Malin Roos: ”I dag, efter Metoo, kanske jag vågat anmäla mediechefen”

Efter reklamen: #metoo – på 3 minuter

När SVT under våren sände dokumentären Persona non grata om och med komikern Soran Ismail som under Metoo-hösten 2017 polisanmäldes för övergrepp och våldtäkt men inte dömdes, blev det osande debatt kring sexualbrottsanklagades utrymme i medier. SVT försvarade sig med att det skulle komma en hel serie om kvinnorna, offren, senare.

Det är den vi ser nu.

Egentligen är Metoo – hösten som förändrade Sverige en rekapitulation i åtta delar av stormen som blåste upp den 15 oktober 2017 när skådespelaren Alyssa Milano som en respons på att filmmogulen Harvey Weinstein anklagats för sexuella övergrepp i 30 års tid, uppmanade utsatta kvinnor att skriva ”me too” på Twitter.

Malin Roos: Vad vet SVT om Soran som vi andra inte vet?

En timme och 18 minuter senare användes hashtagen för första gången i Sverige – av tvåbarnsmamman Bibbi Good i Arvidsjaur, som lade till:

”Existerar ens den kvinnan som aldrig varit med om det?”

Att samtliga stora rikstäckande redaktioner i efterhand fälldes för publiceringar som gjordes i stormens epicentrum är såklart värt sin debatt, men Metoo handlade inte om att hänga ut kända enskilda män.

Metoo handlade om att helt vanliga kvinnor som lyfta av varandra och ibland efter många år vågade bryta tystnaden om vad de utsatts för av maktmissbruk och trakasserier. På några veckor och efter kulturbranschens Tystnad Tagning hade tiotusentals kvinnor från i stort sett alla branscher samlat över 70 upprop.
Det är ett genomslag som är unikt i världen – och som pekade ut ruttna strukturer snarare än ruttna ägg, i hela samhällskedjan.

Och det är också det som är starkast i SVT-serien.

Att se och höra Elisabeth, Ulrika, Sara, Aida och Atefeh dela sina historier, modigt, rakt in i kameran.

För det är en annan missuppfattning om Metoo, att kvinnorna njöt av att berätta. När det i själva verket alltid och i varje enskilt fall har inneburit en mycket stor risk och insats både professionellt och privat, att flytta skammen dit den hör hemma.

Dramaten-skådespelaren Julia Dufvenius sätter ord på det bra i SVT-serien:

– Det var läskigt att berätta och möta det jag ursäktat så länge, vem är jag då? Vem är jag som har tillåtit det här och inte sagt ifrån? Det finns en skam över att ha gått med på grejer som inte är okej.

Själv vågade jag inte. Om det som hände mig i samband med en födelsedagsmiddag med en kompis på stan. Jag hade träffat honom många gånger tidigare och kunde därför aldrig tänka mig, när han ville bjuda oss på ett glas.

I nästa minnesbild står vi i hans trappuppgång. Han som var chef på ett stort mediebolag, drar min kompis i armen och jag drar tillbaka. Fram och tillbaka, hårdare.

Vad hade hänt om vi i den iskalla vinterkvällen inte insett att något var väldigt fel? Om den snälla taxichauffören inte förstått allvaret och kört oss hem trots min kompis våldsamma kräkningar? Om det slagit till lika kraftfullt på oss båda samtidigt?
Om jag verkligen somnat i snödrivan där jag satte mig för att vila, när jag irrat utan att hitta hem på en väg jag gått hundratals gånger?

Dagen efter gick jag till vårdcentralen och bad om ett drogtest. Efter lång väntan hänvisades jag vidare till ett sjukhus och efter flera timmar i väntrummet där till en tredje vårdinstans. Då kunde jag inte längre.

Jag behövde hämta på förskolan, laga middag, började tveka. Var det egentligen så farligt? KAN det ha varit de två glasen vin till maten?

Han var för mäktig. Jag blev rädd.

Jag sparade (naivt) mitt urin i en burk i kylskåpet i veckor, men när skammen, ångesten och rädslan sköljde över oss, vågade vi inte anmäla.

Så kommer det fortsätta att vara. Varje vittnesmål kommer att kräva mod.

Så låt oss inte lägga fokus på att den feministiska rörelsen blev utbränd av Metoo-revolutionen, utan tänka att vi fortfarande är mitt i den, varje dag.

Vi får inte tystna nu.