Anette Alsing om sista orden till maken Adam och smärtsamma avskedet: ”Fick inte röra honom”

Efter reklamen: Hör Anette Alsing berätta: "Förstod först när ambulansen kom"

Det finns två versioner om hur de blev ihop.
Den ena, att det var i Forshaga Folkets park sommaren 1983. Europe spelade och Anette började förföra Adam mitt i dansen.
Den andra, att de stötte ihop på torget i Karlstad en sen kväll. Anette saknade pengar till bussen hem när hon fick låna av den godsinte Adam.

Anette Alsing ler och säger att båda är delvis rätt.

– Jag hade varit på disco utanför Karlstad och skulle med sista bussen till Forshaga. Det kostade fyra kronor och jag och två kompisar försökte tigga till oss för biljetten. Då stötte jag på Adam som lånade ut en enkrona mot att vi skulle ses i Folkets Park helgen därpå.

När Joey Tempest stod på scen, mycket riktigt.

De var så unga då. Han var 14 och hon 16 men det var inte hon som snärjde honom, betonar Anette.

– Han fick kämpa ett tag. Jag var inte superintresserad men Adam var otroligt ihärdig. Om jag sa nej frågade han om han fick ringa dagen efter. Men han var också lite spännande, annorlunda mot de killar jag var van vid.

På vilket sätt?

– I Forshaga där jag växte upp två mil utanför Karlstad var det mycket fotboll och mopeder för killarna. Vi tjejer ”tog häng” med våra cyklar på killarna så man slapp att trampa.

Adam däremot, säger hon och skrattar:

– Han åkte till Stockholm när han fick höra att det fanns kebab på Hötorgshallen. Det ville han absolut testa. Så han tog tåget upp över dagen och skickade ett vykort där han skrev att han satt i Kungsträdgården och ”transpirerade”. ”Vad farao är det?” tänkte jag, och var tvungen att slå upp ordet.

Adam Alsing blev ansiktet utåt för TV4

Det var sådan han var.
Vetgirig, kvicktänkt, alltid på väg och inte sällan åt ett annat håll än det förväntade. Som när han kastade sten på Anettes fönster mitt i natten. Hennes pappa var tokig men mamman totalt charmad.

– Han spelade sina kort väl och de älskade honom.

Så gjorde också tv-publiken.
Adam Alsing hade sökt en utbildning till programpresentatör på TV4 egentligen när han i stället fick jobb som programledare på den nystartade kanalen. Med tittarframgångar som Tur i kärlek och Casanova var genombrottet ett faktum.

I maj 1992 konstaterar Expressen att ”Adam Alsing, 23, äntligen har gett TV4 ett ansikte”:

”Han har en avväpnande stil som Stina Dabrowski, fysisk pondus som Ingvar Oldsberg och säsongskort till ishallen som Ulf Elving”.

Så lever Ida Kjos i sorgen efter syster Elin

Anette Alsing valde bort offentligheten

Samtidigt som Adams karriär skjuter fart får de två söner. Sebastian och Kasper, födda 1991 och 1993. Medan Adam pendlar till Stockholm bor Anette till en början kvar i Värmland med barnen. Hon tycker att Stockholm är ”stort och läskigt” och har sin familj, sina vänner och sitt jobb i barndomsstaden.
I nästan fem år lever de parallella vardagar tills de båda inser att det är ohållbart.

– Adam tyckte att det var pest att vara utan oss och jag ville också att det skulle vara vi fullt ut. Så jag bestämde mig för att bryta upp och ge Stockholm ett försök.

Men det fick bli utanför offentligheten.

– Jag hade inga problem med Adams kändisskap, så länge jag fick hålla mig i bakgrunden. Om det var något event han tyckte var extra viktigt följde jag med såklart men röda mattor var inte mitt naturliga. Alla var snälla och trevliga men jag hade ångest inför varje gång, säger Anette Alsing.

Hon berättar att hon hade haft sitt jobb på Skatteverket i flera år när en kollega chockat uttryckte att hon hade sett Anette på en bild i tidningen – med Adam Alsing!

