Marie Bergs viktiga kamp – utvecklar förlossningsvården i Kongo

Efter reklamen: Sadia Allin om kvinnlig könsstympning: "Om jag inte äger min egen kropp, vad äger jag då?"

I mer än 40 år har Marie Berg pendlat mellan Göte­borg och Demokratiska Republiken Kongo. Där har hon utvecklat förlossningsvården för kvinnor, bland annat i samarbete med Nobelpris­tagaren Denis Mukwege, på Panzisjukhuset. Hon leder också barnmorskeutbildningen vid universitetet UEA.

Marie var bara fem år när hon i söndagsskolan fick höra talas om hur stora utmaningar i utvecklingsländer drabbade de minsta.

– Jag var självklart för liten för att redan då veta vad jag skulle jobba med, men där föddes tanken om att vilja hjälpa de barn i Afrika som inte hade det så bra, levde i fattigdom eller inte fick gå i skolan. Senare förstod jag att det inte heller fanns bra sjukvård, jämfört med hur det var i Sverige för mig.

Marie processade sin längtan och under uppväxten fick den näring, bland annat i kyrkans söndagsskola och läger. Här fick hon möjlighet att lyssna på missionärer som kom hem från olika länder, fulla av intryck och spännande berättelser. Deras liv och kall gjorde Marie nyfiken. En av de missionärer hon träffade var Marianne Henriksson Holmström.

– Marianne berättade hur de fattiga barnen hade det i Zaire (i dag DR Kongo) och min längtan efter att jobba internationellt blev bara starkare. Då visste jag inte hur, men med tiden blev denna längtan mer specifik.

– Marianne kom att bli en viktig mentor för mig och är det, som snart 90-åring, än i dag.

Redan på högstadiet var Marie strategisk. Eftersom man talar franska i flera afrikanska länder blev just franska ett självklart språkval.

– Som specialarbete på gymnasiet skrev jag om pingstmissionen i Zaire. Mitt sikte var inställt på ett land i Afrika eftersom vår kyrka hade mission där.

Maria blev oönskat gravid i Filippinerna – förbjöds göra abort

Sändes ut på mission

Marie var 18 år när hon mötte sin Urban. Hon tyckte att han var snygg, dessutom läste han till läkare. De blev ett par, men Marie berättar att han redan dagen efter de blev ihop ville ha en paus.

– I efterhand fick jag veta att han hade drabbats av sådan vånda eftersom han inte hade frågat mig om jag, likt honom, ville vara öppen för att jobba med mission. Efter några månader sågs vi igen och när jag berättade vad mitt specialarbete handlade om fattade han att jag bar på samma längtan som han.

Marie ville ha ett yrke som skulle göra det möjligt för henne att arbeta i utvecklingsländer. Det stod mellan att bli barnmorska eller lärare. När antagnings­beskedet från sjuksköterskeutbildningen kom först sa hon ja och studerade därefter vidare till barnmorska.

År 1981 blev Marie och Urban utsända som missionärer av sin församling. Marie hade då hunnit utbilda sig till barnmorska och paret hade fått två av sina fyra barn.

På 1980-talet fanns få läkare i Zaire och eftersom läkarkompetens efterfrågades hade Urban redan från början en självklar plats på missionssjukhuset i Lemera i östra Kongo. Marie fick däremot treva sig fram för att hitta sin roll och i arbetet med att främja hälsa och behandla sjukdom blev det många olika uppgifter. Hennes första uppgift blev att sy suspensoarer för män som opererats för pungbråck.

– Många trodde nog att jag skulle åka med Urban som ett slags hemmafru för att ta hand om våra barn.

Utifrån sin förmåga och kompetens, och med insikt i att hon hade begränsad kunskap om kontexten och språket, utvecklade Marie helt enkelt sin roll på egen hand.

Sadia Allin blev könsstympad som 5-åring: ”Jag fångades och trycktes ned”

Startade en kvinnoskola

När paret Berg efter en sejour hemma i Sverige återvände fick Marie ansvaret för Lemerasjukhusets mödra- och förlossningsvård.

I sin strävan att främja hälsan hos barnen och kvinnorna som födde dem, fick Marie så småningom insikt i att det inte räckte att arbeta med preventivmedelsrådgivning. Hon startade en kvinnoskola.

– Kvinnorna behövde få insikt i kroppen och vad täta graviditeter gjorde med dem själva och barnen, säger Marie och förklarar att kanske den viktigaste insatsen för att främja hälsa är utbildning i livs­kunskap.

Maries mål var att hjälpa kvinnor för att på längre sikt bidra till minskad mödra- och barnadödlighet och detta projekt är något som hon i dag känner sig väldigt stolt över.

– Jag öppnade skolan 1988 och insåg fort hur stort behovet var. Jag skulle säga att livskunskap är det allra bästa preventivmedlet för att få ner den stora mängden barnafödande i Kongo, säger Marie.

Även om mödra- och barnadödligheten har minskat ligger DR Kongo nästan längst upp på listan över antalet mödrar som dör i samband med graviditet och barnafödande, och antalet barn som dör vid förlossning eller som spädbarn. Men Marie ger inte upp sin kamp och hon ser hur viktig utbildningens roll är i denna fråga.

