"Mitt i den upprörda debatten satt två föräldrar i sitt livs mardröm"

Efter reklamen: Till minne av Nils ”Einár” Grönberg

”Och som du sa… om Gud vill de bli bra nu, det blir bra nu”.

Så avslutar Einárs mamma sitt Instagraminlägg tillägnat hennes son som fem dagar tidigare skjutits ihjäl. Texten kommer från en av hans låtar.

Men vi börjar från början.

En 19-årig kille jagas av två misstänkta gärningsmän in på en innergård och skjuts till döds på kort avstånd en sen torsdagskväll i den välmående Stockholmsstadsdelen Hammarby Sjöstad.

Den här gången dog en av Sveriges största artister

Det hade kunnat hanteras likadant som en av alla de 270 skjutningar och 40 som dödats i Sverige i år, där det rapporteras och sedan tystnar till nästa skjutning sker.

Men den här gången var det en av Sveriges största artister som dog: Einár, eller Nils Grönberg som tonåringen hette på riktigt.

Det tog ungefär tre sekunder innan debatten om samtidens treenighet gängkriminalitet, narkotika och rapmusik engagerade varenda politiker, kommentarfältsriddare och folket i stort.

Kulturjournalister försökte reda ut om man i ljuset av Einárs död fortfarande kunde skilja på verk och person. Andra fäktades vilt om att rapmusiken glorifierar det dödliga våldet och borde mer eller mindre förbjudas. Åtminstone inte spelas någonstans.

Einár var Sveriges mest spelade artist på Spotify 2019

Men nu råkar det falla sig så att just den här typen av rapmusik – den så kallade gangsterrappen – är en av Sveriges största musikgenrer.

Einár var Sveriges mest spelade artist på Spotify 2019, samma år som han som 16-åring slog igenom.

Det finns oändligt mycket att säga om den växelverkan som den svenska gansterrappen och gängkriminaliteten oundvikligen har. Det kriminella livet får högre status av att musiken och livsstilen uppfattas som cool. Men det betyder ju inte att alla som lyssnar på musiken blir gängkriminella, för i så fall hade vi haft några miljoner svenskar i riskzonen.

"Jag är motsatsen till målgrupp för Einárs musik"

I kommentarsfält under tidningsartiklar på Facebook försökte vuxna män bräcka varandra i vilka hårda tag som krävs och hur folk som leker med elden mer eller mindre förtjänar att skjutas till döds. Sverige har nog aldrig känts så iskallt, hatiskt och polariserat.

Mitt i den upprörda debatten satt två föräldrar i sitt livs mardröm. Deras Nils var död. Det är i den råa sorg som jag blir så berörd.

Jag är motsatsen till målgrupp för Einárs musik. Jag är för gammal, otroligt laglydig, bär en beige höstkappa och handväska, betalar räkningar och lägger stor vikt vid att fundera över kostcirkeln. Jag borde väl rätta mig in i ledet och lyssna på, jag vet inte, Miss Li?

Men sedan 2019 har jag älskat de beckmörka självbiografiska berättelserna om en tonåring med extra energi som stökade i klassen redan i nollan, inte fick rätt stöd, såg upp till de kriminella i bostadsområdet, blev omhändertagen av socialen, skickades till HVB-hem och använde musiken som en samtalsterapeut och ett verktyg bort från förortens centrum.

Einár var löjligt begåvad.

Jag kände ungefär samma några decennier tidigare för punken. Men även om Joakim Thåström är en otrolig textförfattare, hade han inte samma bredd och djup som Einár när han var i samma ålder.

Språket i Einárs låtar är provocerande grovt och kvinnosynen ofta idiotisk. Det känns emellanåt som en parodi på själva genren. Samtidigt var Einár brådmogen och katastrofalt omogen samtidigt och i den krocken uppstod något jag egentligen inte ville veta om samtiden, men lärde mig. Kanske kände jag till och med att det var en plikt att försöka förstå.

Einárs mamma Lena Nilsson har jobbat på Dramaten

Även om han rappade om vapen, droger och barnsligt skryt om pengar, fanns det hela tiden en röd tråd genom hans låtar: hans mamma. Han bad om ursäkt till henne i låt efter låt och det var tydligt hur nära de stod varandra.

Den här mamman har förlorat ett barn – en pojke som aldrig fick bli vuxen.

För även om han rappade om droger, blev han aldrig så gammal att han fick köpa en öl på Systembolaget.

Einárs mamma Lena Nilsson är en Guldbaggebelönad skådespelare som jobbat på Dramaten. Hon har också kämpat för sin son.

”Jag har varit så rädd för att du ska dö”, hör man henne säga i början av låten ”Mamma förlåt”.

Och den rädslan var ju befogad.

När hennes son våren 2020 kidnappades av ett kriminellt gäng, rånades på klocka och guldlänkar, fick förnedrande bilder spridda i sociala medier och utpressades på flera miljoner kronor, kontaktade hon polisen för att kunna skydda sin familj.

Jag försöker tänka mig in i hennes situation. Ett barn som strulat till det i åratal och mammans oro för hans framtid och plötsligt får han ofattbar framgång och utsätts sedan för ett allvarligt brott. Maktlösheten att inte kunna skydda sitt barn. Skräcken för att det ska hända igen.

Enligt uppgifter till både Aftonbladet och Expressen levde Einár med en hotbild som förstärkts den senaste tiden. Han hade skyddat boende, men det hjälpte inte.

Även om han var kontroversiell, vittnade många artistkollegor långt bortom gängkriminaliteten om en varm och kärleksfull kille i sina sociala medier-runor om honom. Se där!

Jag hade nästan glömt att människor kan få vara komplexa. Det är väl sådant som händer i en polariserad värld.

Mamma efter mamma skickade kondoleanser

Det tog fem dagar efter dödsskjutningen innan Einárs mamma lade ut en fin bild på sin son på Instagram och skrev hur mycket hon älskade honom. När inlägget blev till tidningsartiklar och hamnade på Facebook, stålsatte jag mig inför hatet igen.

Men plötsligt uppstod något annat. Kvinna efter kvinna, mamma efter mamma, skickade kondoleanser. De skrev långa, varma meddelanden, delade med sig av egna erfarenheter av oron att ha egna barn som rör sig i fel kretsar. De skickade änglar, hjärtan, värme och kärlek.

Det är så enkelt för de stenhårda Facebook-männen, som uppenbarligen tagit en brevkurs och blivit specialister på gängkriminalitet, att avfärda kvinnornas omtanke som pjosk. Men vet ni, jag tror att vi aldrig har behövt just de här kvinnorna mer än nu.

För vilka är det som organiserar sig och nattvandrar i utsatta områden i hopp om att skapa trygghet? Vilka är de enda som erbjuder tröst och omtanke i en mardrömslik verklighet?

Mammorna, mammorna, mammorna.

Tysta aldrig dem.

Efter reklamen: The Storytellers – Lyssna med Sanna