Mamma Andersson om nya utställningen och uppbrottet: ”Jag har inte vetat vad en kris är”
I dag skulle hon kanske inte säga samma sak.
Femina reste till danska Læsø för ett möte med en av vår tids viktigaste konstnärer och fann en Mamma som söker sig själv i en ny ateljé och världsordning.
– Jag har aldrig haft ångest. Ibland har jag trott att jag har haft det, i dag vet jag vad ångest är.
Det ser nära ut på kartan. En grön prick i det blå, blott 38 distansminuter från Göteborgs kustlinje, men resan är oändlig. Efter 40 mil med tåg, två olika färjor och ett stopp på tre timmar i Fredrikshamn, kommer vi fram till Læsø strax innan solen går ner i Kattegatt.
Morgonen efter tornar mörka moln och vi tänker att det är bra, hon har i tidigare intervjuer uttryckt att ”blå himmel är banal”.
Mamma flyttade in hos Per Kirkeby
Karin Mamma Andersson möter upp på gården med Per Kirkeby strykandes runt benen. Inte den Per Kirkeby, han som var en av Danmarks största samtida konstnärer. Men hon tyckte att det var ett passande namn åt katten som lämnats kvar i området och som hållit henne sällskap i Kirkebys bostad och ateljé, som efter hans död 2018 fungerar som Artist-in-residence.
– Jag har aldrig sökt något sånt här tidigare och det handlar mest om att vi hade barn och att man inte ville rycka upp dem. Men förra året när jag installerade en utställning i Aalborg tillsammans med den danske konstnären Tal R kom en kvinna fram och informerade om Læsø och den här möjligheten.
– Per Kirkeby var noga med att hans hem och ateljé inte skulle bli någon typ av museum och jag blev mer eller mindre uppmanad att söka. Det passade mig bra.
Hon ska vara här i tre månader för att få inspiration och arbetsro inför utställningen Adieu Maria Magdalena som öppnar i Paris i mitten av oktober.
Mamma Andersson, som egentligen ville ha artistnamnet Karin Hund när hon gick på Konstfack, men fick avslag hos Patent- och registreringsverket med motiveringen att hund var ett skällsord i muslimska länder.
– Tack och lov att det inte blev så, säger hon nu.
I dag är hennes signatur hett eftertraktad inte bara på hemmaplan, hennes berättande måleri har golvat konstälskare över hela världen sedan genombrottet på Venedigbiennalen 2003. Att danskarna har ett särskilt bultande hjärta för hennes bilduttryck är ett faktum som förstärktes när Mamma Andersson för två år sedan fick en separatutställning på Louisiana Museum of Modern Art, som den allra första nu levande svensken.
Hon befann sig i New York, berättar hon, och hade just fått se sin utställning stänga efter bara fem dagar på grund av pandemin, och trodde att någon drev med henne.
– Jag satt och åt frukost när det plingade i telefonen. ”Vi undrar om du skulle vara intresserad av att ställa ut separat på Louisiana”. En separatutställning på Louisiana! Det frågar man väl inte på sms?! Jag skrev tillbaka att jag just hade köpt ett danskt wienerbröd, vilket jag hade, och gjorde tumme upp. Jag ville inte göra bort mig, för jag trodde inte på det.
– Men det var inget skämt.
Utställningen Humdrum Days blev en makalös framgång med flera hundra tusen besökare till museet i Humlebæk på andra sidan sundet och för Mamma Andersson var det en dröm som gick i uppfyllelse. Men inte bara.
Det dukas för frukost utomhus. Bröd och ost från en av de två mataffärerna som finns på ön, svartvinbärs-marmeladen har hon fått av en präst i grannskapet.
Själv har hon rest hela den omständliga vägen till Læsø med bagaget fullt av dukar, penslar och färgtuber, rakt från månader av intensivt arbete.
– Jag har varit instängd i min ateljé i Stockholm hela sommaren och jobbat inför utställningen i Paris. Nu är det är det skönt att bara gå på stränderna här och landa. Det är inte så enkelt att plötsligt befinna sig i en annan konstnärs värld. Jag sover i Per Kirkebys säng, använder hans badrum, äter i hans kök och målar i hans ateljé. Efter en utställning kan man också känna sig helt tom, nästan bakis. Jag degraderar något så fruktansvärt varje gång att jag står i ateljén och undrar vad det är jag håller på med.
