Emma Gray Munthe: Älskade, hatade filmpappor

Efter reklamen: 5 snackisar från veckan som har gått

Om man tittade på komedier på 80- och 90-talen var det lätt att få för sig att barn var något män plötsligt fick på halsen, mer än faktiskt var pappor från start. Barn i varierande ålder liksom dumpades utanför deras dörrar av mammor som inte berättat att de ens existerade.

Som blixtar från klarblå himmel kom de, och behövde… mat?! Blöjbyten?! Och kramar och godnattsagor?! Nej, vad tokigt alltihop blev – totalt kaos! – men vad gullig den där kortväxta krabaten var ändå och dra på trissor, det verkade finnas andra värden i livet än pengar och jobb?!

Antingen det, eller så handlade det om filmpappor som mer eller mindre verkade vara besatta av att till varje pris försvara sina filmdöttrars oskuld och vara bromskloss för potentiella pojkvänner. Den sorten dyker fortfarande upp då och då, men blir tack och lov mer och mer sällsynt.

Farsan räddar biffen-action ser inte ut att försvinna

Har man tittat på actionfilm någon gång efter millennieskiftet är det lätt att få för sig att 1) Liam Neeson är med i dem alla, och 2) det varje dålig, frånvarande och/eller frånskild far behöver är en katastrof som han kan rädda familjen från. På så sätt får övriga familjemedlemmar nyvunnen respekt för det avmaskuliniserade och/eller alkoholiserade vraket han blivit och vill leva tillsammans med honom igen. Ta-daa, allt slutar lyckligt (bortsett då från att tusentals andra människor dog i den där katastrofen).

Farsan räddar biffen-action har blivit en helt egen genre, och jag ser tyvärr inga tecken på att den är på väg att försvinna.

Malin Collin: Jag önskar vi kunnat rädda 90-talstjejerna från männen

De är inte lika många, men det finns förstås också lugna, förstående och trygga filmpappor som klarar sig bra utan katastrofer – och de blir tack och lov fler och fler.

4 sevärda filmpappor

BÄST: På senare år är pappan i fina Call me by your name ett prima exempel på en bra och lyssnande filmpappa, men alla tiders bästa måste rimligtvis vara Gregory Pecks ensamstående Atticus Finch i den klassiska filmatiseringen av To kill a mockingbird från 1963. En röst man skulle kunna lyssna på i timmar. Klok, trygg och en ihärdig kämpe för rättvisan.

SORGLIGAST: En av de sorgligaste filmpapporna är utan tvekan Antonio i italienska klassikern Cykeltjuven. Han och hans sons jakt på en stulen cykel går knappt att tänka på utan att bryta ihop.

ROLIGAST: En av de absolut roligaste – eller, det beror hur man ser på det – filmpapporna på senaste är den i Min pappa Toni Erdmann. Har sällan upplevt en hel biosalong skratta på det sättet.

OTÄCKAST: Jack Nicholsons figur i The Shining kan vara alla tiders otäckaste filmpappa, men far- och sonrelationen i filmatiseringen av The Road går inte heller av för hackor. Där är det visserligen inte själva pappan som Viggo Mortensen spelar som är otäck, utan omständigheterna som han och hans filmson befinner sig i: en postapokalyptisk ödemark där faror lurar i varje hörn. Den sitter kvar i en väldigt länge efteråt, och jag vet inte ens om jag skulle klara av att se om den efter att jag själv fått barn.

Alla filmerna som nämns finns att se på svenska streamingtjänster.