60 länder och 20 miljoner (!) sålda böcker. Driver bolaget Camlac AB som innefattar kokböcker, musikproduktion, smycken, dans och föredrag. Bloggar på mama.nu.
BOR: Villa i Enskede, Stockholm.
FAMILJ: Sambon Simon Sköld, Polly, snart 1 år, Wille, 16 år, och Meja, 13 år, (med första maken Micke Eriksson) och Charlie, 7 år (med andra maken Martin Melin). Fyra katter.
AKTUELL: Med sin tionde deckare Häxan (Forum).

CAMILLA LÄCKBERG lever ett kontrasternas liv. Mer än vi kanske förstår här i Sverige. Visserligen är hon sedan länge utnämnd till vår mest berömda deckardrottning, men det inne-

bär inte någon vidare glamourös spotlight och de många artiklarna i kvällspressen hand

lar oftare om hennes privatliv än hennes författarskap.

Kommer vi utanför landets gränser hyllas hon däremot som en litteraturens rockstjärna, med tillhörande entourage, champagne, lyxiga hotellrum och nervösa fans som väntar i timtal på sin stora idol.

– Skillnaden är ganska bisarr, säger hon och visar en videosnutt från en boksignering i Spanien, där kön av läsare ringlar sig en kilometer lång i hettan och hon själv sitter allra längst fram under en skyddande tältduk och sliter ut penna efter penna.

Vi träffas i Bonnierhuset, där Forum ingår, förlaget som Camilla varit trogen ända sedan hennes första roman Isprinsessan kom ut för tretton år sedan. Utanför piskar vindarna från sidan, det ryktas om inställda tåg och flyg och Camilla kommer direkt från fotograferingen på Stockholms stadsbibliotek, iklädd blus från Michael Kors och favoritskinnbyxan från Malene Birger.

Blicken är stressad. Hemma ligger nämligen sjuårige sonen Charlie i magsjuka (hon försöker mota den för egen del med vitpepparkorn och mängder med handsprit) och manuset till nya Häxan väntar på slutbearbetning för att kunna landa på bokhandelsdiskarna nu i april. Rockstjärnelivet känns ganska avlägset.

– Men jag njuter av att ha båda världarna. I Sverige har mitt författarskap blivit kritiserat från olika håll, så blir det när kvinnor tar plats. Men de senaste åren har ändå kritiken mattats av, det har nog blivit lite uttjatat att göra ner kvinnliga deckarförfattare, speciellt eftersom det går så bra för oss. Jag vet att jag aldrig kommer att bli insläppt i de finkulturella salongerna, men jag drömmer inte om det heller – jag är lycklig över läsarnas kärlek.

FÖR DEN SOM FÖLJER Camilla Läckberg på nätet – hon delar så gott som dagligen med sig av familjelivet på sin blogg och på Instagram – så är hon som en låtsasväninna som man redan tror sig veta det mesta om. Och så vill hon ha det, trots att många dömer henne just på grund av öppenheten och exponeringen.

– Jag tog ett medvetet beslut redan i början av min karriär att jag skulle bryta den där myten om upphöjda, onåbara författare. Jag skulle vara en författare som var tillgänglig för sina läsare, som visade att det kan vara ett ganska vanligt jobb, så länge man har skrivtalang. Jag ville ta ner det hela på jorden.

– Jag är oftast en trött morsa vid datorn, och bakom mig tornar både disk och tvätt och en rörig hall upp sig. Men visst, sociala medier är också för min egen skull. Jag är ensam på jobbet och det finns ingen kaffeautomat att gå till och småprata. Då är det skönt att kunna prata med läsarna och följarna via datorn.

När det gäller påhopp säger hon sig ha utvecklat en sköld, men blir det alltför elakt ryter hon ifrån, särskilt om barnen hamnat i kläm.

– Jag tål kritik, men den måste vara välgrundad. Jag ska inte behöva hudflängas bara för att jag bryter normer eller för att jag är kvinna.