– Det är som att man tappat allt.
Hur kommer du över det?
– Jag glömmer bort det efter ett tag. Stressen i huvudet försvinner och spärren släpper.
Prins Daniel köpte en målning
Jag berättar om galleristen i Fredrikshamn som hade 80 000 målningar och posters men som aldrig ens hann hänga upp en Mamma Andersson eftersom ”unga kvinnor i 30-årsåldern kastar sig över dem som gamar”.
Karin ler.
– Det är fint att människor blir berörda. Min bildvärld har ofta ett narrativ. Jag vill verkligen vara så öppen eller otydlig att varje betraktare kan göra sin egen historia.
Samtidigt, om man ska vara fördomsfull, är det väl inte hos dina 30-åriga kvinnliga fans som dina verk hamnar?
– Jo, visst kan det vara det. Det är stor spridning på dem, faktiskt över hela världen. Det märktes när vi skulle låna in till Louisiana. En del konstnärer vet var sakerna försvinner men jag har inte koll. Det var likadant när jag var friidrottare, jag visste aldrig mina bästa tider och mellantider. Jag bryr mig inte och kanske handlar det om ett försvar eller skydd.
– Som att, när målningen lämnar ateljén är den inte längre min.
Vem vill du att din konst ska hamna hos då?
– Jag har ingen vilja om det. Däremot tycker jag att det är tråkigt om folk köper, paketerar och ställer på ett lager. Men jag väljer att tro att det inte är så, säger Mamma Andersson och ändrar sig.
Några mottagare känner hon såklart till.
– Kronprinsessan och Daniel köpte ett verk av mig, det tycker jag var härligt.
Den hänger på Haga slott, har det sagts?
– Ja, de är på något sätt Sveriges PR-människor nummer ett och det är fint att tänka på hur många människor som kommer dit. Det var fint också för att Daniel var så pepp på att köpa och för att det är just det motivet. Målningen är en turkosblå sjö där några vita skimrande svanar simmar, över dem hänger hotfulla mörka grenar. På något vis bitterljuvt, hotfullt.
– Många skulle säga att det är häftigare att bli representerad på MoMa och det är det väl också, men jag gillar udda grejer. Jag tycker att det är väldigt kul också att Adam Driver har en målning av mig och han Harry Potter-skådisen, Daniel Radcliffe, säger Karin och tar ytterligare ett exempel.
– En gång när jag ställde ut i Aspen, Colorado, tryckte de upp liftkort som var en målning av mig som gällde hela säsongen, det var jag väldigt stolt över. Kanske för att jag själv åkte mycket slalom i min ungdom.
Det här lurande hotfulla som ofta kännetecknar dina landskap, har det varit ett medvetet budskap från dig, att miljön är under attack?
Læsø – konstnärernas dolda paradis i Kattegatt
- Læsø i norra Kattegat är tio kvadratmil stor och huserar drygt 1800 invånare vilket gör ön till den mest glesbefolkade kommunen i Danmark.
- Læsø som är känt för sin saltproduktion, sina unika tånghus och vidsträckta sanddyner, har i hundratals år varit en bas för en rad konstnärer som hittat inspiration i naturen och ljuset som enligt de frälsta matchar Skagens.
- Bland de danska konstnärer som bott och arbetat på ön syns bland andra Asger Jorn, Jørgen Haugen Sørensen och Per Kirkeby.
- Efter Kirkebys död 2018 förvärvade Læsø Konst och Kultur konstnärens retreat Haabet av familjen Kirkeby i syfte att skapa ett residensprogram för professionella konstnärer.
Under tre månader på våren samt tre månader på hösten har inhemska och internationella konstnärer möjlighet att bo i Kirkebys bostad och skapa konst i hans ateljé.
– Om man tänker sig att en konstnär har en röst som en sångare eller en skrift som en skrivande människa så har man som konstnär också ett tonläge, och jag har en ganska svart botten. Det har alltid funnit där, förmodligen för att jag själv är attraherad av svärtan, jag har alltid dragits till tung litteratur och film. Det mörkaste kan vara det vackraste, och skrattet kan vara djävulskt.
Hur många nyanser av svart finns det?
– Så många du vill att det ska finnas.
Men har du klimatångest?