– Det var ju inte så att jag mörkade att han var min man, men kanske att jag undermedvetet var orolig över att de skulle tro att jag var någon som jag inte var. Och det var ju mig man skulle jobba med.

Nästa rubrik vi stoppar till vid är från Aftonbladet 1995. Det är en stor porträttintervju med Adam Alsing där tv-profilen delar sin framtidsvision:

”På längre sikt är mina planer att leva tills jag är minst åttio år”.

Det började med att Adam fick feber

De gjorde som många andra där i början av år 2020, berättar Anette Alsing. När larmet gick om ett okänt virus som svepte över världen, tänkte de att det nog inte var så farligt, men började ändå bara för säkerhets skull bunkra toalettpapper och konserver.

– Varje gång någon av oss gick och handlade skulle vi köpa med något att ”stasha upp” med. Det kunde vara schampo, tvål, ljus, tändstickor. Men ingen av oss trodde att det skulle behövas eller att pandemin skulle slå till så hårt.

– Jag tänkte att världen har koll på hur man hanterar sjukdomar, det forskas ju hela tiden.

Så fick Adam feber.

Det var i slutet av mars och stora delar av samhället hade stängt ner. Anette hade flyttat hem kontoret och satt i sonens rum och arbetade när hennes man tvingades meddela på Instagram att han behövde ställa in sin medverkan i podcasten Adam och kompani:

”Men jag är tillbaka nästa vecka igen!”

– Det började med att Adam fick himla hög feber. Jag fick värma vetekuddar, lägga på täcken och sätta på honom extra strumpor. Han frös så han skakade, han som alltid var så varm annars. Efter två-tre dygn gick det över men då blev han i stället förkyld. Ytterligare några dagar senare fick han en hemsk hosta. Han satt i vardagsrummet och sov i en fåtölj för att jag skulle få ro som skulle upp och jobba. Men han kunde heller inte lägga sig ner, berättar Anette.

– Jag sa till honom ”kom in och väck mig om det blir jobbigt”. Man kunde ju tänka sig ångesten där han satt och hostade, hade sjukdomen och inte visste vart den skulle ta vägen.

Men visste ni då att det var covid? Det fanns inga tester.

– Nej, men vi förstod. Var det någonting Adam inte visste så tog han reda på det. Han hade kontakt med sin syster som jobbar inom vården och var ute och googlade enormt mycket.

– Det var ingen vanlig förkylning. Men att han var så sjuk förstod jag inte.

Han kom aldrig in och väckte henne. Det hade han inte gjort den här morgonen heller. Det var en fredag.

Anette berättar:

– När jag vaknar och går upp ser jag att Adam sitter och sover lugnt för första gången efter de här jobbiga nätterna. ”Tack gud”, tänkte jag, ”nu mår han bättre”. Så jag tar på mig träningskläder och går ut för en promenad innan jobbet. Radion hade varit där och lämnat utrustning för att han skulle kunna sitta hemifrån och sända. Jag var så lättad.

– Och så kommer jag tillbaka hem efter min runda. Klockan var fortfarande knappt sju och Adam sitter på sängen alldeles nyduschad och försöker klä på sig. Jag ser hur han kämpar.

”Har du duschat?” frågar jag.

”Ja, jag måste åka in”.

Hade han pratat med någon då eller tagit beslutet själv?

– Han hade tagit det själv. Han kunde knappt andas. Han hade packat en ryggsäck med iPhone-laddare, iPad, rena kalsonger och strumpor.

Adam Alsing ringde själv efter ambulans

Det är Adam själv som ringer 112. Ambulansen anländer efter någon halvtimme och Anette beskriver hur vårdpersonalen som äntrade deras hem var klädda som inför en rymdvandring.

Medan hon hjälper sin make på med skorna får hon direktiv: eftersom hissen är för smal för båren ska läkaren ta Adam i hissen medan hon uppmanas ta trapporna med ryggsäcken.

– Så vi springer ner, jag och en man som kommit upp med en syrgasmask till Adam. Jag försöker skoja med honom men han har en jäkla fart och pratar inte ens med mig.

