Malin Wollin ”Jag känner skam innan jag ens är där”

Efter reklamen: Peter Magnussons mammas okända förflutna – med Gyllene tider

Jag står i baren med mitt äldsta barn. Jag vill ha ett högt glas cava och hon vill ha en drink.

Bartendern, som är väldigt allvarlig kan jag tycka, undrar om hon kan säga ­något om hur hon vill ha drinken. Det kan hon inte. Men jag, som är hennes ­mamma, jag vet hur hon vill ha den.

”Hon vill att den ska vara vodkabaserad och så kan den vara söt men inte för söt”, säger jag och beter mig som om jag har koll på hennes vaccinationer, för­hoppningar och drömmar.

”Mjölk?” frågar han.

”Nej tack”, säger min dotter.

”Inte ens om den är laktosfri?” säger han som är allvarlig.

”Nej”, säger hon.

Vi får vår dryck och i den nästintill tomma restaurangen väljer vi ett bord vid fönstret. Vi tror att vi ska kunna se en skymt av Darin. Det kan vi inte. Diverse dukar och parasoller är lagade så att vi bara kan se delar av publiken längst fram. De är i extas, det ser härligt ut att vara dem, Darin är fantastisk låter de oss förstå.

Malin Wollin: “jag är förlamad av oro…”

Malin Wollin: ”Jag är förlamad av oro…”

På hotellet i Tylösand finns även Joachim och våra fyra andra barn. De ligger i hotellsängen och tittar på en fotbollsmatch.

”Jag är plötsligt så väldigt liten i världen”

Jag och min dotter sitter mittemot varandra och hör Darin känna sig elektrisk där nere. Lamporna blinkar mot publikens ansikten. Från vår plats kan vi se en annan del av hotellet som har terrass med utsikt över inte bara den långa stranden utan även scenen där Darin rör sig i takt med musiken, antar jag.

Och jag tänker:

Varför är jag inte en sån som håller mig framme? Varför tar jag inte min dotters hand och går till den plats från vilken man ser spelningen?

Men att resa mig upp, gå bort till den andra restaurangen och liksom vilja något, jaha här kommer ni och ska gratistitta på Darin? Det spelar ingen roll att terrassgolvet bågnar av gratistittare, jag känner skammen innan jag ens är där.

Det här kommer jag ångra senare, sitter jag och tänker medan cavan blir varm.

”Drinken var jättegod”, säger min dotter och så skvallrar vi om alla vi känner.

Och vi sitter kvar. Inte ska väl jag komma här och komma, försöka se Darin utan att betala inträde, blotta att jag vill något som är värt åtrå.

De andra hotellgästerna hoppar och pekar med fingrarna i himlen därborta, de skrattar och sjunger med och har sommarens bästa kväll medan solen går ner bortom Danmark. Vi sitter med dyr dryck serverad av allvarlig bartender med mjölk som kanske har kort datum.

Malin Wollin: ”Det är inte varje dag man ser män i pullover dagsupa”

Det är hämmad jag är, och så känner jag mig inte till vardags.

Visst anser jag att det är jätteviktigt att ställa sig sist i kön, men på Tylösand den här kvällen finns ingen kö.

Jag minns alla nattklubbar jag inte försökt ta mig in på, jag ser barnet i mig som inte vågade ta mig fram.

Jag är plötsligt så väldigt liten i världen.

Jag är det minsta knyttet som står i det mest skymda hörnet. Knyttet skrapar med foten men gör inget ljud.

Min dotter suger upp det sista i botten av glaset och vi går tillbaka till familjen.

Hopträngda i sängen med en skrynklig godispåse hittar vi dem.

”Var Darin bra?” undrar de.