– Gud ja, vem har inte det? Det har jag haft sedan jag var barn. Alltid. Det har ju barkat åt helvete också, nu är det bara att hacka i sig skiten och göra det bästa av vad vi har kvar. Människan har gjort allt för att fördärva den här jorden, helt utan respekt för djur och natur, säger Karin och ser ut att mena varje ord:
– Det var dumt att Gud skapade människan, verkligen ett misstag.
Hon har bytt om till shorts och rör sig som en ninja mellan de stora arken av rispapper som ligger utspridda över golvet.
Hon brukar ha max 20 nya verk till en utställning. Till Paris ska det bli 12 stora målningar, de är gjorda i Stockholm men hon ämnar färdigställa några mindre i Kirkebys ateljé på Læsø.
Men det är inte alldeles enkelt, påtalar hon igen, att byta miljö och hoppa in i något nytt och ovant.
– Min ateljé hemma är sammanlagt 70 kvadratmeter, där en tredjedel är pentry med soffa och lagerutrymme. Den här är stor som en mindre kyrka.
Vet du vad det ska bli när du tar första penseldraget?
– Nej, egentligen inte alls. Jag kan ha en känsla av att jag vill ha en viss färgkombination eller komposition men sedan växer det när man börjar jobba. Om jag känner ”äsch, den där blå färgen är ju skitful”, då målar jag om eller målar över och så tar det några dagar till.
– Att vara målare är 80 procent hantverk, man måste kunna sitt material och det tar tid att utveckla. Jag är otroligt tacksam i dag över att jag fick så många år på konstskola. Där fanns det inga förväntningar, man fick tid att testa och söka efter sin egen röst, säger Mamma Andersson.
Hon fyller i sig själv:
– När man var ung var man såklart rädd för att förstöra en duk eller slösa på färgen, de där små tuberna kostar skitmycket, men jag var inte snobbig och använde studiefärger som var billigare och letade material i containrar.
– I dag har jag ju råd, det gör inget om jag förstör en duk eller har slösat en hel tub. Jag tycker fortfarande om att chansa och testa oprövade saker.
Talking about it.
I våras satte en av hennes målningar nytt auktionsrekord när den klubbades för 756 000 pund, eller drygt nio miljoner kronor.
Karin Andersson skruvar på sig, påtagligt obekväm med ämnet.
– Jag fattar inte varför pengar är så intressant. Jag har aldrig varit besatt av eller intresserad av pengar, varken som fattig eller rik. Jag kommer från en enkel bakgrund, det känns ofräscht, konstaterar konstnären som växte upp i Luleå med en mamma som var frisör och fritidsledare och en pappa som jobbade på Televerket.
Så lägger hon till:
– Det är inget som upptar min tid och det är väl det som är fördelen. När man har pengar behöver man inte hela tiden tänka på pengar. Livet har blivit lättare på det sättet.
”Med tanke på den renommé du och ditt namn har, kan du inte måla en dålig tavla, så kommer den ändå säljas för miljoner?”
Jag är medveten om att frågan kan uppfattas som både okunnig och provocerande men svaret kommer snabbt från Mamma Andersson.
– Nej, det kan man inte och det vill man inte. ”The higher you come, the harder you fall” och det är det som är det jobbiga. Det är klart att jag känner pressen att leverera. Fast å andra sidan har jag alltid gjort det, redan innan jag hade någon renommé överhuvudtaget.
Allergisk mot epitetet ”kvinnlig konstnär”
Hon berättar om när hon precis gått ut Mejan (Kungliga Konsthögskolan), skulle hålla föreläsning på en förberedande konstskola och hade med sig diabilder på verk av till exempel Hans Viksten och Piero della Francesca. För att visa vilka som gett henne mod och inspiration.
– Jag tyckte plötsligt att det var så jävla jobbigt att visa mina egna målningar för eleverna i förhållande till de konstnärer jag såg upp till. Men jag kände ”fan”, man måste försöka vara lika bra som dem man gillar. Det har hela tiden varit en trigger för mig. Jag har velat ha böcker runt mig på golvet när jag målar, som en påminnelse om att det är här jag ska vara.
Jag noterade att du raskt skyndade vidare från din friidrottskarriär, men är det en tävlingsinstinkt som talar?
– Ja, men kanske ännu mera en insikt om kvalitet före kvantitet. Ska jag hålla på med det här som yrke så ska det hålla och vara bra. Åtminstone för mig själv. Inte något jävla skit för att man har ett namn.
Är konsten lika mycket en mans värld i dag?