Väl nere ligger Adam redan på båren. Anette berättar att det uppstod som en ”stare down”.

– Jag ville så gärna säga att jag älskade honom, men jag vågade inte för jag tänkte att det var ett dåligt omen. ”Då kanske han tror att jag tror att han ska försvinna”. Så ingen av oss sa något, vi bara tittade på varandra. Han såg skräckslagen ut och jag försökte förmedla med min blick vad jag kände.

I stället för orden som fastnat hör hon sig själv ropa mot ambulansen:

– ”Jag kommer till dig med färskt snus”.

Det var deras grej. En tradition med guldkant.
Varje lördag åkte de till Swedish Match Store på Kungsgatan och köpte finsnus till Adam, innan de åt brunch eller lunch, tog ett glas vin och planerade kvällen. Skulle de gå på restaurang eller köpa hem något gott?
Oftast blev i soffan med någon tv-serie.

Att Adam inte packade ned någon snusdosa var också väldigt mycket han, konstaterar Anette. Full av upptåg men principfast – till sjukhus åkte man om inte hel, så i alla fall ren och nikotinfri.

Att se ambulansen köra i väg blev som en blixt i hennes huvud. En blandning av rädsla och panik. Vad händer nu? Är det på riktigt?
Samtidigt insåg Anette att hon behövde hålla sig lugn och strukturerad.

Adam i respirator – familjen fick inte besöka

Yngsta sonen Kasper befann sig i London, där han fått jobb och bosatt sig med sin flickvän Caroline. Storebror Sebastian var på hemmaplan men han och hustrun Ida väntade barn i maj och corona och graviditet kunde vara extra riskfaktor.

Ingen anhörig fick ens besöka sjukhuset.

Adam hade försäkrat henne om att han skulle höra av sig när han var framme och ”installerad” men han varken ringde eller svarade i sin mobil. När Anette kontaktar Södersjukhuset och ber om att bli kopplad till sin make får hon svaret att det inte är möjligt.

– De sa: ”Det är illa, de sövde honom direkt när han kom in.”

Medan Adams kropp kämpar hårt mot smittan i respirator är ovissheten hos familjen brutal. De har blivit lovade uppdateringar varje eftermiddag men det är kaos på sjukhuset och samtalen kunde snart lika gärna komma 22, berättar Anette Alsing:

– Jag förstår att de hade fullt upp men det var en fruktansvärt väntan. Särskilt efter det beskedet om att det var så illa. Vi både väntade på samtalen och var rädda för att det skulle ringa.

Hur höll ni ihop familjen i ovissheten?

– Vi var ju helt utspridda, det var det jobbigaste. Kasper lyckades ta sig hem från London trots lockdown men vi kunde inte ses. Vi upprättade en telefonslinga där vi hördes alla. Vi, Adams syskon och föräldrar.

Efter en och en halv vecka vänder det, plötsligt ser det ljusare ut. Anette berättar att hon får besked från sjukhuset om att Adam klarade att andas 30 procent själv. All syrgas gick inte längre åt.

– Vi var överlyckliga. Det fanns hopp, det skulle vända.

I två dagar såg det bättre ut och hon var därför alls inte beredd.
Hon stod i köket i färd med att sno ihop lunch när samtalet kom:

”Ni bör komma in”.

Tjejen i telefonen lät ung och oerfaren, berättar Anette, och trots att hon två gånger desperat frågade ”Är han borta?”, bemöttes hon med ett hummande. Svaret kom i stället som ett slag i magen på Södersjukhuset.

– Jag var på plats först eftersom vi bodde så nära. Direkt när jag klev in på sjukhuset och mötte personalen såg jag det på dem. Han var borta.

– Jag hade hållit mig uppe så länge jag behövde, nu gick det inte längre.

Dygnet därpå beskriver Anette Alsing som ett töcken. Allt var provisoriskt. En matsal med mikrovågsugnar på sjukhuset hade gjorts om till besöksrum med några utställda stolar. Hon tror att de fick frågan om de önskade en psykolog men minns inte än i dag om det någonsin kom någon. All kraft gick åt till att ringa runt till båda deras familjer för att delge det fasansfulla som knappt kunde formuleras.