Nyligen skrev Camilla ett innerligt brev på sin blogg där hon en gång för alla ville ge svar på tal till de som haft åsikter kring hennes skilsmässor, bland annat att hon ”kastat sig från famn till famn och bara jagat förälskelse och att hon är typiskt ”uppmärksamhetskåt”.

I inlägget påpekar Camilla det faktum att de där famnarna faktiskt bara varit två stycken under 18 år, vilket snarare borde betyda att hon tagit kärleken på mycket stort allvar.
”Jag har aldrig för en sekund ifrågasatt mina beslut att skilja mig. Jag har aldrig haft dåligt samvete för det. Jag vet att jag försökte allt, jag vet att jag fattade det beslut som behövdes för familjen och som i långa loppet var bäst för barnen. Och jag fattade beslutet innan relationerna körts i botten och saker sagts som aldrig går att ta tillbaks. Och det är jag stolt över.”

BESLUTEN HAR LETT till den stora, brokiga stjärnfamilj som hon lever i i dag, där barnen trivs med varandra, kärlek har blivit vänskap och nya kärlekar har kommit in på alla håll och kanter.

Och minst i skaran är lilla Polly, dottern som Camilla och sambon Simon Sköld fick för ett år sedan och som gjort skrivandet av nya romanen till en extra stor utmaning.

– Polly är underbar, en riktig guldklimp, men det har varit ett tufft år. Jag har haft svårt att fokusera och jag kände mig så trött i början. Nu i efterhand kan jag knappt fatta att jag grejade det. Men det är mycket tack vare Simon, han förstår att jag måste sitta ifred och jobba och ser det som en självklarhet att dela på hushållet. Och det har verkligen fungerat, Häxan är betydligt tjockare än alla mina tidigare böcker.

Camilla och Simon möttes via ett jobbarrange

mang, och även om det klickade ganska snart så tvekade hon. En kampsportare och modell, 13 år yngre … skulle det verkligen hålla?

– Men vi är ett otroligt bra team. Simon har på alla sätt fått mig att förstå att det ska vara vi. Däremot chockade omgivningens reaktioner oss, det var så många som uttryckte sig nedvärderande om mig, som att jag var Simons mamma osv. Tänk att vi inte kommit längre än så?

Sin egen ålder hyllar hon och njuter av att ha inträtt i 40-årsåldern.

– Nu känns det som att jag landat i mitt eget skinn, både psykiskt och fysiskt. Simon har fått mig att börja träna och jag är i mitt livs form, vilket för mig egentligen betyder att komma i brallorna utan problem. Jag springer på löpbandet framför tv:n och det har blivit som att borsta tänderna, ett nödvändigt ont. Dessutom har jag äntligen fått ett sundare förhållande till mat och sötsaker. De som följt mig vet att jag har brottats med viktnojor hela livet.

Nu när häxan kommer ut är det återigen dags för Camilla att ge sig ut på marknadsföringsresor, byta sin onepiece och hårsnodd mot klackar och leopardklänning och vässa svaren kring alla frågor hon alltid får om swedish crime-vågen.

– Det finns så många orsaker till att det går bra för svenska deckare, i första hand är det förstås för att vi har bra författare. Jag tror också att många har njutit av att bilden av det perfekta landet Sverige raserats, att det finns skit i hörnen här också. För min del tror jag att det handlar om att jag ger utrymme till det lilla samhället som finns överallt, och där de mänskliga relationerna går att lyfta rakt från Fjällbacka till en avlägsen by i Japan. Alla känner igen sig.

LÄSARNA FÅR FORTSÄTTA att följa kärnkaraktärerna, med polisen Patrik Hedström och författaren Erica Falck i centrum, och Camilla behåller stilgreppet med kopplingar till olösta grymheter längre bak i tiden. Den här gången hittas en liten flicka mördad utanför Fjällbacka, på samma ställe där en flicka dog för 30 år sedan. Blev den första flickan verkligen dödad av ett annat barn? Och vad är parallellen till de bohuslänska häxprocesserna?

