Jane Bark förändrade bilden av kvinnokroppen – se illustrationerna

När nyheten kom i januari 2023 om att Jane Bark hade gått bort vid en ålder av 91 år fylldes tidningarnas kultursidor med hyllningar och minnesord om illustratören som gick sin egen väg.

Jane Bark, född 1931, var 15 år när hon första gången skickade in sina egna teckningar till en tidning som hon tyckte hade ”tråkiga” illustrationer. Efter studier på Konstfack och en kortare tid på Dagens Nyheter kom hon till Femina 1963.

Jane Bark blev banbrytande på Femina

Sven-Gunnar Särman hade tagit över chefredaktörskapet efter Anna Bråve och bland medarbetarna i Stockholm fanns bland andra Anja Notini, ansvarig för modesidorna, Anika Reuterswärd som skrev om inredning och Inger-Siw Lindell som blev Janes närmaste uppdragsgivare.

I boken Jane Barks bilder – från femtiotalet till i dag, beskriver illustratören att hon direkt fann sig tillrätta i sin hemvist.

”Lite för mycket pyssliga handarbeten” möjligen men hon tilltalades av Feminas inställning och läsekrets som stämde bättre överens med hennes egna värderingar än till exempel Damernas värld:

”En damtidning för den mognare kvinnan, som engagerade sig i familj- och kvinnofrågor och undvek kändisskvaller.”

– Det var ett uppdrag mamma hade i många år. Förutom att det innebar en jämn inkomst som var fantastiskt för en frilansare, fick hon göra roliga jobb. Det var hög kvalitet på novellerna med bra och väl ansedda författare, säger Janes dotter, Molly Bark.

Kvinnokropparna hade både volym och rynkor

Jane Bark tecknade senaste modet från Paris men framförallt blev hon Feminas och en av samtidens mest folkkära novellillustratörer.

Hon hämtade motiv från livets alla skeden och framförallt blev hennes sätt att porträttera kvinnor nydanande – levnadsglada, aktiva med kroppar som hade både former och rynkor.

Tvärtemot 60 och 70-talens rådande tidningsideal.

– Att kvinnorna hon porträtterade i novellerna inte var fotomodell-sköna utan ganska vanliga kvinnor var både väldigt uppskattat och viktigt, säger Molly Bark.

Jane Barks dotter berättar att hennes mamma lusläste novellerna och romanerna hon skulle teckna.

– Alltid, hon var enormt grundlig, dessutom väldigt intresserad av kultur själv. När vi var små och gjorde resor var det sällan långa dagar på stranden. Vi gick på utställningar och museum.

Blev första kvinna i juryn till Guldägget

Med ett skratt tillägger hon att både hon och brodern John ofta fick stå modeller i sin mammans skapande och att Jane Bark, förutom att hon var ytterst noggrann, också var målmedveten och tydlig med vad hon ville.

– Hon var väldigt bestämd och fick igenom sin vilja för det mesta. Hon har aldrig sålt rättigheterna till sina bilder till exempel, så som det ofta görs i dag. När hon hörde av sig till uppdragsgivare och krävde tillbaka originalen var det flera som blev förvånade eftersom de trodde att de ägde bilderna.

– Vår pappa var också inläst och sa ”upphovsrätten är din”. Så det var hon noga med.

Kolla in Feminas omslag – från 40-talet till 90-talet

Vid sidan av Femina som var största uppdragsgivare tecknade Jane Bark också omslag till böcker av Sylvia Plath, Virginia Woolf och Märta Tikkanen, samt reklamaffischer åt klädföretaget Wahls.

På 80-talet bröt hon ny mark i den mansdominerade reklamvärlden när hon
som första och enda kvinna valdes in i Reklamförbundets Platinaakademi.

Då hade Jane Bark på uppdrag av Expressen tecknat en jubileumsaffisch inför kungens tioårsjubileum på tronen. Hon skulle också sätta sitt signum på en produkt som fanns i varje svenskt hem: teckningen på bären som prydde påsarna med strösocker var Janes verk.

I Jane Barks bilder – från femtiotalet till i dag, skriver illustratören om hur hon vid 1990 års Guldäggsfest siade om att det skulle bli hennes sista:
"Jag var redan då klart överårig i reklambranschen. Inte någon annan tant i 59-årsåldern så långt ögat nådde. Jag kände mig varken gammal eller passé, tvärtom full av energi”.

Jane Bark suddades ut av Alzheimers

Under sex år fram till år 2012 var Jane Bark porträttillustratör på tidskriften Fokus där hon varje vecka tecknade författare, skådespelare och andra kända. Det skulle bli över 250 porträtt innan hon insjuknade i Alzheimers.

Molly Bark berättar att det blev en långdragen och sorglig process men att deras mor "hade det så bra hon kunde" och att hon tecknade tills pennan föll ur handen.

– Eftersom det hade varit så sorgliga år var det fint på något sätt att det blev så uppmärksammat när hon gick bort. Det värmde att bli påmind om vilket avtryck hon verkligen gjorde, säger Molly Bark.

Mamma Andersson om nya utställningen och uppbrottet: ”Jag har inte vetat vad en kris är”

Både hon och hennes bror John har gått i sina föräldrars fotspår. Pappan Stig Bark, Janes make var en respekterad grafisk formgivare.

I dag är John Bark grafisk formgivare och Molly Bark utbildad industridesigner men även illustratör och konstnär. Hon säger att hon fick lära sig mycket av att sitta bredvid på golvet när modern arbetade.
– Jag har ju naturligtvis lärt mig mycket av henne. Jag jobbar bara för hand och använder samma teknik som mamma gjorde.

