”Sök aldrig upp den du dumpade 2004 för att inleda en nostalgirelation”

Efter reklamen: Jennifer Lopez och ben Afflecks kärlekssaga – år för år

Häromveckan gick jag en kvällspromenad genom ett somrigt Stockholm. På en av alla uteserveringarna längs sommargågatorna mötte jag min syster och vi småpratade ett tag. En timme senare skickade hon ett sms och frågade: ”Klänningen du hade på dig – det är väl inte den du köpte när vi var i London?”

Det låter som en helt rimlig fråga eftersom London var ett vanligt resmål innan pandemin och vem kan inte sätta på sig en klänning från 2019?

Men den Londonresa hon syftade på ägde rum när hon gick i högstadiet och jag i gymnasiet – 1995.

Jag går alltså runt i stan med en klänning jag köpte för dyra pund ihopsparade av min lön som helgarbetare på McDonald’s där jag hade 26,50 i timmen (och där kan man tro att jag var ung under mellankrigstiden men detta var strax innan minimilönen för restaurangarbetare hade gått från vanlig träl till anställd).

Räknas en 26 år gammal klänning som vintage?

Nej, men vet ni vad de kan kategoriseras som?

Nostalgi.

Längtan efter ett idealiserat förflutet – så beskrivs nostalgi på Wikipeda.

Nog har nostalgin sipprat in i det mesta de senaste åren, inte minst med klimatkrisen där renoveringsdrömmen plötsligt bygger på återbruk och vintagekläder har hög status.

När vi då dessutom har varit förvisade till våra hem och vårt eget land i nästan ett och ett halvt år på grund av corona, har vi haft minimalt med verkliga influenser. Visst, sociala medier finns, men känslan av att stiga av ett flygplan på en helt ny plats hör den gamla tiden till.

Det är klart att nostalgin tar fart.

Vi var många som ville se gänget från tv-serien ”Vänner” återförenas i slutet av maj. Det var som att gå på återträff med sin gamla högstadieklass och effekten blev ungefär densamma. ”Oj, Joey har verkligen blivit en gubbe och det är inte klokt vad vissa använder sig av botox för att hålla sig unga”, lät domen världen över.

Nu när ”Sex and the city” spelas in i en nyversion dröjer det exakt två sekunder innan världen engagerar sig i de första släppta bilderna från inspelningen. Gamla vänner i nostalgisk inramning och vi är sålda direkt.

Men mest av allt är vi kollektivt nostalgiska över en nygammal relation som utspelar sig i Hollywood just nu.

Sedan några månader tillbaka har det tisslats och tasslats om superstjärnan Jennifer Lopez och skådespelaren Ben Affleck. De var ett par, ja till och med ett så kallat ”supercouple” mellan 2002 och 2004. Smeknamnet ”Bennifer” blev ett stående rubrikord i världens skvallerpress. Så tog det slut och ingen förstod något. 17 år senare, efter kraschade relationer, barn och karriär, möttes de igen i slutet av våren. I hemlighet gjorde de romantiska resor (som givetvis inte gick att hålla hemliga mer än några timmar) och i juni lyckades en person filma dem när de kysstes på en restaurang i Los Angeles.

Men det var inte förrän i slutet av juli som Jennifer Lopez lade ut en bild där hon och Ben Affleck kysser varandra på en lyxbåt i Medelhavet.

Världens tidningar och sociala medier skrek i kör.

”Alla storlekar går runt halvnakna – men jag vägrar hylla min kropp”

Jag ville baka en tårta och fira.

Folket fick äntligen slutet på sagan – så levde Bennifer lyckliga i alla sina dagar.

Vad är det som gör att vi så gärna vill tillbaka i tiden?

Gissningsvis handlar det om ålder.

När man är ung vill man framåt, inga backspeglar och inget sentimentalitet. Så hittar man sig själv – sin klädstil, filmer, tv-serier och musiken som fungerar som en soundtrack till dessa ljuva år. Därefter släpper man inte det. Förr kunde jag skratta åt folk som var unga på 1980-talet och 20 år senare fortfarande gick runt i sprejad permanent och jeanstyg från topp till tå. Nu skrattar jag inte längre – för jag blev en av dem.

”Ernst Kirchsteiger är en spågumma”

Jag lyssnar på min gamla musik med Spotifylistor som praktiskt nog inte behöver uppdateras eftersom den sista viktiga låten gjordes 2006. Jag går alldeles uppenbart runt i plagg som köptes för ett kvarts sekel sedan, utan att ens reflektera över det. Och jag älskar att ett gammalt par i Hollywood har blivit kära på nytt.

Är det nu man ska bli rädd att nostalgin tar ett sådan grepp om en att man själv börjar skriva i namnet på killar man gjorde slut med 2004 i Facebooks sökruta?

Jag tror att man sommaren 2021 måste vara lite snäll mot sig själv. Vi har levt ett isolerat liv under pandemin och blivit mer inåtvända än tidigare. När det uppstår en global kris, är det naturligt att söka tröst i tryggheten för när världen brinner, vill man inte vara avantgarde.

Det är antagligen därför vi kollektivt drabbats av nostalgin just nu och den är övergående.

Under tiden kan vi glädjas åt Bennifer, så länge deras gemensamma nostalgi nu håller i sig, och ge oss själva ett sensommarlöfte:

Lyssna på en helt ny artist, köp ett modernt höstplagg och sök aldrig och jag menar aldrig upp den du dumpade 2004 för att inleda en nostalgirelation.

Malin Collin: Britney Spears spelar huvudrollen i en fruktansvärd realityskräckfilm