Helena von Zweigbergk: ”När man blottar sig så blir man stark”

Helena von Zweigbergk svävar runt i en luftballong. En mental sådan. Och hon vill gärna komma ner, men är lite fundersam över landningen.

Att hon inte har fast mark under fötterna beror på det gångna året, en kaotisk period där hon behövt dränera sig på kraft i skilsmässan från kärleken och författarkollegan Bengt Ohlsson, där hon sålt sitt semesterparadis på Gotland, delat ett gemensamt hem i två och bytt en underskön sekelskifteslägenhet mot en praktisk sextiotalstrea. Dessutom har hon ett ständigt orosläckage för sin sjuka mamma och har klätt av sig naken (återigen mentalt) i nya boken ANNONS Grejen med saker där hon bekänner ett shoppingbeteende som är både genant och skamfyllt.

– Jag är jättetrött, erkänner hon när vi äter lunch i ett hörn på Café Rival i Stockholm. Jag kom nyss hem från en författarfestival i Kina och har inte hunnit bo in mig i nya lägenheten ännu. Och den här boken … jag fattar egentligen inte att jag gjort den.

Men samtidigt känner jag mig befriad, jag behöver inte dölja mig själv längre. När man blottar sig så här så blir man stark. Det är verkligen som att visa sig naken för någon för första gången. När det är gjort så är det gjort och spänningarna släpper.

Väggarna på det välbesökta kaféet är täckta med fotografier av stadens kulturstjärnor, Helena von Zweigbergk har ett alldeles eget porträtt precis vid ingången. Modiga människor allihop, som vågar blotta sig i pjäser, filmer och litterära verk. Vid ett av borden sitter en ensam Anna Kinberg Batra och äter en lunchsmörgås, hon ser skönt avslappnad och tillfreds ut, långt ifrån knäckt av den mode-rata berg-och dalbanan. Modig även hon? Ja, mycket.

Vi tuggar oss igenom varsin ”Vego bowl” med groddar och allehanda gröna skaft medan vi bekänner vårt sockersug och stunderna av hemligt hetsätande hemma vid köksbänken. Den där känslan av att inte duga som man är. Antingen för tjock eller för trist eller för ogenerös. Bråkig och stökig kontra mesig och undanglidande. Stressad och låg eller ohanterligt euforisk och omöjlig. Sällan ”helrätt”, cool, sinnlig eller ljuvlig. När är man egentligen bra nog inför sig själv?

– Jag har tampats med mycket skam, berättar Helena. Haft dålig självkänsla. Det började redan när jag var liten. Grejen med saker är en frigörelse från det, att visa upp mig som jag är, rakt upp och ner. Jag har haft ett missbrukarbeteende när det gäller shopping, jag köper sånt som jag tänker att andra ska tycka är snyggt, jag söker min identitet i mitt hem och mina prylar. Men det har blivit bättre, tack och lov. Jag kom till en punkt där jag insåg att jag bara blev ledsen av alla köp, glädjen uteblev. Det kändes som en enda lång baksmälla.

”Att överhuvudtaget erkänna fantasier om vad andra ska tycka om ens saker är mer pinsamt än att berätta om sexdrömmar eller småaktig osämja.” skriver hon i boken, liksom: ”Det koketta inslaget i valet av saker man har hemma är genant att tillstå. Se mig, jag är udda, jag har smak, jag är skön, lite lagom mysigt galen.”

Egentligen har den inre resan pågått i flera steg. I romanen Totalskada som kom ut i höstas går Helena von Zweigbergk på djupet i frågan om vem människan är utan sin hem- och prylkostym (huvudpersonen Agneta råkar bränna ner familjens hus …) och parallellt uppstår idén om att dissekera det egna hemmet – att göra en privat utgrävning både fysiskt och psykiskt. Hur hade hon själv upplevt det att liksom Agneta förlora allt? Vari ligger värdigheten som människa? Tryggheten? Ett gammalt slagbord som barnen vuxit upp vid, kan man göra sig av med det utan att förlora ett stycke av sin historia?

