Malin Wollin: Jag undviker allt som kan göra mig illa

Efter reklamen: Nya podden Filtrerat – med Sofia Ståhl och Elin Sjödén

Är det ett tecken i tiden eller ett tecken i mig att jag har börjat spola förbi sådant som är obehagligt? För jag har gått från att se skräckfilmer från bakom en kudde till att undvika precis allt som kan göra mig illa.

I filmen I came by gör pappan i Downton Abbey en mäktig domare som har en blodig naken man fjättrad i källaren, och sedan går det utför.

Jag börjar titta med tillförsikt, det här kommer jag klara fint. Jag menar, tänk på allt du sett genom åren, resonerar jag med mig själv. Sedan hoppar jag förbi varje scen som kan ta en mörk vändning. Och det är många. Alla egentligen.

När filmen är slut vet jag inte ens hur det gick för den nakne mannen. Han var inte en huvudkaraktär på något sätt men förtjänar väl ändå bättre än att jag skummar förbi hans öde?

Mina 5 föraktade felköp ligger bland menstrosorna

Spolar förbi allt som är obehagligt

I den spanska filmen Kritstrecket hittar ett gift par en liten flicka på vägen mitt i natten, och sedan går det utför. När det är dags för filmens slutnummer där kvinnan som tagit sig an det lilla barnet har listat ut vem som rövat bort henne, ni vet den där fasansfulla känslan av att Hej du är min granne och jag vill gärna ha en kopp kaffe! som förvandlas till Åh nej, du är ond och nu står du mellan mig och ytterdörren med ett redskap. Jag spolade så att tummen blödde och i de där smårutorna nere på skärmen kunde jag se hur kvinnan hamnade i källaren, fick syn på barnet, försökte instruera henne att lirka upp sin kedja, barnet rymmer, springer ut, möter en kvinna i grannskapet. Jag slappnar av. Hon är ute, hon har hittat hjälp, nu kommer allt lösa sig.

Men kvinnan är barnarövarens fru och hon tar tillbaka barnet in i huset.

Och jag hann inte spola. Det går ju inte att lita på någon nuförtiden!

Och nu hatar jag henne mer än honom. För visst, han är ond och kidnappar barn, men hon hjälper till och borde veta bättre. Kvinnans lott är att få skulden för sådant män pysslar med. Allt detta sitter jag och gnisslar genom mina tänder efter att ha behövt se allt precis så som det var. Inget flimmer, bara hela scenen exakt så som den utspelade sig mot mina nakna glansiga ögonbollar.

Och så var det Tunna blå linjen.

Sista avsnittet, sista säsongen.

Råkade se att det bara var två minuter kvar och nu stannar Leah och Sara vid en bilolycka. Hur ska de hinna få ihop det här?

Ah.

Nu kommer en av dem bli påkörd av något, och det tänker jag då inte se.

Sofia Ståhl: Så börjar du träna fast du är utmattad

Så jag spolar förbi och ser bara de sista sekunderna där Sara står på vägen med bebisen i famnen och skriker efter Leah.

Tänk om jag bara är i början av något slags skyddad verklighet i den påhittade världen. Tänk om jag inom kort spolar förbi hela filmer för att skydda mig mot sådant som gör ont.

Och vad säger det här om mitt liv i verkligheten? Är det här mitt sätt att försöka styra livet med en dosa?

Jag började spola förbi världens smärta, och sedan gick det utför.