– Nej, det tycker jag inte. Der har hänt extremt mycket de senaste 50 åren. När jag började på konstskola fanns skrämmande få kvinnliga konstnärer jag kunde ha som förebilder.
I Sverige har förutom du, Lena Cronqvist, en särställning internationell. Blir det en konkurrenssituation er emellan?
– Nej, verkligen inte. Tvärtom. Man är glad över sina kollegor. Sara Vide-Ericson ställer ut samtidigt som jag i Paris, det är fantastiskt roligt. När jag var ung var Niki de Saint Phalle, Lena Cronqvist, Vera Nilsson, Frida Kahlo och Georgia O’Keeffe viktiga för mig, även om det främst var hos män som jag hämtade mitt externa vatten. Men det spelade ingen roll. Däremot var jag var extremt allergisk mot att man pratade om ”kvinnliga konstnärer”.
– Vi är konstnärer, det är irrelevant om vi är kvinnor eller män. Som ung kunde jag tänka ”ska jag vara med i en grupputställning nu för att de behöver är kvinna?”, ”har de dåligt samvete och måste ha en tjej?” Jag var tvungen att bestämma mig för att det handlade om att jag var bra och inget annat. Det är det som är feminism, att man ska bli tagen på samma villkor och samma allvar.
– Om man tror att det ska vara någon slags krigsföring mellan män och kvinnor är man helt ute och cyklar.
Jag slås av det flera gånger under intervjun: hur Karin Mamma Andersson liksom växlar, från sylvass och väldigt rolig, till skölden uppe.
Hon är tydlig med att integriteten är viktig.
Men det handlar också om att hon själv har svårt med den mytbildning som ofta omsvärmar konstnärer, som att hon och alla andra i hennes skrå förväntas vara antingen outsiders eller underhållare.
Hon tar Picasso som exempel. Han som var så viktig för hela modernismen men som genom att frikostigt visa upp sina fruar och slott också i högsta grad skapade bilden av konstnären som en aktör, nästan gycklare, menar hon:
– Det finns ett sånt drag och en del konstnärer är bättre på att vara entertainers än andra. Picasso var ju som Ronaldo, eller Zlatan. Bäst av alla på den biten. Han älskade rampljuset och hans konst levde genom rampljuset. I Sverige har Ernst Billgren varit bra på det, och Öyvind Fahlström. Vissa väljer den vägen, sen finns det konstnärer som aldrig har gett en intervju. De är inte mer ointressanta för den sakens skull.
Själv anser hon att konstnärskapet i sig till stor del handlar om att öppna sig.
– Jag blottar mig mycket i mina målningar, det är där jag formulerar mig som allra bäst. Därför kan ibland intervjuer förstöra mer än de tillför, säger Mamma Andersson och konstaterar att hon har blivit bättre på att hantera offentligheten, men att hon också blivit bränd på vägen.
Hon berättar om en ”jobbig grej” hon var med om för ett tiotal år sedan när hon arbetade med en grafik på Grafikens hus i Mariefred där hon varit tydlig med att hon inte ville göra några mediaframträdanden under arbetet.
– En dag när jag kom dit var Aftonbladet, Expressen, Dagens Nyheter, Svenskan, SVT, SR, ICA-kuriren, you name it, alla var där. Tio intervjuer inbokade. Jag hade sliten Bob Dylan t-shirt och en tussig kofta på mig och hade precis innan fått akupunktur och såg ut som en babian med märken i hela ansiktet. Det var en mardröm. Men vad skulle jag göra? De hade tagit sig till Mariefred allihopa.
Du är väluppfostrad i det läget?
– Ja, man är ju väluppfostrad men den gången blev jag riktigt och ledsen och förbannad. Jag skällde ut direktören och sa att så gör man inte. En lång tid efteråt tackade jag inte ja till någonting, sen släppte det lite.
Och så blev det tyst igen.
De sista ett och ett halvt åren har hon tackat nej till precis allt.
Hon har inte riktigt orkat med, säger hon. För att i nästa andetag medge att hon bara några dagar tidigare var nära att ställa in också den här intervjun, men att förlaget peppade henne.
Skilsmässan blev en kris
Samma vecka i oktober som utställningen i Paris öppnar, utkommer boken Samtalen som Karin Mamma Andersson skrivit tillsammans med författaren och vännen Cilla Naumann. Boken bygger på den ständiga dialogen om konst, relationer och livet som de två kvinnorna befunnit sig i under nästan ett decennium, och som kom på pränt efter en resa till Capri 2021.