Efter många timmar fick de se honom.

– Det var Adam som låg där, hans mjuka hår och fina händer. Vi var klädda som rymdvarelser och fick inte röra honom men jag plockade av mig ändå och lade mitt huvud mot hans hand.

– Jag stod på knä och sa att jag älskar honom. Tror jag. Kasper var inne samtidigt och var helt förkrossad på andra sidan sängen.

Nyheten om Adam Alsings död i covid-19 slog ut allt

Den 15 april 2020.

Nyhetssajterna har tidigare samma dag rapporterat om skadeståndsmålet runt pensionshärvan Allra och om Charlotte Kallas fortsättning i skidlandslaget när flashen kommer som slår ut allt annat:

”Programledaren Adam Alsing död i covid-19”.

Plötsligt var han överallt. Sida upp och sida ned, tiotusentals hjärtan på Instagram, alla som pratade som om de kände honom.

Den folkkära tv- och radioprofilen.
För henne, mannen hon blev förälskad i på en Europe-konsert i Forshaga 1983.

Anette Alsing säger att hon upplevde det som att hennes sorg blev offentlig och medger att hon hade svårt att hantera allmänhetens delaktighet. Som när dåvarande statsministern Stefan Löfven gick ut och uttryckte sitt medlidande och beskrev hur Adam Alsings bortgång gjort pandemin mer påtaglig för hela samhället.

En väckarklocka, ett ansikte utåt.
Något Adam absolut inte ville.

– Han sa det själv: ”det vore ju jäkla tråkigt om man blev ett covid-ansikte”. Han sa det på skämt. Vi fattade inte och kunde aldrig föreställa oss utgången som blev, säger Anette och rättar sig.

– Jag kunde inte. I bland tror jag att Adam visste när han åkte in och det gör så ont att tänka på, att jag kanske inte tog det tillräckligt på allvar. Men det fanns inte överhuvudtaget att han skulle kunna gå bort. Inte för mitt liv. Inte ens när ambulansen kom.

– Jag trodde att han skulle åka in och bli omhändertagen. De skulle göra honom frisk och sen skulle han komma tillbaka hem.

Hur mycket har du tänkt ”om” inte det eller det hade hänt?

– I början var jag otroligt arg för det här jäkla corona. Det var ju så dumt! Så otroligt korkat att det skulle komma en sjukdom, en sorts förkylning och ta livet av folk. Vad är oddsen? Och varför nu? Varför just oss? Varför han?

– Jag var arg på hela situationen och för att han var så tidig att få det när man inte hade en aning hur man skulle behandla smittan. Jag vet att de gjorde så gott de kunde men om han fått det några månader senare...

Om. Om omständigheterna sett annorlunda ut kunde hon flytt utomlands, eller till stugan i Värmland, men inte ens det tillät restriktionerna.

I stället, berättar Anette Alsing, valde hon att gömma sig.

– Jag orkade inte gå ut av två anledningar. För det första ville jag inte se löpsedlarna, men jag ville inte heller möta folk. För jag visste inte hur jag skulle bete mig. Jag funkade inte. Vi hade fantastiska människor runt omkring som hjälpte oss, ändå var det som att fumla i blindo. Man hade ingen aning om vart man skulle gå eller hur man skulle gå.

– Det var som att någon hade stängt av en knapp.

Hade inte klarat en stor begravning

Samtidigt hade de en begravning att ombesörja.

Jag frågar om Adam på något sätt uttryckt önskemål om sista vilan och Anette skakar på huvudet. Nej, de visste inte.

– Först var det så ”men gud, kanske ska vi ska lägga honom i Värmland.” Men varför skulle vi lägga honom i Värmland? Vi bodde ju i Stockholm, hans barn, hans föräldrar och syskon. Det bestämdes ganska snabbt. Det fanns ingen som klev in och gjorde anspråk eller tyckte saker och det var skönt.

