Charlotta fick cancer två gånger: "Nu börjar jag våga drömma igen"

CHARLOTTA LINDGREN
ÅLDER: 40 år.
BOR: Vindeln.
GÖR: Undersköterska (och redaktionskommittémedlem på BROfästet, bröstcancerföreningens medlemstidning).
FAMILJ: Maken Lars, 47, barnen Leonard, 8, Naima, 7, Bo-Evert,

5, och Gösta, snart 3.
AKTUELL: Med boken En hel jävla

bok om cancer (Solentro).

OFTA TAR VI det för givet, det där med barn. Jag drömde om fyra. Ända sedan jag var liten har jag alltid sett en stor familj framför mig. Men de två första fick vi kämpa för, jag och min man Lars. Vår förste son Leonard kom efter fem IVF-behandlingar. Lillasyster Naima med hjälp av ägglossningspiller. Bo-Evert var den som kom av bara farten. Men den fjärde skulle inte kunna bli till. Det skulle kräva ett mirakel. Ett mirakel fött ur en verklig mardröm.

Det börjar en lördag i december 2012. Vi sitter vid middagsbordet, och när jag, som har diabetes, rutinmässigt ska lägga tillbaka min insulinpump i behån känner jag att något tar emot. Det måste vara bygeln på behån, tänker jag. Men jag har ingen bygel-behå. Jag känner igen. En knöl buktar ut. En bula, som känns som ett hårdkokt ägg. Jag ber Lars att dubbelkolla, även om jag redan i det ögonblicket är säker: Jag har fått cancer.

Jag rusar upp på övervåningen. Hjärtat bultar när jag ringer sjukvårdsupplysningen. ”Jag är 35 år och ingen i släkten har haft cancer”, meddelar jag sköterskan, som med trygg röst svarar: ”Du kan vara lugn. Du har inte cancer. Jag lovar. Det kan vara en mjölkkörtel som har svullnat upp.”

Jag tror henne inte. I mitt huvud ekar bara ett ord. Cancer. På måndagen träffar jag läkaren. Han ser att det är något som inte stämmer och skickar remiss till mammografin. Men väntetiden är lång, minst två, tre veckor. Jag är desperat. Jag har tre barn, jag har diabetes och är så orolig. Jag kan inte äta, inte sova. Jag ber om att få sömntabletter, annars kommer jag inte klara av att vänta så länge. Allt jag kan tänka på är barnen, Bo-Evert, 1, Naima, 2, och Leonard, 4 år. Ska jag dö från dem nu? Ska livet plötsligt ta slut?

TVÅ VECKOR senare sitter jag i väntrummet och låtsas läsa en veckotidning. En läkare går fram och tillbaka i korridoren och talar i telefon: ”Ja, ja, det är cancer”, säger han. Bara han inte pratar om mig, tänker jag.

Någon minut senare kallas jag in till läkaren. Jag sätter mig på en stol medan läkaren mittemot säger just den meningen jag fruktat: ”Charlotta, du har cancer.”

Min värld och det lilla hopp jag haft rasade i det ögonblicket. Det enda jag kunde tänka på var att jag kommer att dö. När? Kommer jag att missa Leonards första skoldag? Ska den där vaggsången som barnen älskar så mycket spelas på begravningen? Barnen, vad ska jag säga till dem? ”Säg som det är”, råder läkaren. ”Men de är ju så små”, svarar jag. Hans ögon blir tårfyllda. Det är då jag inser att det här inte är bra.
DE HITTAR TVÅ KNÖLAR i ena bröstet. Ett bröst jag nu hatar. Jag vill ta bort det så fort det bara går. Dödsångesten är påtaglig. Jag har aldrig velat leva så mycket. Men ändå dödstädar jag och slänger allt som känns onödigt. Som de där plaggen jag tänkt ha när jag gått ner fem kilo – ingen idé att spara längre. Att tänka på framtiden är förgäves.

Fyra dagar före jul opererar jag bort bröstet och tumörerna skickas på analys. Jag säger till läkaren att jag inte vill veta mer nu, utan tackar bara för att han räddat mitt liv. Men det här skulle bara vara början. Hemma väntar tre små barn och man som försöker leva i den nya verklighet de satts i, medan jag spyr som en gris. Samtidigt försöker jag att fortsätta leva. Jag leker med barnen så mycket jag orkar.

Några veckor senare kommer svaret på analysen: trippelnegativ cancer. Det är en ovanlig form med hög dödlighet och som endast drabbar ett fåtal av alla dem som får bröstcancer. Jag vill inte veta hur stor chans jag har att överleva, jag ber om att bara få veta det jag verkligen måste. De berättar att en sådan här typ av cancer inte går att behandla mer efter cytostatika och strålbehandling. Cancern har också spridit sig till en lymfkörtel under armen. Tankarna bara snurrar: Vad har jag gjort för fel? Har jag använt farligt tvättmedel? Har jag mikrat maten för mycket?

Trots sömnlösa nätter, oro och ångest känner jag mig stark när det är dags för behandling. Jag ska besegra det här nu. Det känns som att alla patienter tittar på mig när jag kommer till avdelningen. De letar efter den sjuka, för det kan ju inte vara jag. Jag är i samma ålder som deras barn eller barnbarn. Jag förstår att jag har haft maximal otur. Att vara så ung och få den här typen av cancer är ovanligt.
INNAN DE GENOMFÖR behandlingen frågar läkaren om jag vill ha fler barn. Cellgifterna kommer nämligen att göra mig steril. Där sprack drömmen om ett syskon till.

