Därför ska du läsa 46 år gamla boken – skapade moralpanik då den kom

Efter reklamen: Vad är grejen med Det mest förbjudna?

Det mest förbjudna. Vad är grejen med Kerstin Thorvalls skandalomsusade roman från 1976? Detta frågar sig Feminas kulturexpert Emma Gray Munthe i ett avsnitt av kulturprogrammet Vad är grejen med?

– Thorvall: journalist, författare, illustratör. Hon sa själv att hon aldrig missade en deadline, men kallade sig själv för ”stygg dotter, otrogen hustru och dålig mor”, slår Emma fast.

I Det mest förbjudna skrev Kerstin Thorvall självbiografiskt om Anna som förlorar sin pappa som 11-åring i en hjärtinfarkt då han sitter på mentalsjukhus. Hon växer sedan upp med sin mamma som hon ser som glädjelös och frigid och använder sedan själv sex som ett sätt att göra revolt mot sin mamma. Den här boken orsakade moralpanik, då den kom.

Kulturredaktören svarar: Vad är grejen med Breakfast at Tiffany's?

Boken kallades ”ointressant bekännelselitteratur”

– Kerstin Thorvall blev en av Sveriges mest utskällda författare, men en av de mest lästa. 2016 gjorde SVT en serie om henne som hette just Det mest förbjudna. Där spelade Cilla Thorell huvudrollen, hon vann också Kristallen för sin insats.

Det mest förbjudna kom i en våg av andra självbiografiska böcker på 1970-talet, men till skillnad från, exempelvis, Ulf Lundells Jack, som kom samma år, så ledde den inte till några geniförklaringar. Den hyllades inte heller som generationsroman utan kallades för ”ointressant bekännelselitteratur”. Och just bekännelselitteratur, det blev ett ord som främst användes om verk skrivna av kvinnor. Det som sågs som för kladdigt privat eller som, överhuvudtaget, tog upp kvinnors sexliv.

Därför är Det mest förbjudna lika aktuell i dag

– Ska man då läsa Det mest förbjudna? Kerstin Thorvall var en föregångare på så många olika sätt. Hennes språk är fantastiskt, humorn är drastisk. Det är lätt att få för sig att den här boken inte skulle provocera såhär 46 år senare – men det gör den. Ganska mycket faktiskt. Då inte främst sexet utan den här nästan komiska självcentreringen och hur den går ut över andra. Och det här klassiska sättet som hon idoliserar en kul och skön pappa och ser en mamma som styr upp det vardagliga som grå och trist, säger Emma Gray Munthe.