Och hur hemskt och paradoxalt det än kan låta, säger hon, kunde hon konstatera att det i alla fall förde något gott med sig att befinna sig i en pandemi. De kunde ha en begravning men max 20 personer.

Bara den allra närmaste familjen och släkten.

– Sen vet inte jag om folk blir sura när man säger så men jag kan ärligt säga jag är glad för att det inte blev en stor begravning. Skulle jag stå där och ta i hand med alla i kyrkan? Behövde jag le mot dem och tacka för att de kom?

– Nej, jag hade inte pallat det just då.

Att sorg inte är statisk blev en tydlig insikt. Anette Alsing berättar att hon inte kunde parera känslostormarna den första tiden. Ena stunden satt hon på golvet kraschad, i nästa anklagade hon sig själv:

– ”Varför gråter jag inte mer? Är jag en kall människa?”

När hon väl tog sig utanför dörren med skyddsmask och solglasögon på gick hon till bänken på Mariaberget med utsikt över Stockholms inlopp och Slussen. De hade gått där tillsammans dagarna innan Adam blev sjuk och sett den omtalade guldbron från Kina glida in. Adam var oerhört fascinerad och ville följa varje steg.

Nu satt hon där själv medan hennes älskade make inte fick se bron komma på plats.

Alla drömmar och planer som försvann.

Adam längtade efter att blir farfar

Efter att ha levt tillsammans i nästan 40 år och med barn som blivit vuxna var de i ett stadie i livet där de bestämt sig för att inte gå och vänta på att bli pensionärer, berättar Anette. De pratade om Frankrike, Italien och om Adams stora vision.

– Han drömde om att vi skulle köpa en stor herrgård med flyglar och grejer där vi skulle samlas alla. Inte bara våra barn, hans syskon och föräldrar, hela min familj.
Och kommande barnbarn.

Hon berättar att Adam var överlycklig över att bli farfar.

– Han sa till vår svärdotter Ida ”så fort du har klämt ut bebisen kommer jag och hämtar den, bara så du vet".

Ett enormt fotografi med björkstammar lyser upp vardagsrummet. Anette Alsing minns än i dag när hennes make överraskade henne. De hade flyttat till lägenheten på Södermalm där varje tavla kändes pluttig på de väldiga väggarna när hon en dag kom hem från jobbet och konstverket hängde där.

– Jag tyckte om det direkt.

Nu tronar fotot i en ny lägenhet i en annan del av stan dit hon flyttade för två år sedan. Anette Alsing berättar att hon var sjukskriven fram till augusti efter Adams död men att Försäkringskassan började ställa frågor flera veckor tidigare.

– De undrade varför jag inte började jobba i juni. Jag försökte förklara att det inte gick men fick till svar: ”sorg är inte en sjukdom”. Som tur var hade jag en bra läkare som hjälpte mig. Jag förstår att de behöver vara ganska fyrkantiga men jag förstod också vad folk menar när de säger att man måste vara frisk för att vara sjuk.

Ett år med cancer – småbarnsmamman Matildas ärliga bilder och vittnesmål

Hade ordnat det för henne ekonomiskt

I dag konstaterar hon att arbetet blev en hjälp i sorgen. Att få rutiner men också att vara i sitt sammanhang på Skatteverkets HR-avdelning.

– Jag var livrädd för att börja jobba men jag har världens bästa kollegor och ju mer jag arbetade desto mer kände jag att jag kom en liten bit tillbaka, säger Anette, som så småningom också insåg att det Adam omlindat försökt uttrycka om deras gemensamma ekonomi, var på allvar.

– Han sa så här: ”Du är kvinna, du kommer leva längre än jag och jag har sett till att du kommer ha det bra.” Jag blev jättearg och bad honom sluta prata så dumt. Men han sa det några gånger. ”Bara så du vet”.

– Jag är väldigt tacksam för att Adam hade ordnat det för mig. Det var en grej mindre att bekymra sig för.

