Hanne-Vibeke Holst om nya boken: ”Det är en stor etisk utmaning”

Efter reklamen: Vad är grejen med Sommaren med Monika?

Jag talar med Hanne-Vibeke Holst i telefon från Köpenhamn. I viss mån talar jag också med Sonja Ferlov Mancoba, ryktbar dansk skulptör, född 1911, död 1984. Under fem års tid har Holst skrivit sig in i Ferlovs ungdomsår (1930–1944), som nu har blivit till en roman, Kvinna utan mask.

– Efter hand blev jag Sonja Ferlov, men hon blev också mig, säger Hanne-Vibeke Holst med ett leende.

Romanen hör till en litterär genre som blivit mycket populär under senare år, med beteckningen ”exofiktion”. Dit hör exempelvis 2021 års Augustprisvinnare, romanen Eufori, där Elin Cullhed förvandlar sig till poeten Sylvia Plath.

Kännetecknande för genren är att författaren tar sig an en historisk person, och skriver som om den historiska personen för talan. Som läsare kan man bli en smula konfunderad av tilltaget, hur ska man förhålla sig till sanningen här? Vad skulle till exempel Sonja Ferlov Mancoba säga om hon fick läsa Kvinna utan mask?

– Hon skulle absolut känna igen sig, men jag tror också att hon skulle säga att så där var det inte, det var inte så jag tänkte. Jag tror hon skulle bli otroligt arg på mig, jag förbryter ju mig mot det privata. Men samtidigt också välvilligt inställd, jag tror hon skulle förstå att jag gjort det i gott uppsåt. Hon har så mycket att säga oss i dag, och därför har det varit viktigt att skriva fram.

– Det är en stor etisk utmaning att göra en sådan här sak. Men det betyder också att jag är mycket noga med vad jag gör. Jag håller mig till hennes biografiska tidslinje, jag skriver inget viktigt som inte har skett, jag påstår inget som inte har hänt eller kunde ha hänt, jag går inte emot de fakta som jag har utgått ifrån. Känslor och tankar har jag diktat fram, när det handlar om kärlek, rådvillhet och sorg, där har jag också grävt djupt i mig själv. Det här är min tolkning av Sonja Ferlov Mancoba, en annan författare skulle kanske ha gjort en annan tolkning.

Med det sagt, med Kvinna utan mask bjuds läsaren på en häpnadsväckande tidsresa till trettiotalets Köpenhamn där Sonja Ferlov mot sin mors vilja söker sig till en konstskola. Pappan är en framgångsrik tillverkare av parfym, familjen har det mycket gott ställt och moderns plan för dottern är att hon efter någon tids studier i franska träffar en lämplig man att gifta sig och bilda familj med.

Så blir det nu inte. Sonja går på tvärs mot alla borgerliga konventioner i den tid hon lever i, kommer in på Konsthögskolan, blir en del av en grupp unga abstrakta surrealister som i ett manifest skriver att ”Den borgerliga kulturen är ett begravningståg”, och far till Paris för vidare studier.

Laleh: ”Jag tror inte det är lätt att leva med någon som mig”

I Paris träffar hon sitt livs kärlek, den sydafrikanske konstnären Ernest Mancoba, den första svarta någonsin från Sydafrika som fått stipendium för att studera konst i Paris. Ernest inviger henne i de afrikanska maskernas rituella betydelse och det är genom honom hon inser vikten av mänskliga förbund, vilket blir avgörande för hennes konstnärliga utveckling. Sonja stannar i Paris under den tyska ockupationen, där Ernest som brittisk undersåte blir internerad i ett fångläger under den fyra år långa belägringen.

Vad fick då Hanne-Vibeke att ta sig an Sonja Ferlov Mancobas liv?

– Jag har en vän, Mikael, som blev familjen Ferlov Mancobas gallerist, säger Hanne-Vibeke. Alla i familjen är ju nu döda, både Sonja, Ernest och deras son. Där finns en fond, Ferlov Mancoba-fonden, med ­rättigheter till all kvarlåtenskap efter dem, som min vän har etablerat. Han tyckte att jag skulle skriva Sonjas fantastiska levnadshistoria.

– När han frågade första gången, sa jag bestämt nej, då var jag i färd med att skriva Som pesten, den stora pandemiromanen. Det fanns varken tid eller resurser till att skriva något om Sonja. Men när Som pesten kom ut 2017 återkom han och tyckte att jag i alla fall kunde titta lite i Sonjas efterlämnade arkiv, jag skulle bli den första utomstående att få göra det.

– Där fanns oerhört mycket brev och fotografier och annat material, och när jag började bläddra igenom det blev jag helt såld. Jag kunde förnimma Sonjas hjärtslag, se henne växa fram i kött och blod. Jag blev djupt påverkad av denna kvinna som nu är erkänd som en av sin generations främsta konstnärer och blev nyfiken på hur en fin borgerlig flicka, född 1911, hade styrkan att nå så långt.

Hanne-Vibeke läste in sig på epoken, läste konsthistoria, gamla tidningar, bläddrade i olika arkiv.

