Hillary Clintons väg till makten – så blev hon demokraternas kandidat

Ränderna går aldrig ur. Åtminstone inte historien eller manschauvinismen. Strax efter det att Hillary Clinton annonserat att hon skulle ställa upp i presidentvalet 2016 låg kommentaren från det republikanska motståndarlägret på Twitter: ”Om Hillary Clinton inte kan tillfredsställa sin man vad får henne att tro att hon kan tillfredsställa Amerika?”

Inlägget gjordes av en (manlig) skådespelare men fick enorm spridning via Donald Trumps anhängarstab – den excentriske multimiljardären som med buller och bång också har tagit sikte på Vita huset.

I sitt första officiella kampanjtal kontrade Hillary med en iskall Beatles-referens:

– Det kanske finns en del nya röster i den republikanska kören men de sjunger alla på samma gamla sång – och den heter Yesterday.

Briljant, på sitt sätt. Men så är hon ju också härdad ut i fingerspetsarna efter mer än 20 års granskning. Föll hon inte i bitar under sin period som presidenthustru, när maken Bills otrohet med Monica Lewinsky kablades ut i världen och synades ur alla tänkbara skamfyllda vinklar, så lär hon inte göra det på grund av några söndertuggade referenser till historien nu.

Spelplanen för 2016 ser dessutom lite annorlunda ut jämfört med när hon gjorde ett första försök till posten för åtta år sedan. Då var det i ett läge när hon själv menade att det bästa sättet att få media att byta fokus var att byta frisyr. Men den facklan har hon lämnat över till Donald (om nu världens mest hånade överkamning kan ses som en frisyr?) i vetskapen om att nu är det snarare kombinationen kompetens och hjärta som räknas, och hennes största personliga utmaning är att få väljarna att tro på att hon faktiskt bryr sig om dem.

I ”Yesterday-talet” fick hon applåder när hon påpekade att hennes motståndare bland annat vänder ryggen åt homosexuella och att de vill deportera hårt arbetande, skattebetalande invandrare och dessutom ignorerar det överhängande miljöhotet.

SÅ VEM ÄR HON DÅ? En första kvinn­lig amerikansk president i kölvattnet av den första afrikan-amerikanska är förstås enormt stort och ett tecken i tiden som skulle sätta spår. Ränderna är fortfarande alldeles för synliga när det kommer till kvinnors rättigheter i världen, ett ämne som Hillary alltid vågat strida och sticka ut hakan kring. (Enligt Margot Wallström har både Hillary och hennes stab noterat och stödjer ”den svenska feministiska utrikespolitiken”).

Hillary växte upp i ett konservativt re­publikanskt hem i Illinois, pappan var textilarbetare och mamman hemmafru. Engagemanget och nyfikenheten visade sig tidigt, hon var med i elevrådet och skolans debattklubb och tävlade i samhällsvetenskap. Som 16-åring började hon sin politiska bana genom att aktivt stödja senator Barry Goldwaters presi­dent­vals­kampanj, men med tiden bytte hon de republikanska ideologierna mot demokratiska.

Och någonstans på vägen mötte hon Bill Clinton, den gänglige unge mannen som brukade snegla lite blygt på henne i universitetsbiblioteket på Yale och som hon till sist gick fram till och presenterade sig för.

Båda två var drivna och siktade högt, men att han en dag skulle bli president föresvävade nog ingen av dem när de blev ett par. Hillary har i intervjuer berättat att hon var ”desperat förälskad i Bill, men osäker över framtiden”, så när han friade sa hon faktiskt nej. Både två och tre gånger. Hon ville ha mer tid på sig. Hitta sin riktning, veta sin väg.

EFTER STUDIERNA bosatte hon sig i Arkansas, Bills hemtrakter, och när hon en dag var på väg mot flygplatsen med Bill vid sin sida i bilen fick hon syn på ett litet hus med en till salu-skylt. ”Vilket sött litet hus” sa hon högt, men glömde det så snart hon satt på flygplanet. Vid hemkomsten mötte Bill upp med ett nytt frieri och frågade henne om hon mindes det där huset? Han hade nämligen köpt det och tyckte att det skulle vara synd att flytta in i det alldeles ensam. Lite dominant, kan man tycka, men samtidigt romantiskt. Och Bill fick till slut det svar han ville ha.

Hillary Clintons äktenskap har förstås stötts och blötts lika mycket som hennes karriär, och det faktum att hon stått kvar vid Bills sida under alla år har mötts av både applåder och skepsis. ”I did not have sexual relations with that woman” blev en närmast klassisk replik från Bill i samband med förhören kring Vita huset-praktikanten Monica Lewinsky, och den avslöjades snart som den desperata lögn det var. I sina memoarer har Bill dessutom erkänt att han haft fler ”otillbörliga relationer”.