Med tiden hittade hon också rätt terapi.
I början när pandemin inte tillät fysiska möten och hon via sitt försäkringsbolag erbjöds telefonsamtal med en traumapsykolog, var hon inte redo. De påföljande tio samtalen på vårdcentral satt hon mest av ”för att hon var snäll” – men de senaste fyra åren har Anette gått till en kvinnlig psykolog som hon betraktar som ovärderlig.

Hon fick också oväntat stöd i en amerikansk självhjälpsförfattare vid namn Renaada Williams. Anette plockar fram en svart anteckningsbok med cirklar i guld och läser ett nedtecknat citat.

”I kept going not because I wanted to. Trust me, all of me wanted to stop. I kept going because I deserved to know what not giving up on myself felt like”

– Den första meningen var mitt i prick så jag kände i många år. Jag ville egentligen bara stoppa. När jag läste fortsättningen tänkte jag ”Gud, kan man tänka så?” Vad jag förtjänar?

– Det är först nu det sista halvåret som jag kan känna mig nyfiken och upplever att livet kan vara lite spännande.

Vad har du lärt dig om tid under de här fem åren?

– I början absolut ingenting. Det handlade bara om att överleva och den tanken var läskig i sig. Ska jag bara överleva? Med tiden har jag fått lära mig att livet går vidare oavsett om man egentligen inte orkar, har lust eller ens vill.

– De säger att man i sorgeprocesserna behöver gå igenom all möjlig acceptans och för mig behövdes de här åren.

Är det något speciellt i dag som du undviker för att det påminner för mycket om Adam?

– Nej, jag har faktiskt kommit över det. Stugan i Värmland som var Adams absoluta favoritställe kunde jag inte föreställa mig hur jag skulle kunna åka tillbaka till. Men när jag hade köpt lägenheten blev det en vattenskada och jag var tvungen att bosätta mig där en hel sommar. Då gick det över. Det var mysigt att vara där med hans familj, även om inte Adam var med.

– Han var så naturlig och given i de sammanhangen. Det var alltid Adam som grillade, han som drog i väg oss på på trav och höll i tipspromenaden på midsommar. Helt plötsligt fick andra kliva fram. Vi behövde hitta ett nytt sätt att förhålla oss till varandra och det blev nog läkande för alla.

I dag fem år senare kan hon också se att alla kommentarer från både okända och kända ändå betydde något.

– Man vill inte att någon ska behöva bli ett ansikte utåt för ett hemskt virus och att det blev min man var det sista jag önskade. Men kanske gjorde Adams död något för samhället och för medborgarna. Att man förstod att det var på riktigt.

– Även om det inte gick att dela sorgen och skicka hjärtan vidare till alla som tyckte och tänkte saker är jag tacksam över att så många skrev så fint. Jag valde att läsa när jag behövde och det fick mig att känna mig mindre ensam.

”Han hade inte velat att det skulle vara så här”

Pia Salming i stor intervju om livet efter Börje

– Det blev en tröst att se hur folk verkligen hade uppskattat Adam.

Stiftelsen över Adams minne skänkte tröst

Av samma skäl blev hon varm av engagemanget från Adams vänner.
Det var på sommaren efter hennes makes bortgång som sportjournalisten Patrick Ekwall ringde och sa att han, studiomannen Henrik von Zweigbergk och Adams tränare Boris Kuzmic, hade en idé. Sedan kom Adams vän och före detta chef Fredrik Lundberg in i bilden också.

– De ville att Adam skulle bli ihågkommen på ett bra sätt och starta en stiftelse. Inte bara för hur han var i tv, utan för att hans anda skulle leva vidare på ett fint sätt. Jag blev väldigt stolt.

I dag sitter hon i styrelsen för stiftelsen Adam Alsings minne som årligen uppmärksammar ”personer och initiativ som verkar för laganda och allas lika värde i främst mediabranschen”.

– Vi fokuserar på de som finns bakom, de som stöttar, tycker om sitt jobb och ser andra människor, säger Anette och tillägger:

– Det hade Adam gillat.

Vad tror du att han hade jobbat med i dag?

