Josefin släppte allt – satsade på drömmen mitt i livet

Efter reklamen: Vad är grejen med The Lost Leonardo?

Värmen slår emot i hyttan. Det brusar från de öppna ugnarna. Josefin Bravo, 39 år, sitter stadigt med sina 187 centimeter på bänken. Hon håller i den långa pipan med glaset längst ut. I handflatan ett blött tidningspapper som hon för mot det heta glaset för att kunna forma det som hon vill. Det ryker och små eldgnistor skjuter iväg när det blöta möter det heta.

Alla moment i hyttan sker i ett högt tempo, det finns inte tid att stanna upp. Då kan glaset tappa sin höga temperatur och går inte längre att forma.

Josefin Bravo

Gör: Glasblåsare.

Ålder: 39 år.

Familj: Man och två barn.

Bor: I Örsjö i Småland.

När Josefin Bravo var i tioårsåldern och hade varit på symfonikonsert med sin pappa gick hon rakt hem och sa att hon tänkte börja spela kontrabas. Det spelade ingen roll att hennes far försökte förklara att det fanns betydligt lättare instrument att ge sig på och hantera. Josefin hade bestämt sig, och kontrabas blev det. Sedan dess har hon spelat klassiskt i olika symfoni­orkestrar och punk i andra band.

– Det finns många likheter mellan att spela live­musik och att jobba i en hytta. Det är samarbete, rytm, tempo och ett absolut måste att befinna sig i nuet.

Maja bytte reklamkarriären mot torparliv

Att bli glasblåsare kom snabbt som en insikt för Josefin

Uppvuxen i småländska Växjö hade Josefin Bravo besökt några glashyttor genom åren. Hon hade tyckt om materialets förmåga att skapa dansande prismor. Såsom hemma hos hennes mormor i barndomen. Att själv bli glasblåsare hade dock inte föresvävat henne, förrän Josefin tillsammans med sin familj besökte Bergdalahyttan i Hovmantorp där man gjort glaskonst sedan 1889. Övertygelsen kom som i en blinkning: det var detta hon ville utbilda sig till.

Men det var inte bara att bestämma sig och det var inte bara hennes val. Josefin bodde med sin familj, mannen Tomas och de två barnen, i en lägenhet mitt i smeten på Möllan i Malmö och där fanns ingen utbildning. Hon googlade runt och fann Riksglasskolan i Pukeberg, Nybro. Nästan 30 mil bort. Att pendla veckovis för att utbilda sig var otänkbart, så mycket kunde hon inte vara borta från barnen och Tomas. Ändå var det hennes man som sa: ”Sök så ser vi vad som händer.”

Och Josefin kom in.

Man kan ana på hennes kroppsspråk att hon inte är helt nöjd med formen. Det långa blåtonade håret gifter sig i nyans med eldslågorna när hon lutar sig fram genom hyttans brus och för tillbaka glaset in i den heta ugnen. Där värms det i långa rörelser, innan Josefin igen klipper kanten på glasets öppning för att kunna forma den med pappret och skärsaxen såsom hon vill att den ska vara.

– Jag lever hela tiden med tanken på vad jag vill göra nästa gång, hur jag vill utvecklas och utveckla mitt glas, säger hon med ett stort leende och tillägger att hon älskar att svettas.

När hon väl kommit in på utbildningen i Nybro återstod dilemmat. Att bryta upp livet i Skåne och byta stan mot landet skulle innebära en radikal förändring för hela familjen. Hennes man Tomas hade förutom jobbet även sina äldre döttrar i Malmö. Alla vänner och halva släkten fanns där. Deras barn skulle behöva byta skola och var skulle de bo?

Det skulle ta ett år innan alla delar i pusslet hamnade rätt.

De letade boende runt Nybro och var med på flera budgivningar – och blev lika besvikna varje gång när det ena huset efter det andra gick dem förbi. De hade börjat misströsta rejält när trähuset vid en skogskant i den lilla byn Örsjö utanför Nybro dök upp i annonserna.

Josefin för pipan mot munnen och blåser med sina lungors kraft liv i glaset som expanderar långsamt. Äntligen börjar lampskärmen anta den storlek och form hon skissat fram på förhand. Hon nickar belåtet.

– Jag känner stor respekt för hantverket och för glaset, tänk att det är min luft och mina händer som får glaset att ta form och växa. Det är sådan oerhört spännande process att få vara en del av och det passar mitt temperament. Tempot och omväxlingen, att det hela tiden händer något, inget står stilla. Och dessutom se och uppfatta processen från olika vinklar. Då är det bra att vara lång, säger Josefin och skrattar.

Nästa moment är sliperiet, där den slutgiltiga formen ska mejslas fram.

Varmt möter kallt i glasblåsarens ädla konst där allt sker för hand.

– I vår tid handlar mycket om teknik, vi köper en hel del bara för att vi kan och även sådant vi egentligen inte måste ha. Att då själv skapa något, som till exempel glas, från sin egen idé och skiss eller assistera en annan glasblåsare i stället för att bara köpa något är ovärderligt. Och dessutom genom att arbeta med ett uråldrigt hantverk.

– Det är enormt lärorikt att assistera andra glasblåsare med betydligt längre erfarenhet. Det finns så mycket att lära, så många olika tekniker och jag känner att det är fantastiskt att vara en av dem som för detta gamla hantverk vidare.

Christina skolade om sig till läkare – efter 25 år som journalist

Flyttade till Örsjö

Efter en utdragen budgivning valde säljaren till slut att lämna vidare trähuset i Örsjö till Josefin Bravo och hennes familj. Just för att han ville att det skulle flytta in en barnfamilj i villan och i byn. Och det är här de bor och lever – och uppskattar sin tillvaro i dag.

De njuter av närheten till naturen, att på våren och sommaren bygga koja bakom huset i skogen, att bada i sjöarna och plocka blåbär till lunchen runt knuten. På vintern både börjar och avslutas dagarna inte sällan med pulkåkning på tomten.

– Det är en fin sammanhållning i byn, barnen tycker om sin skola och förskola, som också visade sig ha kommunens största skolgård, och så är det närhet till mycket av det vi tycker är viktigt i livet, säger Josefin Bravo, som ser fram emot att utveckla sin dröm att arbeta med glas, både med bruks- och konstglas.

Det ena utesluter inte det andra, säger glasblåsaren som ju vet hur rätt det kan bli om man bara vågar. Och trots att förändringen inte är liten.

I dag är de alla glada över att det var just i lilla Örsjö de hamnade.

– Ibland måste man kämpa extra mycket och när det nästan känns omöjligt att genomföra en förändring inse att man ändå inte kan ge upp. Nu är tillvaron här i byn utanför Nybro helt självklar för oss alla i familjen, säger Josefin Bravo. Husrenoveringen får komma lite allt eftersom, när det finns tid.

– Detta är ett hus att växa i och skapa till vårt. ­Självklart hade vi önskat att det fanns mer tid och ­möjlighet att få det klart. Men så är det inte och då förhåller vi oss till det och uppskattar i stället att vi har fått bo in oss.