– Barnamord är ju mitt älsklingstema, jag bearbetar väl min största fasa som förälder där. I Häxan begrundas frågan om när verklig ondska uppstår, föds vi med den eller kan ett barn bli ont på grund av omständigheter? Och dessutom tar jag upp historien kring det sena 1600-talets häxprocesser, där Bohuslän behöll det grymma vattenprovet längst av alla landskap i Sverige. Här finns paralleller till det som pågår i samhället just nu. Dagens häxor är vi kvinnor som går i bräschen för jämlikhet och bränns offentligt.

MED SINA ROMANER har Camilla satt Fjällbacka på kartan för all framtid. Hotellen är fullbelagda, liksom restaurangerna. Busslaster med turister skumpar runt på gatorna och hon känner stor stolthet i det, framförallt eftersom Fjällbacka-

borna så tydligt öppnat famnen.

– I början var jag livrädd för vad de skulle tycka. Jag är uppvuxen under devisen ”Vad ska folk säga?” och känslan av att alla höll koll på varandra bakom sina gardiner. Men just i detta finns ju också en enorm trygghet, man ställer upp för varandra och ingen kan ligga död hemma i sängen i två veckor innan det upptäcks. Alla har sin roll, även den som är lite udda.

Av och till petar hon in detaljer eller referenser i sina berättelser som bara Fjällbackaborna kan förstå, och många gånger har man frågat henne om hon inte kan lägga ett lik i just deras trädgård?

– Stackars mamma, hon bor ju kvar och ibland knackar turisterna på hennes dörr. Men hon tar det med ro, sätter på kaffet och berättar om hur jag var som liten.

CAMILLA TACKAR just sin trygga uppväxt för att hon kunde utforska sin fascination för det makabra utan att det kändes skrämmande. Hennes pappa var förtidspensionerad polis och en passionerad litteraturvän, som satte böcker i en strid ström i sin dotters händer. Och Camilla, med ”tjocka colabottenglasögon och Harry Potter-frisyr”, plitade ihop egna historier på sitt rum.

– Jag läste Maria Lang, Stieg Trenter, Agatha Christie, och bestämde redan som sjuåring att jag skulle bli deckarförfattare när jag blev stor. Och så blev jag det! När mina kompisar läste serietidningar och Min Häst plöjde jag allt om massmördaren Ted Bundy.

Camilla var inte rädd för att sticka ut då och är det inte nu eller i framtiden heller. Hon fortsätter att bjuda på privatliv och åsikter så länge hon känner att det är värt det.

– Jag vet att jag sagt att kvinnors värsta fiender är andra kvinnor, men där måste jag ibland påminna mig själv om att eftersom jag mestadels har kvinnliga läsare på bloggen blir det ju automatiskt så. Men just nu är mitt forum ganska fritt från näthat, så det går att ”uppfostra” i sociala medier. Och jag gillar att vara kärringen mot strömmen. Som min idol Baddiewinkle (Internetkändis vid 85 års ålder, reds anm) – så vill jag bli som gammal. En blåhårig tant med för många halsband som njuter av livet … och som gärna jäklas lite med andra.

3 SNABBA OM …
INGRID BERGMAN: Jag har väntat så länge på att få med henne på något sätt i mina böcker, eftersom hon älskade att vara i Fjällbacka, och i Häxan är hon äntligen inskriven. Jag har träffat henne en gång när jag var liten, mamma tog ett foto när hon lyfte upp mig på sin arm.
FEMINISM: Ett kluvet ord. Men för mig betyder det att våga leva livet som man själv vill, göra sina egna val för att de passar mig och ingen annan.
NÖJDHET: Nej, jag blir nog aldrig nöjd, det är jag för nyfiken för. Jag är tacksam över allt jag uppnått, men det är inte detsamma som att vara nöjd. Jag tittar alltid mot horisonten.

AV KATARINA DANIELSSON

FOTO HELÉNE LINSJÖ, GL Archive/Alamy, Viktoria Wyckman Ågren

Intervjun är ursprungligen publicerad i Femina nr 04/2017. 

Läs även 

Maria Sveland: ”Bakom varje framgångsrik kvinna hittar du ofta en skilsmässa”

Bloggaren Dagny, 104, förverkligar sin dröm – debuterar som författare

Författarporträtt: succéförfattaren Caitlin Moran