På sjukhuset är atmosfären tung. Jag går kilometer efter kilometer i korridoren och hör skriken av dödsångest. Lungor fyllda av rädsla. En kväll går jag ut med tjejkompisarna för att komma bort från patienthotellet där jag bor och för att ”leva ett vanligt liv” för en stund. Jag har inte brytt mig om att jag varken har hår, ögonbryn eller naglar kvar. Tills nu. Nu när inte en enda kille kommer fram till mig, utan bara fulla kvinnor som vill klappa på huvudet och säga hur synd det är om mig. Det är som att det står cancer i pannan. När jag kommer tillbaka till hotellet bryter jag ihop fullständigt och en sköterska får sitta hos mig tills jag somnar.

Trösten kommer när jag träffar en patient som också visar sig ha trippelnegativ cancer. Hon är 40 år gammal och mamma till två. Det är skönt att vi har varandra. Vi håller kontakten och planerar att resa tillsammans. Men hon blir hastigt sämre och dör bara någon månad senare. Jag bryter ihop. Många gånger. I panikångestattacker faller jag ihop på golvet och hyperventilerar. De kommer allt oftare. Mitt framför barnens ögon.

Även äktenskapet blir utmanat. Läkaren säger att vi ska skydda oss för säkerhets skull eftersom cellgifter skulle döda ett foster. ”Det är ändå ingen chans att jag blir gravid”, tänker jag. Ingen får vidröra mig. Jag är ett cancersjukt äckel. De gånger Lars tar på mig oroar jag mig bara för att han ska upptäcka en ny tumör. Jag vill inte ens tvåla in mig i duschen, av rädsla för att känna någon ny knuta.

I APRIL 2014, drygt fjorton månader efter cancerbeskedet, får jag en ny kallelse till läkaren. Jag tänker att de ska kontrollera ärret från operationen. Jag tar med min äldste son och vi gör det till en spännande utflykt. Åker tåg och köper god matsäck. Men när jag lyfter tröjan för att visa ärret ser läkaren förvånad ut. ”Nej, vi ska titta på tumören vi upptäckte i halsen.”

Beskedet är en chock. Har cancern spridit sig? Sprids den så dör jag, och troligen inom sex månader. Det vet jag. Men det är en ny cancer. En cancer med goda chanser att stoppas genom operation. Plötsligt blir beskedet en vinstlott. Och det är nu det börjar. Det storslagna slutet på denna hemska mardröm.

BARA EN MÅNAD EFTER operationen i halsen händer det jag minst anat. Det totalt oförutsägbara och oväntade. Jag har börjat få sura uppstötningar, må illa av kaffe och är ovanligt trött. Dessutom har jag blivit lite rundare om magen. Men det är vanligt att man sväller upp och känner sig nästan gravid efter cellgifter så det är inget jag reagerar på. Lars frågar däremot om jag verkligen är säker på att jag inte är gravid? Ja, med tanke på hur svårt vi har haft att bli gravida så finns det ingen chans, svarar jag.

På midsommarafton tar jag ändå ett graviditetstest, för säkerhets skull. Och till min enorma förvåning visar det positivt. Den omedelbara lyckan blandas med oro i samma stund. Får jag ens bli gravid? Jag ringer läkaren direkt, som säger: ”Men förstår du inte, det här är någonting som är tänkt för dig!”

Det visar sig att jag redan är i vecka 18. På sjukhuset har de aldrig varit med om något liknande. Ända sedan jag var liten har jag velat ha fyra barn, det är som om allt är planerat. Trots de risker det skulle innebära om jag får canceråterfall under graviditeten, och inte kan behandlas, så finns det ingen tvekan för mig om att behålla barnet.

GRAVIDITETEN GÅR BRA och när jag får höra första skriket upplever jag sådan enorm lycka. Obeskrivlig. Gösta är ett mirakelbarn. Jag kunde inte amma mina tre första barn – och jag har verkligen kämpat. Men när jag provar att lägga Gösta vid mitt enda bröst suger han. Efter tre dagar hör jag hur han ”klunkar” i sig. Jag helammar honom i ett halvår och deltidsammar tills han är ett och ett halvt. Är det inte fantastiskt?

Nu är Gösta drygt två och ett halvt år och jag börjar känna att jag sakta håller på att återgå till livet. Det händer att jag får dödsångest på kvällarna, orolig för återfall. Jag blir hjälpt av ångestdämpande medicin. Och nu kan jag börja drömma igen. Tidigare vågade jag inte planera tre månader framåt.

Att ha fyra barn gör livet härligt stökigt och fullt av bus, lek och alldeles för mycket leksaker. Vi bråkar och kramas, skrattar och gråter. Som alla andra. De må ha en skörare mamma än de flesta, men de vet inget annat. Och just nu pågår livet. Vardagen. Det värdefulla, dyrbara och stundtals sköra livet. Det är en gåva, och ett mirakel. Allt annat än självklart.

AV ELIN LILJERO ERIKSSON

FOTO RICKARD L ERIKSSON

Denna artikel publicerades ursprungligen i Femina nr 10/2017. 

LÄS MER: En hel jävla bok om cancer (Solentro)

Läs även
Lotta Gray överlevde cancern två gånger: ”Det är svårt att släppa rädslan för ett återfall”

Humorikonen Julia Louis-Dreyfus har fått cancer

Unna dig något fint – och stötta bröstcancerforskningen!

Christine Meltzers glädjebesked efter bröstcancern:”Nu ska jag njuta”