”Är dagens artister stjärnor eller gycklare?”

Efter reklamen: 5 oförglömliga minnen från Melodifestivalen genom åren

Alla som har haft ett småbarn de senaste tio åren känner till den gulliga tv-serien om Greta Gris. Det finns en karaktär jag har haft som favorit genom småbarnsåren och det är Fru Kanin.

Hon är en 35-årig singeltjej och workaholic. Jag tänker att hon för barnen visar att kvinnor kan och för oss mammor subtilt varnar att inte gå in i väggen. Det är ett imponerande CV hon har: snabbköpskassörska, brandman, taxichaufför, helikopterpilot och ja, det är bara ett axplock.

Man kan tycka att barnprogram för tvååringar inte har så stor likhet med verkligheten, men det var faktiskt Fru Kanin som jag tänkte på när jag satte med mig med min son och tittade på Melodifestivalen.

För jag insåg att tiden då artister enbart jobbade som artister är över.

Nu måste artisterna vara Fru Kanin för att ha en chans.

Först och främst tänker jag på multibegåvningen Oscar Zia. Han slog igenom som 16-åring i TV4-programmet ”X Factor”. Året därpå tävlade han för första gången i Melodifestivalen. Efter det har han tävlat ett par gånger till. Han har släppt album och åkt på turné. Här känns han som dåtidens artist. Men plötsligt ser man något hända: han börjar jobba med radio. Och vips har han blivit programledare i P3, lett Musikhjälpen och fått programledaruppdrag på Melodifestivalen för andra året i rad. Dessutom har han börjat jobba som skådespelare - både i Nour El-Refais tv-serie ”Skitsamma” och i Sandra Beijers kommande SVT-serie ”Allt som blir kvar”.

Oscar Zia behöver bara ta ett jobb som handläggare på Försäkringskassan för att bli Sveriges svar på Fru Kanin.

Omar Rudberg som tävlade i årets första deltävling har liknande mångsidighet. Han slog igenom i pojkbandet The FO&O, har tidigare tävlat i Melodifestivalen och blev förra sommaren väldigt uppmärksammad för sin roll i Netflix-satsningen ”Young Royals”.

Inte ens artisterna som slog igenom för över ett decennium är fredade från att bli mångsysslare. På min tv snurrar SJ-reklamen konstant där Veronica Maggio djupsinnigt blickar ut över vidderna från sitt tågsäte samtidigt som hennes specialskrivna reklamlåt ”Nu stannar vi på marken” hörs.

Oscar Zias familjedröm – hemliga pojkvännen

Det finns förklaringar.

Efter CD:ns storhetstid på 90-talet började man piratkopiera musik som någon halvillegal barnbrottsling. Några år senare kom Spotify och även om man inte helt förstår ersättningsbeloppen artisterna får, vet man tillräckligt mycket för att inse att det krävs enormt många miljoner strömningar för att en artist ska tjäna ihop till ett par cheeseburgare och en liten Cola. Det var därför livemusiken blev allt under 2010-talet. Arenorna blev större och snart stod var och varannan artist på Ullevi, Way out west och Friends arena och saluförde konsertbiljetter från tusen kronor för ”delvis skymd sikt” och uppåt.

Därefter kom ni vet vad – coronan.

Utan varken stora pengar från Spotify och näringsförbud gällande livemusik, blev artisterna fattigare än dig, mig och alla vi känner.

Tack och lov för Tomas Ledin

Och här börjar jag få nog. För jag har alltid tänkt att vi har ett osynligt kontrakt, vi och artisterna. De ska vara upphöjda kreativa halvgudar och vi ska beundra och konsumera deras talang.

Allt brister om Oscar Zia tvingas hanterar alla mina Omikron-vabbdagar på Försäkringskassan eller Håkan Hellström kör min Uber-taxi (och jag sedan måste sätta fem stjärnor på honom för smidig resa i stället för en femma för konserten på Ullevi).

Tävlade i Melodifestivalen 2002 – så gick det sen

När mitt hopp nästan är ute dyker den gamle artisträven Tomas Ledin upp. Han syns i tidningar och på tv och är ute på en alfahannejakt.

Den 25 februari firar han sin 70-årsdag med en stor konsert på Avicii arena.

Samtidigt ville Melodifestivalen ha arenan som ersättning för den inställda turnén.

Men Tomas Ledin vägrade flytta på sig.

Han tänkte på sina fans som redan planerat sina resor från när och fjärran.

Melodifestivalen bufflade på. Men de hade ingen chans mot en artist med gamla vinylpengar på banken och boomersjälvförtroende så det fick ge upp och flytta Melodifestivalen till Friends arena.

Det är med denna pondus varenda svensk artist måste jobba nu.

Så fort Covid-19 slutar klassas som en samhällsfarlig sjukdom, hoppas jag artisterna kan sluta jobba som mångsidiga gycklare.

För vi förtjänar allihop att musik återfår sin gudomliga status.