– Bra fråga. Jag är osäker på om han hade varit kvar på radion, faktiskt. Han var ju väldigt mycket för att testa nya saker. Han hade gjort några kokböcker men jag tror att han hade velat skriva mer. Han tyckte också att det var väldigt spännande med poddar och hur man skulle utveckla den delen.

– Det sa han när han satt och var sjuk till och med, att han ville producera ungefär som en Night show fast en daglig podd om ett aktuellt ämne eller en aktuell person. Det fanns inga direkta limits.

Hur tänker du på honom idag?

– Jag tänker på honom som min stora trygghet. Min fina man. Vi hade väldigt roligt tillsammans. Han var alltid full med idéer, stod aldrig still och jag försökte hänga med. Jag har haft en otroligt fint liv med Adam och med sönerna men har landat i att det är okej att försöka hitta ett nytt sätt att leva.

Hade vigselringen kvar i ett år

Hon berättar att hon hade vigselringen kvar på fingret i ett helt år och att hon inte kunde föreställa sig hur hon någonsin skulle kunna ta av den.

– Men så kom dagen när det inte kändes rätt. Det gjorde ont att ta av den men det kom till mig att det var dags.

Minnen trumfar symboler, konstaterar Anette Alsing, som ändå är nöjd över tatueringen på handleden. Ett snirkligt A.

– Det kan stå både för Adam och Anette.

Om Adam Alsing fått leva hade han i dag haft två barnbarn och ett tredje på väg. Sebastian har en flicka och väntar ett andra barn i sommar. Kasper fick en son förra året, dagen efter sin pappa Adams födelsedag.

– Adam var en enorm trygghet för våra killar och jag tror att han hade blivit det för barnbarnen också, säger Anette Alsing.

– Han hade kanske inte legat på golvet och kittlat dem men han hade varit en bus-farfar som tagit med dem på alla möjliga äventyr. Allt ifrån att gå ut i skogen till att åka skidskor.

Känner du dig glad i dag?

– Ja, jag gör faktiskt det. Det kommer svackor när allt drabbar mig men det går fortare över i dag. Jul är fortfarande tungt. Adam älskade jul. Han tyckte det var så sjukt mysigt med all mat som skulle lagas och alla julklappar. När jag var trött bara över tanken på allt fix och sa ”kan vi inte åka bort över jul?”, svarade han alltid ”aldrig livet!”

Har du vågat tänka tanken på att öppna hjärtat för en ny man?

– Jag håller nog hjärtat ganska hårt. Jag har levt två tredjedelar av mitt liv med samma människa. Bara tanken på att någon skulle vara i närheten igen fick mig att tvivla och känna mig som femton år igen. Hur närmar man sig? Hur får man kontakt? Men nu tänker jag, kanske ja.

– Jag har testat att dejta lite men det är ingen brådska.

Däremot bestämde hon sig efter en husvisning via FaceTime för att göra slag i saken. Det blev inte med Adam men efter de tuffa åren köpte hon ett ställe tillsammans med sin syster i Spanien. Ett radhus i en bergsby utanför Nerja med eget citronträd i trädgården. Den knallgula fruktkorgen på köksbordet är skörden av hennes senaste resa.

När vi ses har Anette Alsing också tagit ett annat stort beslut. Att ta tjänstledigt. Hon som fått NOR – utmärkelsen till arbetstagare som jobbat i statlig tjänst under minst 30 år. ”För nit och redlighet i rikets tjänst”.

Hur länge ska du vara ledig?

– Så länge jag känner för det. Troligtvis hela året, säger Anette och ler.

– Det ligger så långt utanför min värld att inte jobba. Jag har alltid varit ”ferslig”, säger hon och översätter värmländskan.

– ”Försiktig”. En duktig flicka. En som ska ta hand om och ställa upp. Jag har alltid hållit mig inom bekvämlighetszon, och jobba – det gör man bara. Men samtidig var det någonting inom mig som sa att ”nu jäklar, måste du ta chansen”.

– Det går inte att backa livet men jag har insett och är glad i dag över att livet inte är slut.