Malin Roos trodde att hon fick en stroke – nu jagar hon östrogenplåster

Efter reklamen: Klimaktet #5 – Författaren Camilla Läckberg gästar

Jag är mitt i en mening när jag börjar tappa orden och upplever hur golvet svajar. Hjärtat bankar så våldsamt att jag inte hör min egen röst. Jag hinner tänka en enda sak: Är det hjärtinfarkt eller stroke?

Jag leder galor, håller seminarier, har gjort mängder av direktsänd tv under nästan 30 år inom journalist­yrket. Att mina ben och min hjärna opåkallat skulle svika mig under ett framträdande inför publik var både brutalt och, faktiskt, orimligt. Ändå lägger jag inte ihop det med allt det andra diffusa.

Svedan som eld i hårbotten, knäppet i leden när jag böjer fingrarna, smärtan i ländryggen som jag lagt tusentals kronor på att få bukt med genom akupunktur och fasettledsblockader. Hur jag vaknat prick klockan 04 med rusande hjärta utan att kunna somna om. Kanske den gången jag sökte akut vård för sprängande huvudvärk och ett övertryck på 200? ”Stress”, sa läkaren innan han garderade sig. ”Man stressar sig inte till ett så högt blodtryck.” Men blodtryckssänkande skulle jag i alla fall stå på ”för resten av livet”, tills jag några veckor senare fick nytt besked om att jag inte alls behövde mediciner.

Om jag inte haft hormonspiral kanske jag märkt att min mens upphört.

Om jag ställt en enda fråga till min mamma medan jag hade henne kvar i livet. Om jag läst på kanske jag känt till att det vanligaste symtomet i samband med klimakteriet inte är vallningar utan psykisk ohälsa som oro och hjärndimma följt av sömn­svårigheter, ledbesvär och huvudvärk.

Vallningar kommer enligt en undersökning bland 41 505 kvinnor från digitala vårdplattformen Womni först på sjunde plats. Tätt före urinvägsinfektioner och ”hjärtproblem”.

Att jag var så totalt oförberedd på mina äggstockars svanesång fick mig att skämmas. Hur kunde jag vara så dum att jag inte brytt mig mer om vad som sker i min egen kropp? Min heliga borg, mitt furstendöme som jag tidigare vaktat så väl. Som gravid visste jag mer än mina barnmorskor om varje steg hos både fostret och mig själv. Jag har laddat ner mens-appar, varit noga med preventivmedel och vidare lärt mina tonårsdöttrar jonglera störtblödningar och PMS.

Kanske ligger en del av svaret just där.

Förlåt, men jag har varit så förbannat upptagen de senaste 35 åren med att smussla bindor på skolgympan, kalibrera p-piller, pricka in ägglossningar och föra in spiraler med gestagen. Jag har försökt få förnuftet att förstå att jag inte alls vill skilja mig eller har drabbats av plötsligt depression när svartsynen slagit till vid exakt samma tid i månaden som menscykelns lutealfas. Försökt få min kropp att förstå att barnet som föddes inte levde och att mjölken som sprängde mina bröst inte skulle behövas.

Jag har ägnat 70 procent av min livstid åt att jonglera hormoner för min egen och för min omgivnings skull och tänkte i min naivitet att jag hade betalat klart.

Det är kulturellt betingat att kvinnor ska bita ihop, kavla upp och acceptera det som ”naturen ordnat.” Klimakteriet är lika lite ”en sjukdom” som det är att kräkas i diket av menssmärtor på vägen till skolan eller spricka upp till nacken när du föder barn. Heeelt naturligt. Kan själv.

Jag har absolut varit en av dem och hade säkert fortsatt förneka mina symtom om uppvaknandet inte kommit akut i form av en blackout på jobbet. Jag måste kunna sköta mitt arbete.

Jemima reste till Spanien för hormonplåster: ”Ska livet verkligen vara såhär?”

Eftersom jag bor i Stockholm är jag privilegierad. Via ett icke-sponsrat inlägg på Instagram får jag tips om en regionalt finansierad gyne­kologmottagning dit jag kan söka utan remiss. Jag är skeptisk, jag vet ju inte ens om jag slutat blöda. Men jo, konstaterar gynekologen. Kli­mak­teriet.

Hon drar slutsatsen dels utifrån ålder, jag är 50 och medelåldern för övergångsfasen är 51. Dels ­u­tifrån resultatet från Menopause rating ­scale, fråge­for­muläret jag fått fylla i inför mötet. Den som inte har klimakteriebesvär brukar scora mellan 0 och 4 poäng, förmedlar gynekologen – och jag har fått 20. Grattis, till inget.

Ska jag få bröstcancer eller äggstockscancer nu?