Det var i februari och bara en enda sportbar fylld med gubbar högst upp på Anacapri höll öppet på den italienska turistön. Axel Munthes stiftelse Villa San Michele låg också i vintervila, berättar Karin och säger att hon tog en rövare när hon kontaktade intendenten Kristina Kappelin med frågan som mer var en vädjan.
– Jag ringde Kristina och sa som det var: ”Jag behöver komma bort från stan och jag måste ha en ateljé”. Jag ville inte att det skulle vara någon annan där och Cilla och jag betalade för vistelsen själva, betonar Karin.
Hon beskriver att det var ”två ganska trasiga personer” som reste till Capri för att måla och skriva.
Cilla Naumann hade genomgått en cancerbehandling och själv befann hon sig, som det beskrivs i förordet till boken, ”i en turbulent och omvälvande period, både i arbetet och privat”.
Vid det här laget vet givetvis alla i hennes närhet, men hon inte pratat om saken utåt tidigare.
Karin Mamma Andersson tar lite sats när hon berättar.
– Det var en separation som pågick, jag var tvungen att bara dra.
I offentligheten har de varit Konstnärsparet under flera decennier. De som var barn på 90-talet kanske känner till Jockum Nordström via barnböckerna om Sailor och Pekka, de konstintresserade vet att han har haft stora framgångar i flera decennier. Han är representerad bland annat på MoMa och på Moderna museet och hade i våras en uppskattad utställning på Liljevalchs konsthall i Stockholm.
För Karin Mamma Andersson är det människan hon har delat hela sitt vuxna liv med och dessutom har två barn tillsammans med.
Hon tillstår att de två färjorna till Læsø inte bara var en resa dit, utan en väg bort. Precis som Capri, som hon beskriver som ”den mörkaste tiden”, bokstavligt.
– Jag hade innan Capri, i januari månad, varit i Cillas sommarhus i Skåne. Jag har varit extremt spökrädd i hela mitt liv, så snacka om att det blev KBT-träning. I början blev jag rädd redan på dagen eftersom solen går ner vid tre-tiden så års. Tack och lov fick jag ha min sons katt där och jag låtsades inte om att källaren och vinden fanns. Jag gick långpromenader och målade för att tänka på annat.
– Mörkrädslan försvann inte helt men nästan, och jag gjorde en del viktiga verk där i Skåne.
I en intervju med Katarina Hahr en gång sa du att du hatar att vara själv?
– Ja, i grunden tycker jag inte om ensamheten alls. I arbetet är ensamheten en förutsättning för att uppfatta alla inre infall och röster och kunna formulera målningarna. Jag kan vara ensam i ateljén i veckor och bara träffa folk sporadiskt, men det är något helt annat att jobba, gå på restaurang och bio och vakna själv, om det är självvalt och du vet vad du har.
– Den frivilliga ensamheten är underbar, den ofrivilliga ensamheten är ganska hemsk, faktiskt.
”I dag vet jag vad ångest är”
Hon vill inte gå in på detaljer i skilsmässan men sticker inte under stol med att det har varit en smärtsam period.
– Jag har aldrig tänkt på döden tidigare, jag har aldrig haft en kris, jag har inte vetat vad en kris är, det inser jag nu. Jag har aldrig haft ångest heller. Jag har trott att jag har haft det ibland men i dag vet jag vad ångest är.
– Det som är svårast är sorgen och saknaden, som det blir efter alla skilsmässor för alla människor. Det är uppslitande. I mitt fall 36 år, ett helt liv, säger Karin Andersson och fortsätter:
– Jag åt middag med en gammal kapten här på ön i går som hade gått igenom två separationer och han sa ”man måste försöka hitta tillbaka till vem man själv är”. Det tycker jag har varit en resa och det är väl det som har hänt under de här två senaste åren. Jag tror att jag har hittat vem jag själv är.
Och vem är det?
Karin Mamma Andersson ler och berättar att hon genomgick en adhd-utredning förra våren.
– Jag började gå hos en psykoanalytiker och redan tidigt när vi träffades undrade han om jag hade adhd. Jag blev helt ställd och svarade: ”Nej, herregud! Vad pratar du om? Jag är snart 60!”. Vid andra tillfällen återkom han till saken och tredje gången bestämde jag mig för att göra en utredning.