– Här sker en positiv utveckling. När vi kom ner första gången var det många barnafödande kvinnor som inte hade fått gå i skolan och kunde därmed inte läsa. Nu är det mer jämlikt, flickor får utbilda sig.

Det var på Lemeras sjukhus som Marie lärde känna den kända kongolesiska läkaren Denis Mukwege 1984. Han hade redan då bestämt sig för att vidareutbilda sig till gynekolog i Frankrike och när han kom tillbaka fem år senare blev han och Marie kolleger, men också vänner.

– Denis och hans familj har varit och hälsat på oss i Sverige och vi har en nära relation. Men sedan han blev Nobelpristagare, och speciellt efter att han ställde upp som kandidat i presidentvalet, har det varit svårare att ha en lika spontan kontakt. Han har gått från att vara min kollega och vän till att i sin respekt­ingivande roll vara ganska svårtillgänglig.

Professorn: Kvinnor nekades abort för att se om de tog livet av sig

Byggt upp förlossningsvården på nytt sjukhus

Redan när Marie lärde känna Denis pratade man om att bygga ett sjukhus i provinshuvudstaden Bukavu för patienter som inte hade råd att resa till Lemera, som ligger tio mil från stan ute på landsbygden. Men det skulle dröja mer än tio år innan en tomt inköptes i stadsdelen Panzi och 1999 startade Panzisjukhuset i provisoriska lokaler med Denis Mukwege som sjukhuschef.

– Mitt fokus låg på kvalitetsutveckling av förlossningsvården, säger hon och berättar blygsamt att hon är en av dem som varit med och planerat den nya förlossnings- och nyföddhetsenheten som nu byggs på sjukhuset, och sett till att kvinnor får föda i fem nya förlossningsrum i stället för i en stor sal med mycket stress.

Marie betonar vikten av att som mamma få känna lugn och ro under en förlossning.

Ända fram till nu har Marie jobbat som professor i Sverige. Att hon blivit programansvarig för att implementera en barnmorskeutbildning på Panzisjukhuset UEA är resultat av en lång process. Marie berättar att det krävdes många års tjatande från hennes håll för att barnsmorskeutbildningen skulle bli verklighet.

År 2021 blev Marie professor även vid UEA. Hon fick då dra ner på tjänsten vid Göteborgs universitet för att kunna kombinera de två professorsfunktionerna. Titeln har varit viktig av flera olika anledningar.

– De som lyssnar har en helt annan respekt och tar på ett helt annat sätt in vad jag säger tack vare min titel. Det är inte lätt att bli lyssnad på som kvinna och icke läkare.

Hela sitt liv har Marie och hennes Urban levt ett liv i Sverige och ett annat i DR Kongo. När Marie ser tillbaka på dessa 42 år av pendlande kunde hon inte ana hur det skulle påverka hennes liv.

– Det är fantastiskt och stort att se resultat efter allt hårt jobb. Tänk så det blev av den där tanken som föddes när jag var ett litet barn. Allt stod inte i eldskrift, men allt har fallit ut så rätt och det känns stort!

Härnäst är planen att första kullen barnmorske­studenter ska avsluta sin utbildning, och därmed är enligt Marie ett viktigt delmål uppnått.

– Efter det är vi inställda på att trappa ner och fasa ut våra åtaganden.

Inger blev gravid innan lagen om fri abort – tvingades föda i en plåtpotta

Vill inte sluta hjälpa

Marie kommer att gå i pension och har kommit till en punkt där hon känner att hon vill knyta ihop påsen.

– Jag har börjat summera mitt liv. Och jag måste erkänna att jag den sista tiden har jag upplevt att batterierna börjat bli gamla. Samtidigt vill jag inte sluta hjälpa. Drivet finns fortfarande så starkt inom mig.

Dessutom finns en stark önskan från universitetet i Bukavu att Marie ska fortsätta sitt engagemang, gärna som programansvarig för barnmorskeutbildningen tills det finns en lokal barnmorska med rätt kompetens. Vidare har Marie fortfarande åtaganden att tillsammans med en annan svensk barnmorska stödja och kvalitetssäkra Panzisjukhusets mödra- och nyföddhetsvård, där en ny byggnad för förlossnings- och nyföddhetsvård ska tas i bruk under 2024. Men målet är att lämna över så mycket som möjligt så snart det går, och i framtiden vara ute kortare perioder.

Vad är det som driver dig?

– Hjärtat. Det som föddes i hjärtat hos mig redan som femåring, att hjälpa andra som har det tuffare än jag själv, är det som fortfarande driver mig. Jag kan inte hjälpa alla, men varenda en som jag räddar till ett bättre liv är värd allt. Visst hade det varit skönt att göra som många andra jämnåriga, lägga tid på resor i husbil, bo i Spanien, spela mycket golf. Men samtidigt kan jag inte blunda för verkligheten. Jag kan bara inte gå förbi dem som behöver hjälp.