”Jag skrek och vek mig som en fällkniv på operationsbordet”

Efter reklamen: Så stöttar du någon i sorg

Det var ingen lätt resa i slutet av graviditeten. Daniel låg i säte och trots vändningsförsök ville han inte vända på sig utan var fast besluten att ligga där han låg, det vill säga med huvudet vänt uppåt i stället för nedåt och dessutom ville han inte heller komma ut. Jag gick tre veckor över tiden och hade gått upp 32 kilo. Jag var från början inställd på att föda vaginalt men med tanke på att Daniel låg i säte och att jag gick över tiden bad jag om att få ett kejsarsnitt. Men sjukhuset var fast besluten om att jag skulle föda vaginalt, de hade mätt och menade att det inte skulle inte vara några problem.

Johanna Lind Bagge: Skönhetsmisstaget du bör undvika

Men problem blev det.

När jag gått över tiden nära på tre veckor åkte jag in till sjukhuset för att känna om jag var öppen. De konstaterade att jag inte var det. Jag påpekade att det kom vätska och fick till svar att det kunde det göra så jag ombads att åka hem igen vilket jag också gjorde för man förlitar sig på läkare och jag hade ingen erfarenhet av barn just då och visste inte hur det skulle gå till. Nåväl, precis när jag satte foten innanför dörren hemma gick vattnet och jag ringde in till sjukhuset igen och blev ombedd att åka in, och nu börjar den jobbiga resan som kunde ha slutat illa, riktigt illa.

Det blev 12 timmars fruktansvärda, långdragna värkar. Jag levde på lustgas tills de sist bestämde sig för att ge mig ryggmärgsbedövning. Väl efter ryggmärgsbedövningen började Daniels hjärtljud att pendla upp och ner. När hans hjärtljud gick ner för tredje gången och syrebristen blev för stor blev det bråttom till akuten för att få kejsarsnitt. Då var Daniel illa däran och det var så bråttom att de inte hann lägga bedövning.

Det fanns inte tid, de snittade mig i buken utan bedövning! Innan jag ens hann reflektera över den smärtan kände jag hur de drog ut Daniel från magen. Jag skrek och vek mig som en fällkniv på operationsbordet. Sedan blev det kaos och bråttom. Jag fick narkos, min dåvarande man Djon blev utkörd och ja, sedan minns jag ingenting förrän jag vaknade upp flera timmar efteråt med en djävulsk smärta i magen som mildrades när det lilla knytet kom till min famn.

Det gick trots allt bra men det kunde lika gärna ha gått riktigt illa då både Daniel och jag fick gå igenom något som inte hade behövt hända.

Trots den traumatiska förlossningen ville jag ha flera barn och två år senare blev jag gravid igen och då med tvillingar. Vilken lycka! När ultraljudet visade två stycken foster kändes det som en belöning då förlossningen med Daniel var så tuff. Samtidigt infann sig skräcken – tänk om det blir samma upplevelse igen?

Men nu hade jag facit i hand och visste klart och tydligt hur det inte ska gå till och ett kejsarsnitt var ett måste att förbereda sig på.

Kroppen ställde in sig för fullt med alla graviditetshormoner. Jag kände graviditeten ut i fingerspetsarna och jag var så redo på att få barn och dessutom tvillingar.

Trygga två månader passerade och allt var frid och fröjd. När den tredje månaden inföll kände jag att nu är den osäkra perioden förbi. Men ack så fel jag hade.

Vi satt på en middag och jag började få känningar som liknade mensvärk. Jag tänkte att man kanske kan känna av något sådant, men blev ändå lite orolig så jag gick på toaletten. Jag blev kall i hela kroppen och tom när jag såg att det var lite blod i mina trosor, men det var så lite och så ljust så jag tänkte återigen att man kanske kan få någon liten blödning. Kände mig lite konstig och gick tillbaka och satte mig vid middagen. Jag sa ingenting för jag visste inte riktigt vad jag skulle säga och kanske oroade jag mig i onödan, men oron fanns där.

Vi åkte hem och inget mer hände tills jag gick och satte mig på toaletten på morgonen och då ramlade en stor bullig blodklump ner i toaletten. Jag grät och blev förtvivlad och kall i hela kroppen och sa att jag nog har fått ett missfall och vi måste åka till sjukhuset. Mycket riktigt gjorde vi det och en sköterska konstaterade att det var ett missfall men att jag hade ett litet bebisfoster kvar och att jag ska vila nu.

Jag var tom efter att ha förlorat den ena, men lycklig över att ett barn var kvar. Men tankarna fanns där, tänk om jag förlorar det barnet också eftersom jag inte kunde behålla det andra. Konstigt nog knep jag ihop som jag aldrig gjort förr i tron om att det skulle vara en trygghet, men det skulle såklart inte hjälpa.

Kändisarnas bästa tips: Så håller vi kärleken vid liv

Jag vilade och en vecka senare åkte jag ner till Kristianstad från Stockholm för att hålla en utbildning. Allt gick bra och jag tog det lugnt på alla sätt. På tåget tillbaka hem kände jag krämporna igen, jag blev febrig och svimfärdig och ringde till min mamma i Linköping där jag fick hoppa av så att hon kunde möta mig för att åka till sjukhuset igen. Väl på plats konstaterade läkaren att jag även förlorat den andra tvillingen. Det blev som ett stort tomt hål i mig. Jag hade nu förlorat båda mina tvillingar som jag hade längtat efter så mycket.

Ganska kallt och känslolöst fick jag en skrapning och tabletter med mig hem som skulle driva ut resterna. Med tunga tomma steg gick jag ut från sjukhuset med några tabletter i handen som skulle rensa ut resterna av tvillingarna. Vad känner man? Det är en obeskrivlig känsla om man inte har upplevt det själv. Jag tänkte också att det var fel på mig som inte kunde behålla dem. Man är så ledsen och tom samtidig som man förstår att kroppen är fantastisk på så sätt att det som kanske inte var bra behåller inte kroppen och jag hade ju lyckan att ha ett barn. Men man intalar sig själv detta men det kan ändå inte ta bort sorgen över tvillingarna jag inte fick behålla.

Jag tänker på hur det har varit om ni fanns. Vilket kön ni hade haft, hur jag hade kunnat rå om er två, jag tänker på tvillingarna när jag ser ett barn som är i samma ålder som ni skulle varit och jag tänker extra mycket på er på Mors Dag.

När man har barn får man räkna med att leva med hjärtat utanpå kroppen för resten av livet och när man förlorar barn så lever man också med den ständiga frågan – undrar hur det har varit om ni fanns.

Barn är en gåva och ingen självklarhet. Det vet vi alla som får ta del av det på ett eller annat sätt.