Alexandra Pascalidou: ”Pippi personifierade min dröm om frihet”

Efter reklamen: Pernilla Wahlgren om Pippi och Astrid Lindgren

Tänk att en fiktiv figur kan frigöra flickor! Att en sagobokskaraktär kan häva tyngdlagar och ge betongbarn vingar att flyga! Pippi personifierade min dröm om frihet. Jag föddes i en tvättstuga i en diktatur där jag bodde under mitt första år i livet. På en av mina första barndomsbilder ligger jag hårt lindad som en liten korv. Jag ser trängd och sammanpressad ut och min blick lyser min längtar efter att få frigöra mig från tygbojorna. De synliga och osynliga bojor som fjättrar flickor, fattiga och flyktingar världen över.

Precis som Pippi var jag föräldralös i tre år. Jag dumpades hos mormor när mamma tvingades jobb i en garnfabrik långt borta för att fylla vår tomma kappsäck medan pappa gjorde lumpen i världens första demokrati som nu var en militärdiktatur. Under tiden växte jag upp i en ruckelvariant av Villa Villekulla med min mormor och morfar i en gudsförgäten grekisk bergsby. Morfar som hade förlorat ett ben i kriget låg i en ranglig säng i köket och tynade bort i cancer. Mormor som varken kunde skriva eller läsa för att hon som flickor i sin generation inte hade fått gå i skolan jobbade med jorden och djuren. Någon prickig häst hade vi inte men våra kossor och höns gav oss både glädje och mat på bordet. I vår trädgård växte persikor och aprikoser som gav oss den sötaste sockerdrickan.

När andra barn nattades med Pippi somnade jag till mormors berättelser om barn som svalt ihjäl på gatorna när nazister invaderade landet. Som mormors egna barn.

Byborna kallade mig pojkflickan. För att jag inte satt still i ett hörn som en skör porslinsdocka. För att jag ville leka. En gång när jag dansade på ett traktorflak ramlade jag och slog sönder ansiktet. Näsan var utsmetad och läkarvård fanns inte. De svartklädda tanterna som stod i en ring runt mig viskade till min mormor: ”Ni kommer aldrig kunna gifta bort barnet”.

För det var ju målet och meningen med mitt liv. Att bli bortgift och räddad som alla fattiga flickor i sagor skrivna av män. Fast jag aldrig såg någon prins rida in och rädda flickor. Rädda flickor var allt jag såg. Rädda för att gå sina egna vägar.

En dag tog vi tåget från vår utarmade grekiska by till Rinkeby. Ett paradis som Pippi hade älskat. Bland de karamellfärgade höghusen med loftgångar fanns lekplatser med gungor och klätterställningar som förberedde oss för livet som väntade.

En kväll stod Kling och Klang utanför dörren. De sa att vi skulle lämna landet. Det var då pappa försvann. I två och ett halvt år var pappa ute på de sju haven medan vi gömde oss. Där någonstans mötte jag Pippi för första gången. Pippi som också hade en pappa som var ute på haven. Det var tant Signe på mitt fritidshem som introducerade mig för världens starkaste flicka. När barnen kallade mig för grekstek och svartskalle tog tant Signe med mig till mysrummet och så läste hon om flickan som fick mig att glömma och drömma. För mig som växt upp med krigssagor blev Pippi ett andrum av livsbejakande lek och bus mot en välbekant melankolisk fond.

När pappa kom hem var han främmande och skrämmande. Mamma kämpade lite för länge innan hon slutligen gav upp. Då hörde jag hur granntanterna, moralens väktare, viska att mamma aldrig skulle kunna gifta bort sina döttrar. Flickor från trasiga familjer utan hemgift ville ju ingen ha. Pippi väckte min revanschlust. Jag skulle minsann visa prussiluskorna att jag inte ville leva deras liv. Att jag inte skulle låta dem diktera mina drömmar. Har man en gång börjat gå sin egen väg är det svårt att återinrätta sig i ledet. Pippi tänjde gränserna och sprängde de syrefattiga boxarna som vi skulle klämmas in i.

