Kulturredaktören svarar: Vad är grejen med Breakfast at Tiffany's?

Efter reklamen: Vad är grejen med Breakfast at Tiffany´s?

År 1958 släpptes Truman Capotes roman Breakfast at Tiffany's, eller Frukost på Tiffany's som är bokens svenska titel.

Tre år senare, 1961, kom den kultförklarade filmatiseringen av boken med Audrey Hepburn och George Peppard i huvudrollerna.

Både romanen och filmen har haft en stor inverkan på populärkulturen – av olika anledningar.

Men varför är Breakfast at Tiffany's så mytomspunnen, hyllad och kultförklarad? Är den läsvärd eller sevärd överhuvudtaget?

Här är alla sommarpratare i Sommar i P1 2023 – hela listan

Breakfast at Tiffany's: Skillnaden mellan boken och filmen

I en intervju med Femina reder vår kulturredaktör Emma Gray Munthe ut varför filmen skiljer sig åt från Capotes originalberättelse.

– Capotes berättelse om vänskapen mellan en homosexuell författare och en mer eller mindre prostituerad lantlolla Holly Golightly, som rymt till New York för att leva nattliv sågs som i princip ofilmbar. För omoralisk, för vågad och ett lite deppigt slut.

I stället adapterade man protagonisterna Holly Golightly och Paul Varjak, så att de skulle tala till den konservativa publik man ville attrahera på 60-talet.

– Henne fick man förvandla till en excentrisk överlevnadskostnär med drömmar om att snärja en rik man. Honom till en boytoy åt en rik, äldre kvinna. Och vänskapen mellan de här två till en romantisk kärlekshistoria med ett lyckligt slut.

Audrey Hepburns porträtt av Holly Golightly

I filmens första scen står Holly Golightly utanför det amerikanskt juvelerarföretaget Tiffany & Co., som representerar hennes trånande efter ouppnåelig lyx, och avnjuter sin frukost samtidigt som hon spanar in genom skyltfönstret.

Hollys rekreation utanför den ikoniska smyckesbutiken handlar om henne hennes flykt från sig själv. Flykten från hennes tråkiga liv och olyckliga äktenskap som Lula Mae Barnes i Texas.

Även om filmatiseringen vid tidpunkten inte blev någon blockbustersuccé, så har den senare kommit att bli kultförklarad – inte minst för betydelsen den hade för hur kvinnor representerades i film.

Man kan argumentera att Sex and The City aldrig hade skapats utan Breakfast at Tiffany's. Ja, om man drar det till sin spets. Men balansen var svår.

– Capote ville ha Marilyn Monroe i huvudrollen, men producenterna visste att om man skulle komma undan den tidens moralregler så var man tvungen att ta en skådespelare som inte förknippades med sex och hade en snäll image, säger Emma.

Rollen tilldelades, till författarens stora förtret, i stället någon annan.

– Audrey Hepburn fick rollen och när man skulle sälja in filmen poängterade man att hon inte alls var som Holly Golightly, hon var väldigt mycket fru och mamma, förklarar Emma och fortsätter:

– Hennes version av Holly Golightly blev helt oavsett sinnebilden för många av en mer självständig och modern kvinna.

Så mår kulturen i landet och 5 okända scener att spana in

Breakfast at Tifanny's betydelse för modet i film

Men det var inte bara sättet att porträttera kvinnor på som blev filmens eftermäle. Nej, publikens intresse för modets betydelse i film fick genomslag i och med Holly Golightlys garderob.

– Den där Givenchy-klänningen hon hade på sig där i gryningen i New York, när hon dricker sin ta med-kaffe och äter wienerbröd ur påse framför skyltfönstret till Tiffany's, den [scenen reds. anm.] gjorde den lilla svarta till ett måsteplagg för alla som ville åt enkel elegans, som lät personligheten lysa, berättar Feminas kulturredaktör.

Hon fortsätter:

– Lägg till det långa cigarettmustycket, pärlorna och de stora solglasögonen, och de hade skapat en ikonisk look.

Feminas kulturredaktör: Slutord om Breakfast at Toffany's

Sammanfattningsvis konstaterar Emma Gray Munthe att romanen, likt det mesta skrivet av Truman Capote, är ”helt otrolig” och väl värd att läsa.

Hon framhärdar dock att författaren själv inte var ett fan av filmatiseringen, men att filmen ändå har något. Den är fin på sitt sätt.

Om man kollar på filmen i dag, menar Emma dock att man får försöka bortse från en osmaklig detalj. En detalj som man borde strukit redan på 60-talet. Det handlar om rasistiska porträttet av den japanska hyresvärden, spelad av Mickey Rooney.

– Det flög inte 1961, och det flyger verkligen inte i dag, säger Emma avslutningsvis.