Malin Wollin: ”Ja, jag lider av jämförelsesjukan”
Det var en gång en sjuka och den hette jämförelsesjukan. Du kan inte jämföra den med någon annan sjuka, den är helt i sitt eget slag, kronisk och omöjlig att medicinera.
I mitten av femtiotalet lanserade psykologen Leon Festinger teorin om sociala jämförelser och utöver att det är festligt att han heter Festinger så blir jag alldeles häpen att jämförelsesjukan är så gammal. Var jag verkligen så dum att jag trodde att den kom med Instagram? Ja kanske.
Man ska inte jämföra sig. Men vi måste!
Visst är det plågsamt ibland, men hur ska vi annars veta, vem vi är när allt kommer omkring.
Trots att jag har haft hår i fyrtiofyra år så händer det att jag jämför mig med de som har en annan hårkvalitet än jag.
Om du föds med tunt platt lent hår, ni vet det där håret som de kallar nordiskt hår för att man inte ska bli så ledsen över att ha nordiskt hår, så är det svårt att leva bland de med tjockt hår. Undrar hur de lever sina liv, allt måste vara så enkelt för dem. Bara vakna med tjocka håret som flyter över hela kudden och sedan fortsätter dagen lika framgångsrikt.
Malin Wollin: ”Det finns två typer av jämförelse”
Det finns två typer av jämförelse, den som är riktad uppåt och den som är riktad nedåt. Så först mår du bra och sen mår du dåligt och kanske är det ett nollsummespel.
Ju mer jag läser om hur människan är, desto mindre gillar jag henne. Kanske ska gå över till att jämföra mig med ett djur. Jag vill vara lika snäll som en trebent hamster, ödmjukhet får jag nog på köpet eftersom livet prövar dig när du tappat din tass.
Ibland jämför jag mig med de som har städade bilar. Försöker trösta mig med att de kanske inte använder bilen så ofta. Men det gör ju inte jag heller och när jag gör det så kliver jag alltid ut i sällskap med arton oidentifierade papperstussar. Jag är en papperstuss och gör bäst i att inte jämföra mig med de som ser ut att köra hyrbil.
Jag har sedan många år jämfört mig med de som har bra belysning. Jag tror att jag var i tidiga trettioårsåldern när jag slog fast att belysning är allt! Sedan gick tiden och jag köpte inga lampor, installerade inga spotlights och tände knappt ett stearinljus. Ändå fortsätter jag att jämföra mig med de som har bra ljus. Särskilt utifrån ser allting så vackert ut och jag går med allt tyngre steg förbi och undrar hur det kommer sig att alla andra kan lampor och var de ska sitta.
Tänk att bli nedsläppt i en djup snårig skog och inte veta hur andra har det.
Att aldrig tänka att vår relation är lite slentrian men heller inte att vi är bättre än andra par eftersom de enda vi kan snegla på är ekorrarna i tallen och de är helt ojämställda. Yviga svansar i stället för nordiskt hår, det medges.
Målet är hädanefter att jämföra mig med de som inte jämför sig med någon.
Där har vi något att sträva efter