För just det har man ju fått med sig märkligt nog. Östrogen och hormoner är röd flagg.

Plötsligt finns historierna överallt.

Kvinnor som går runt och tror att de drabbats av tidig demens eller hjärntumör. Kvinnor som ordinerats sömn­­tabletter och psykologhjälp. Alla som uppger att de viftats iväg som flugor av läkare och alla de där symtomen som förväxlats med utbrändhet.

Enligt Försäkringskassans statistik över pågående sjukskrivningar är det en grupp som sticker ut markant: kvinnor i åldern 50–59 år. Nästan dubbelt så många kvinnor som män i samma åldersspann är sjukskrivna.

Samtidigt som siffror från Socialstyrelsen visar att kvinnor i medelåldern är överrepresenterade i statistiken över föreskrivna antidepres­siva medel.

Är det en slump?

Tja, det kanske vi vetat mer om ifall mer än 4 procent av alla pengar som går till forskning hade gått till forskning om kvinnors hälsa (det vill säga hälften av jordens befolkning).

Fyra av fem kvinnor får klimakteriebesvär

Men det vi vet är att fyra av fem kvinnor får besvär, några så svåra att de inte kan arbeta. Och detta i en fas av livet när vi är som bäst.

I samma ålder som denna oundvikliga och fullständigt naturliga hormonkarusell börjar skapa kaos i våra kroppar, avancerar många kvinnor till ledande positioner. Snittåldern bland kvinnliga chefer är 47 år, enligt SCB. Kvinnan 51 år är mer rutinerad, mer självständig och skarpare än någonsin – och mår piss? Det är det som är det orimliga.

Det ska i ärlighetens namn sägas att det inte är lätt för en omgivning att veta vem som är i klimakteriet. Det är inte alla kvinnor som får problem, besvären skiljer sig från person till person och dessutom är skammen över att berätta reell.

När den fackliga centralorganisationen FNV i Nederländerna gjorde en undersökning bland 700 kvinnor blev resultatet att 38 procent någon gång sjukskrivit sig på grund av klimakteriebesvär – men hälften hade undanhållit den egentliga orsaken av rädsla för att inte tas på allvar.

Eller till och med bli flinad åt.

Att klimakteriet fortfarande 2025 upplevs som ett stigma är inte bara sorgligt, det är korkat. Hjärndimman, sömnrubbningarna, svettningarna och de torra slemhinnorna är nämligen inte ett individuellt problem utan en samhällsfråga.

Enligt nyhetsbyrån Bloomberg beräknas produktivitetsförlusten orsakad av klimakteriet till mer än 150 miljarder dollar globalt. Wakey wakey!

Ni hör själva, det är dags att på allvar börja prata om och sprida kunskap om ett ämne vi tigit om för mycket och lidit i tystnad över.

Rycka plåstret, tänkte jag säga.

Om det fanns några.

Kändiskvinnornas ilska över bristen på hormonplåster: ”Ovärdigt”

Kämpade för att hitta östrogenplåster

Redan efter någon vecka med östrogenplåster och progesteron märker jag skillnad i mitt mående. Sömnen är inte perfekt men jag vaknar inte av att hjärtat rusar klockan 04 och har inga problem att hålla föreläsning utan att golvet gungar. ­Eftersom blodtrycket inte påverkats negativt av hormon­tillskottet bestämmer jag mig för att fortsätta behandlingen. Då kommer nästa uppvaknande.

Jodå, det finns visst plåster, försäkrar kvinnan bakom disken på det tredje apoteket jag besöker.

”Det finns tre paket på Apoteket Näckrosen i Perstorp”.

”I Perstorp?” frågar jag förvånat och undrar om hon menar Perstorp i Skåne.

”Så klart inte”, svarar hon innan hon tystnar.

”Eller jo, det var visst i Skåne.”

Det visar sig att hormonplåstren är restnoterade och har varit till och från under flera år. När omkring en halv miljon kvinnor i Sverige behandlas med östrogen!

Jag är både upprörd och oförstående när jag ringer min gynekolog.

Det är möjligt, förklarar hon, för att vi inte har någon inhemsk produktion och ”på grund av att politiker bestämmer saker angående apoteket och att de har dåliga avtal”.

Jag har insett att det inte tjänar något till att vara irriterad på min kära mamma och hennes generations systrar som inte förberedde oss bättre på denna livets fadda mellanrätt. I stället känner jag hopp över att vi som kommer efter inte kommer att bita ihop och tiga stilla. Själv har jag bestämt mig för att ta varje tillfälle att läsa på, samla kunskap och prata högt om klimakteriet.

Efter reklamen: Klimaktet #6 – Värmevallningar i Nashville med Jill Johnson

Jag är på.

Vi är på.

Är ni?