I skilsmässoprocessen valde Helena att vinka farväl till många saker med hög personlig laddning och när auktionsfirmans bil försvunnit runt hörnet kände hon att hon blev lättare, att boja efter boja lossnade från fötterna, lika oväntat som välkommet.

– Men jag har fortfarande för mycket grejer. Det är inte klokt. Vi lever ju i ett samhälle som är närmast bulimiskt i sin konsumtion. Skaffa, skaffa, rensa, rensa. Och å ena sidan bedöms vi efter vad vi äger och har, å andra sidan ger det poäng att våga vara utan. Jag vill verkligen få bort mer, tömma alla förråd. Många av mina väninnor känner samma sak. Vi behöver inte allt längre på samma sätt, vi vill ha mer tid att leva i stället för att förvalta.

Är det åldersrelaterat?

– Jo, det har säkert med åldern att göra. Det sägs ju att åren mellan 60 och 70 är en gyllene kvinnoålder, livets stora och roliga efterfest. Jag hoppas att det är sant. Men frågan är ju ändå så fruktansvärt intressant: vem är man om man bara har sitt eget skinn, sitt eget kött och blod?

Så där forskar hon på, både privat och i sina böcker. Helena von Zweigbergk räds inte det riktigt nära, det svarta och skeva, och hennes huvudkaraktärer provocerar i sin ynkedom – se bara på den svajande prästen Ingrid Carlberg som löser otäcka kriminalfall. Kan en sådan skör typ ens vara präst? Hur ska hon kunna trösta andra när hon knappt håller ihop sig själv?

– Nej, hon är ingen förebild direkt, det är ingen av mina kvinnor. Långt ifrån superhjältar. Men jag vill inte att de ska vara för starka, jag vill inte försköna dem. Jag är trött på den typen av karaktärer.

Helena har ofta kallats för ”mästaren av solkig vardagsrealism”, ett uttryck som inte enbart ger positiva vibrationer. Men få kan som hon få vardagen att lysa så klart, få igenkänningen att bli så stor att man ibland nästan tror att man läser sina egna hemliga tankar. Och karaktärerna är ju i slutändan starka på sitt sätt, utifrån sina egna förutsättningar. De lever sina liv i Helenas dockskåp, de är inte hon och hon är inte dem, men alla är tätt sammanlänkade i leken.

Känslan för fina saker har hon med sig från barndomen. Helena von Zweigbergk växte upp med sin ensamstående mamma och sina två systrar i Stockholm i en lägenhet där antikviteter och konst var viktiga. I mammans vänkrets fanns kostymörer och scenografer och vackra ting flödade in och ut ur hemmet. Ett arrangerande och skapande, ett dockskåpsbyggande om man så vill. Föräldrarna skilde sig när Helena var tre och mamman och döttrarna flyttade till Stockholm medan pappan bodde kvar i Skåne. Helena idealiserade honom så som barn ofta gör med en frånvarande förälder.

– Som vuxen har jag ju insett att pappa var en ängslig typ som inte släppte oss barn riktigt nära, en estradör som älskade att vi lyssnade på honom och han gömde sig bakom sina berättelser. Han kunde inte leva upp till att vara en ”vanlig” pappa, tror jag. Min barndom blev väldigt kvinnopräglad, jag gick till och med i flickskola under mina första år, därför är jag så enormt glad för mina två söner. Allt känns så enkelt, jag älskar dem tills de skriker ”backa!” och så är det bra. De lär mig massor, båda två. Jag är nästan förundrad över hur mysiga de är.

Det sista säger hon med ett skratt, som att det skulle vara något märkligt att hon, just hon, fått så härliga ungar. Yngste sonen Erik bor fortfarande hemma, John är utflugen och nyutbildad journalist som sin mor. Exmaken Bengt har en ny kärlek, men själv vill Helena inte säga för mycket. Åtminstone inte än.

Rädd för nya relationer är hon i alla fall inte, det är inte där självförtroendet brister.