Fina detaljen i Astrid Lindgrens testamente – hon fick ärva

På den tiden fanns inga speglar för såna som mig. Jag fann inga förebilder att identifiera mig med. Därför kom Pippi Fräkennäsa som hon heter på grekiska som en frälsning. Hon blev min ledsagare och ledstjärna. Den svenska storasyster jag aldrig haft. Hon som precis som jag använde sig av hittepåspråk när de svenska orden inte riktigt räckte till. Hon som sa pluttifikation, frisiduller och pruttlilutter och utan ursäkter utbrast att hon var starkast i världen. Fast det stack och sticker folk i ögonen och öronen. Hon som kastade sig ut och klättrade högre än man fick. Hon som tog plats och tog ton när andra teg. För det vet väl alla att om man är ”tyst för länge så vissnar tungan.”

Den otämjbara flickhjälten stod bredbent upp mot makten och överheten och hela härligheten. Med armarna korslagda som en sköld för att skydda det sköra hjärtat. Slagfärdig och stridbar och sårbar.

Jag minns när jag talade på Bokmässan om min självbiografiska bok Bortom mammas gata där jag hyllar Pippi för att hon lärde mig tänka tvärtom. Det omvärlden såg som mina nackdelar var ju faktiskt fördelar. En kille avbröt mig: ”Men du Pippi Pascalidou, varför klär sig Pippi som en slampa i strumpeband?”

Slampigheten sitter i betraktarens öga, sa jag och nämnde machomönstret som kontrollerar och kommenterar kvinnors klädsel. Från strumpeband till slöjor. Men Pippi struntade blankt i patriarkatets påbud. Hon vägrade vara till lags. Hon vägrade krympa sig själv och gick i skor som var alldeles för stora. De där skorna kunde hon ju växa och gå långt i. De kunde fungera som både simfötter och vingar vid behov. Med de skorna kunde hon sätta stora spår och göra djupa avtryck i sin samtid och för all framtid.

Som svartskalle gladdes jag även åt hennes morotsfärgade flygande flätor och fräknar som normaliserade mina avvikelser. Hennes kläder som hämtade ur närmaste hittehög fick mina begagnade plagg att framstå som normala.

Se Astrid Lindgrens svar på 25 indiskreta frågor

Pippi planterade frihetens frön i mig. Friheten i att få vara, verka, låta och säga vad och hur man vill. Varje gång jag har gjort något nytt och läskigt – från TV till böcker, teater eller att dra igång ett upptåg har jag tänkt som Pippi: ”Det har jag aldrig gjort förut så det klarar jag säkert”.

Och varje gång jag simmat motströms med näsan över vattenytan har jag peppat med Pippis ord: ”Drunknat? Åh nej! Det är lika omöjligt för mig att sjunka som för en kamel att trä på en synål. Jag flyter på fläsket!”

Precis som Pippi har jag tagit hand om alla i min närhet. Från att redan som barn ha tolkat och skött myndighetskontakter till att ta hand om småsystrar. Från att ha försvarat de svagaste vid slagsmål hemma och i skolan till att sätta prussiluskor på plats. Jag gör massor och är överallt på ett sätt vissa vill beteckna med bokstavskombinationer. Men de ser inte att det bara är ett sätt att slippa känna ensamheten och övergivenheten. Världens starkaste flicka är också världens ensammaste.

Som alla sanna hjältar är Pippi både och.

Hon är modig för att hon är rädd.

Hon är stark för att hon är svag.

Hon reder sig själv för att hon inte har någon hand att hålla i när mörkret faller.

Hon är självständig för att hon inte har någon att luta sig mot.

Hon reser sig för att ingen tar emot när hon faller.

Denna fräkniga frihetskämpe som alltid reser sig trots allt har lärt mig trotsa allt. Från killarna i klassen som sa att jag skulle ”sluta kackla” så fort jag öppnade munnen till det flerfaldiga förtrycket som försökte sätta oss förortsflickor på plats till rasister och sexister som försökt skrämma mig till tystnad.

Länge leve Pippi och alla som trotsar tystnader och hjular genom livets med- och motvindar. Alla som är starka i sin solidaritet och generositet och inser att privilegier kommer med plikter för att den som är ”väldigt stark också måste vara väldigt snäll”.