För att vårda arvet efter Jane Bark startade Molly och John för några år sedan Moga, Museum of Graphic Arts, en digital och kommersiell samlingsplats där man kan se och handla verk av svenska konstnärer som Gustav Dejert, Olle Eksell, Stina Wirsén – och självklart Jane Bark.

– Kungliga biblioteket ville att mammas bilder skulle vara där men vi kände, nej, inte nere i ett arkiv. Vi vill försöka hålla ihop och bevara samlingen så mycket det går och vill också att hennes verk ska synas, säger Molly Bark.

Dels eftersom de märker att intresset är stort, dels för att lyfta det konsthistoriska värdet i moderns bilder som dokumenterar en tidsanda både vad gäller mode och samhällstendenser.

Fansen tapetserade med Jane Bark

Originalen målade i vattenburen akvarellfärg som inte är ljusäkta ligger förvarande i ett tempererat och brandsäkert arkiv, dessutom utkommer John Bark till hösten med en bok om sin mamma.

Hur ser Jane Barks typiska fan ut?

– Oj, det är svårt att säga, hon har så många, säger Molly Bark.
– Dels är det många i min ålder, som kanske hade en mamma som prenumererade på Femina men också yngre generationer. Mycket kvinnor naturligtvis men hon hade också en hel del manliga beundrare eftersom hon ju var väldigt stilig.

När Jane Bark vid ett skede i livet undervisade elever på Beckmans Designhögskola utmärkte hon sig i kritstrecksrandig kostym och tvåfärgare wingtip-skor.

Hon höll stilen in i det sista, berättar dottern.
– Oja, verkligen. Hon var otroligt noga med det estetiska. Alltid välklädd, aldrig gympadojor. Även om hon satt själv hela dagarna skulle vara någon klack i alla fall. Trots att hon de sista åren satt i egen lokal och tecknade klädde hon upp sig varje dag. Allt skulle matcha, från strumpa och uppåt.

6 stilbildande och älskade Jane Bark-illustrationer

Vad Anna Karlsson berättade

Illustration till novellen Vad Anna Karlsson berättade publicerad i Femina i mitten av 1970-talet. Den bakelseätande kvinnan med en man lättjefullt dinglande i en medaljong satte tonen.

Illustrationen blev omslagsbild till boken Jane Barks Bilder – från femtiotalet till idag (Barking Dog Förlag) i vilken Jane Bark berättar att hon skänkte originalet till Feminas layoutchef Rolf Vestberg samt konstaterar:

”Feta kakätandet tanter var ett uppskattat motiv bland veckopressens läsarinnor i en värld av spanska fotomodeller och verklighetsfrämmande skönhetsideal.”

Den allvarsamma leken

Kvinnan föreställer Lydia Stille i Hjalmars Söderbergs Den allvarsamma leken. Femina publicerade ett avsnitt ur romanen i en serie kallad Små kapitel om stor kärlek på 60-talet där Jane Bark stod för illustrationerna.

Bilden andas jugend men har samtidigt 60-talets flytande flower power-stil över sig. Att Lydia Stilles skira klänning skimrar i en grön nyans är ingen tillfällighet, det var Jane Barks signaturfärg.

Omslag till Femina 1968

Också i detta Femina-omslag från 1968 går det gröna igen. Här är 30-talet en stor inspirationskälla. Jane Bark tecknade och Claes Lewenhaupt fotograferade förlagan. Claes och hans hustru, modejournalisten Tonie Lewenhaupt, var väl anlitade för uppdrag till Femina.

Claes Lewenhaupt var dock inte bara en framstående fotograf utan också en utomordentlig kock, konstaterar Jane Bark i sin bok:
”Arbetsdagarna avbröts eller avslutades därför med en och annan läcker måltid.”

Rapport från Pret a Porter-mässan i Paris

Jane Bark tecknade också modereportage i Femina, framförallt på 60-talet. Hon skissade utifrån fotografier eller modeller på visningar.

Den första resan för Feminas räkning gick till Pret a porter-mässan i Paris, dit hon reste med ett helt gäng kvinnor från redaktionen som blev inkvartererade på olika småhotell.

”Jag och Nina Wahlgren som gjorde kläder åt Blommor och Bin, delade en ”svit” på Hotel Tarenne för 50 kronor natten, vägg i vägg med Brasserie Lopp mitt emot Cafe de Flore och Les Deux Magots”, berättar hon i boken Jane Barks Bilder – från femtiotalet till idag.

”Naken-serien”

Jane Bark var inte rädd för att tänja på gränserna. Illustratören hade en egen arkivpärm med rubriken ”Nakna tjejer” där hon hämtade inspiration från Playboy och andra porrtidningar.

Om hennes fylliga kvinnokroppar var uppseendeväckande stod de lättklädda illustrationerna än mer i kontrast mot tidigare decenniers romantiska novellbildsideal.

”De här bilderna gillade varken mamma eller familjer Aller i Köpenhamn. Fast från familjen Aller hörde jag bara på omvägar” skriver Jane Bark i sin bok och tillägger att en bild stoppades för publicering.

En samlagsbild som hon tecknade till en novell i Året Runt på På 80-talet: ”Läsekretsen var kanske både äldre och prydare.”

Den mörka stranden

Illustration till engelsk sommarthriller i Femina. Texten var omfattande och Jane Bark ville lätta upp textmängden med flera mindre svartvita teckningar. Hon tecknade med en vässad mjuk blyertspenna och tog fotostatkopior för att få svärta – och det var ont om tid.

Det var sista jobbet före semestern sommaren 1972 och hon har själv berättat om den härliga känslan i kroppen när hon postade bunten med teckningar och gick genom Humlegården i skymningen till restaurang Prinsen för att äta middag med några vänner.