– Jag skulle inte dra mig för varken en yngre eller äldre man, åldern är inte det viktiga. Kärlek och sex känns ganska kul nu, det finns ju bara det roliga kvar när kraven på barn och gemensamt bo och livssatsning är över. Det öppnar upp en helt annan typ av tillvaro, utan måsten. Men sen är det ju en sorg att vänja sig av med en annan människa som man levt nära i många år och som skänkt mycket av ens identitet. Vem tillhör jag nu, som singel?

Året kommer med nya projekt som i skrivande stund är hemliga. De känns lustfyllda när hon tänker på dem, en anledning att landa ballongen tryggt och säkert. Helena vet att hon är i en riskzon, utmattningsdepressionen hon drabbades av för några år sedan har lärt henne att känna igen tecknen. Stunderna av glömska, tankarna som snurrar för fort.

– Jag äter fortfarande antidepressiv medicin för ångest, skulle nog inte ha klarat mig utan den. Medicinen har gjort mig mer närvarande och känns väldigt viktig i min läkning. Det är synd att det finns så mycket onödig skam kring den här typen av hjälp.

Jag var först rädd att jag skulle bli avtrubbad och inte känna mig som mig själv, men så har det inte blivit.

Medicinen ger henne helt enkelt ork och möjlighet att vara den hon vill vara. Nu vill hon förminska sitt sammanhang och bygga upp sin egen trygghet igen. Skapa ett hem som är trivsamt men som inte tar över hennes liv, ett hem där hon kan ligga en hel söndag i sängen och läsa en bok – för vem ska bry sig? Någonstans på de nya väggarna hänger hon förmodligen upp tavlorna hon köpte på Kina-resan. Någon minimalist blir hon aldrig och köpsuget finns kvar, om än i mer behärskad form. Eller?

– Jag kunde inte stå emot, jag tyckte tavlorna var så intressanta och roliga. Jag nöjde mig inte med att köpa en eller två, utan det blev ju sex stycken … Alldeles för glupskt, jag vet det. Jag får nog ge bort några.

HELENA VON ZWEIGBERGK

ÅLDER: 60 år.
GÖR: Författare, programledare för radio- programmet Oförnuft och känsla. 2014 vann hon På spåret, tillsammans med Göran Everdahl. Förknippas med radioprogrammet Spanarna och har lett Filmkrönikan i SVT.
AKTUELL: Med boken Grejen med saker (Norstedts).
BÖCKER I URVAL: Kriminalserien med fängelseprästen Ingrid Carlberg, Anna och Mats bor inte här längre, Kärleken till livet – en biografi om Marie Fredriksson, Ur vulkanens mun, De behövande, Totalskada.
BOR: Lägenhet på Södermalm.
FAMILJ: Sönerna John, 26 år (med Anders Falkirk) och Erik, 19 år (med Bengt Ohlsson).

5 snabba om prylar!

1. Orealistisk drömpryl: Någon riktigt maffig målning. Av Pablo Picasso eller Henri Matisse eller så.
2. Mest älskad skrytpryl: Jag har unnat mig en rätt tjusig armbandsklocka. I stort sett hela mitt liv har jag haft skräpklockor, så det var på tiden.
3. Mest älskad skruttpryl: En kopp med fat i engelskt porslin som jag drack O’boy ur varje frukost under hela min barndom.
4. Gjorde ont att rensa bort: Åh, mina Emma-fåtöljer i lila linnetyg. Dom trodde jag aldrig att jag skulle göra mig av med.
5. Rensas aldrig bort: Numera vet jag att jag skulle kunna göra mig av med det mesta. Utom saker som barnen gjort. De är heliga.

AV KATARINA DANIELSSON

FOTO ANNA-LENA AHLSTRÖM

Läs fler spännande intervjuer:

Elaine Eksvärd: ”Vårt hem står öppet för utsatta barn”

Eva Röse: ”Jag orkar inte med trevlighetsnormen”

Malena Ernman: ”Det har varit mycket kaos och smärta”