– Jag älskar kriminalhistorier där man gräver sig ner lager efter lager för att komma fram till sanningen, och för mig blev det ett stenhårt detektivarbete. Jag följde hela tiden i Sonjas fotspår, från Bornholm, där hon hade en underbar sommar 1935, till Paris och kvarteren hon bodde i där, och en dag ringde jag på dörren till fastigheten i Charlottenlund, där hon växte upp. När de nuvarande boende där öppnade dörren stirrade de förvånat på mig och undrade vad jag gjorde där, skrattar Hanne-Vibeke.

Romanen är också en roman om en ung kvinnas sexuella uppvaknande i en tid med starka patriarkala strukturer. En ung kvinna skulle hålla sig kysk i väntan på äktenskap, annars var risken stor att hon skulle betraktas som lösaktig. I Köpenhamns avant­gardistiska konstnärskretsar är dock gränserna mer flytande, och Sonja förälskar sig djupt i den karismatiske konstnären Richard Mortensen, som till en ­början är motvillig, undflyende. Men i soluppgången efter en festnatt på Bornholm förför hon honom, ”… det är hennes bröst han kysser fram, hennes bröstvårtor han nafsar på // hennes kropp som blir till en stor och skälvande zon, en böljande havsanemon // hennes vätskor som blandas med hans säd för han hann inte stiga av.”

– Sonja är arton år 1930, jag kan ju själv komma ihåg hur det var då, energin, livslusten, aptiten på livet, den erotiska biologiska driften som är så stark under de där åren – med den skillnaden av vi hade fått p-pillren och fri abort och inte hade samma rädsla för att bli med barn.

– Hennes längtan efter att bli konstnär var heller inget som samtiden tolererade i någon större utsträckning, det var inte socialt accepterat att en ung kvinna hellre ville leva som fattig konstnär än att bli gift och få barn, hem och familj.

Sonjas tvivel på sig själv och sitt konstnärskap är en röd tråd i romanen, men hon håller fast vid sin dröm, släpper aldrig taget.

– Sonja tror på konstens kraft, hon känner att hon har en speciell gåva, som hon söker ett uttryck för. Hon tar sig in på Konsthögskolan, är kompromisslös trots osäkerheten över vilken väg hon ska ta. Det är kriget, som hon upplever i Paris, och relationen till Ernest, som gör henne vuxen, som kvinna och konstnär.

Tidigarelade utgivningen av boken

Under åren på trettiotalet blir hotet om ett världskrig allt mer påtagligt, tidningarna är fulla av svarta rubriker. Sonja tänker: ”Ondsinta förbrytare är vad de är, dessa överlägsna segerherrar, för precis som i Guernica låter Franco tyskarnas lågtflygande Stukaplan beskjuta kolonnerna av oskyldiga katalanska kvinnor och barn under deras förtvivlade färd över Pyrenéerna.”

Det är en slående parallell till vad som i detta nu utspelar sig i Ukraina.

– Det var planerat att romanen skulle komma ut först 2023 i Danmark, men när Putin gick in i Ukraina 24 februari 2022, ringde jag min redaktör och sa: Den ska ut nu! Och vi lyckades få ut den till hösten.

– Den oro Sonja känner inför kriget delar också jag i nutid, jag hoppas och tror dock inte att vi står på randen till något världskrig, trots Putins aggressiva totalitarism. Det trodde i och för sig inte Sonja och hennes generation heller, de såg sig mer som en ”postkrigsgeneration” efter första världskriget. Att ett nytt världskrig var i antågande, det kunde – eller ville – ingen tro då.

Levde i Paris

Hanne-Vibeke Holsts eget konstintresse har alltid varit stort.

– Min far Knud Holst, som var författare (gestaltad av Hanne i romanen Knud, den store) var också en talangfull bildkonstnär, jag var omgiven av konst under uppväxten, och fick följa med min far på vernissage och utställningar. Jag har en bra bas för konst, annars skulle det ha blivit svårt.

– Mycket om skapandet har jag tagit från mig själv, hur jag förhåller mig till mitt skrivande. Jag har också bott i Paris som ung och har upplevt den där känslan av att känna sig som en liten obetydlig myra i den stora metropolen, osäker inför de världsvana parisarna. Jag talar också franska vilket var en stor fördel då många av Sonjas brev var skrivna på franska.

Sonja blir sjuttiotre år gammal, Ernest överlever henne med arton år, han blir nittioåtta. Deras kärlek var livslång, från det första mötet 1939.

– Jag tänker att det ska bli en bok till om Sonja och Ernest efter kriget, där den första slutar. Det är så spännande att hon håller fast vid en dröm som så många andra med konstnärliga ambitioner släpper när de närmar sig de trettio, och i stället söker sig till ett yrke som man lättare kan leva av, som skollärare eller någonting annat förnuftigt. Men Sonja håller fast också när hon blir vuxen och får barn, och då får hon också betala priset för sin kompromisslösa övertygelse, det är intressant.

Kanske är det också Hanne-Vibeke Holsts brinnande eld som gestaltas?

– Ja, så är det nog. Jag har skrivit många romaner med starka kvinnliga karaktärer, med en stark vilja att uträtta något viktigt i världen, och inte bara förlora sig i traditionella könsroller. Men först nu har jag haft mod att skriva om en konstnär, jag har inte varit redo för det tidigare. Det har varit otroligt utmanande och utvecklande!