Många kvinnliga väljare ser på Hilla­ry med sympati på grund av vad hon fått utstå, men det finns också de som menar att hon borde visat styrka och lämnat sin okänslige make för länge ­sedan. Och ytterligare andra spekulerar i att deras äktenskap bara är ett spel för de politiska arenorna…

Hela sanningen vet väl bara Hillary. Men i sina memoarer från 2004 (Living History) konstaterar hon att kriserna varit oerhört smärtsamma. Att hon både gråtit och skrikit i frustration och ilska många gånger. Men att kärleken bestått, att hennes och Bills samtal fortfarande efter alla år är vitalt och intressant och att allt de gått igenom tillsammans är värt så mycket mer än misslyckandena.

Dottern Chelsea har blivit vuxen och själv fått barn och Bill är nu den som står strax bakom Hillary och inte tvärtom. Och Monica Lewinsky, som praktiskt taget slets i stycken i media, är numera en hyllad röst i kampen mot näthatet och gästade alldeles nyligen den prestigefulla TED-konferensen (där talare som Melinda Gates, Stephen Hawking och Steve Jobs tidigare medverkat) med en öppen och modig berättelse om sin offentliga förödmjukelse. ”Jag är nog den enda personen över 40 som inte vill vara 22 igen” sa hon bland annat.

HILLARY CLINTONS KOMPETENS är svår att ifrågasätta eller slå. Under 1990-talet ansågs hon vara en av landets mest inflytelserika advokater och vid sidan av Bill var hon inte den sedvan­liga presidenthustrun som mest prydde sin plats och ägnade sig åt välgörenhet. Hon fun­gerade öppet som sin makes närmsta rådgivare – en del såg henne i princip som en inofficiell vice-president.

Och när hon bröt sin första egna presidentvalskampanj för att stödja stjärnskottet Barack Obama (som hon insåg skulle vinna i alla fall) blev hon i stället hans ut­rikesminister under fyra år, ett jobb som hon enligt de flesta skötte med stor skicklighet. Två gånger har hon även blivit vald till senator i New York.

De skelett som funnits i Hillarys egen garderob har rasslat både högt och länge. Senast var det mejlskandalen där det upp­dagades att hon under sin tid som utrikesminister använde en privat server för sin mejlkorrespondens. Dessutom sägs hon vara god för omkring 200 miljoner kronor, äger två lyxhus och driver tillsammans med Bill den omtalade Clinton Foundation, som i likhet med andra stora välgörenhetsorganisationer då och då hamnar i blåsväder.

För både medelklassamerikanen och den stora massan fattiga i USA kunde hon lika gärna ha suttit på månen och dragit i trådarna – den ekonomiska klyftan är helt enkelt för stor för att fagra ord och löften ska slå rot i många väljares hjärtan.

Efter nomineringsprocessens sista Super Tuesday-dag utropade sig Hillary Clinton i veckan till demokraternas presidentkandidat, och därmed vinnare över motståndaren Bernie Sanders och samtidigt den första kvinnliga presidentkandidaten för ett större parti. Ännu har Sanders däremot inte gett upp, utan tycks fortfarande se en möjlighet att bli nominerad som demokraternas kandidat.

Ändå menar många att hennes största fiende är den egna spegelbilden.

Var hon inte sällsynt nonchalant med säkerheten och dessutom lite väl tekniskt okunnig när hon använde sin privata mejlserver? Bär hon ansvar för att fyra amerikaner dog under attentatet mot amerikanska konsulatet i Benghazi i Libyen, 2012? Är hon helt enkelt för gammal? Frågorna ställs öppet i den ständigt pågående debatten, som i alla tänkbara samtalstoner böljar fram och tillbaka i tv-kanaler, tidningar och i sociala me­dier. Dessutom talar åtta år av demokratiskt styre rent statistiskt för en republikan.

Att amerikanerna är re­do för en förändring av något slag är i alla fall tydligt. Obama-effekten är borta. Många är trötta på sin situation, på de enorma samhällsklyftorna och på de dåliga möjligheterna att själva kunna påverka sina liv. Hopplöshet måste vändas till framtidstro och frågan är väl bara vems utsträckta hand väljaren ska våga ta.

– Jag ska bara fortsätta vara mig själv och säga vad jag tror är bäst för det här landet, sa Hillary i somras till tv-kanalen CNN.

När det gäller vilken kvinna som kan ta plats på stolen i Ovala rummet på Pennsylvania Avenue i Washington DC finns det bara en kandidat att rösta på. En kandidat som redan har bott på samma adress en gång tidigare, sovit där, väckt sin dotter till skolan, hällt upp första morgonkaffet, valt kläder ur garderoben, stått framför spegeln i badrummet och tänkt: Okej, nu börjar en ny dag.

Frågan nu är bara om du ska skriva historia, Hillary?

Av Katarina Danielsson, först publicerat i Femina nummer 10, 2015.