– Det var jättespännande, och det var nog då jag fick fatt i vem jag var, och vem jag var innan. När man inte längre var ett barn men ännu inte vuxen. ”Inte kysst av livet och heller inte slagen av livet”, fortsätter en av Sveriges mest hyllade konstnärer och berättar att hon efter utredningen gick till Röda Korsets butik i Luleå med sin syster Maria och köpte en knallröd poplinjacka av 70-talsmodell, och sedan en helt ny cykel.
– Plötsligt kände jag mig som att jag var 16 igen. Jag cyklade runt på den där cykeln i hela Stockholm. Det var så härligt och jag kände att nu fick jag tag i den där personen. Jag har försökt att behålla henne lite. Plus att det var väldigt skönt när jag fick svaret på utredningen. Det blev en slags förståelse över vad jag har gått igenom egentligen.
– Adhd är ett handikapp på ett sätt men det är också en fruktansvärd tillgång, det ska man ha klart för sig.
I ditt konstnärskap?
– Ja, absolut. En adhd-människa kan slå ifrån sig allt runtomkring och bli totalt uppslukad av en enda grej, och det är absolut en tillgång som konstnär. Samtidigt har det på många sätt varit plågsamt i hela mitt liv bland annat genom att jag inte har kunnat ta till mig information.
– Om någon förklarar en väg så låtsas jag att jag förstår, när jag i själva verket har slagit av för längesedan. Och detta att jag satt och sov en stor del av min skoltid. I samma sekund som läraren släckte lampan för diabildsvisning låg jag och sov med dregel över skolbänken. Att aldrig kunna gå på en föreläsning, att somna på teatrar och överallt. Jag har trott att jag har haft narkolepsi, men det var det ju inte...
– Hjärnan går på högvarv hela tiden. Sen jag har börjat medicinera har jag känt mig extremt mycket lugnare. Det är inte hundra grejer som händer i huvudet samtidigt.
Har målandet hjälpt dig genom krisen?
– Ja, det har det. Mitt måleri har absolut varit den största räddningen. Det har passat bra att jag har haft den här utställningen att arbeta med.
Kommer dina gallerister och fans att se en skillnad?
– Ja, det tror jag. Hela skapandeprocessen bygger på att man har kontakt med sitt undermedvetna, så ser jag det i alla fall. Nu handlar det mycket om den situationen jag befinner mig i. Det jag har gjort till Paris är mest interiörer, inte några människor, mer fragment av saker; skulpturer och ansiktsmasker, säger Karin Mamma Andersson och tillägger att den djupblå, grovstickade tröjan med mönster som hon bär, är ytterligare ett tecken på hennes väg mot sin nygamla identitet.
– När jag skulle fylla 60 ringde min storasysters bästis Merja. Hon är otroligt bra på att sticka och undrade om jag hade någon speciell önskan till min födelsedag. Jag sa direkt att jag ville ha exakt en likadan tröja som jag hade i grundskolan, och det är den här!
– Jag blev så glad över att få en tröja som det känns som att jag har haft hela livet.
Per Kirkeby har parkerat vid hennes fötter. I kväll ska hon titta på White Lotus, om en dryg vecka dundrar hennes bokklubb från Stockholm in för att dricka vin och dissikera Per Olov Enquists Kapten Nemos bibliotek.
Och hon har åtminstone snuddat vid namaste.
– Häromdagen var jag på yoga för första gången i hela mitt liv. Jag var stel som ett kylskåp men det var härligt ändå.
– I dag tänker jag att jag är alla åldrar jag har levt. Fysiskt sett är jag 60 men jag är också fortfarande 15, 35 och fem år. Man har alla åldrar med sig hela tiden.
Karin Mamma Andersson
Yrke: Konstnär
Född: 1962 i Luleå.
Bor: Lägenhet i Stockholm. Familj: Vuxna sönerna Valentin (designer) och Rudolf (konstnär).
Bakgrund: Utbildad vid Kungl. Konsthögskolan (1986–1993). Representerade Sverige på Venedigbiennalen 2003 då hon också mottag Carnegie Art Awards förstapris. 2018 kurerade hon en utställning på São Paulobiennalen i Brasilien och 2021 blev hon den första nu levande svensken som fick en separatutställning på Louisiana Museum of Modern Art.
Hennes verk ingår i samlingar på bland annat MoMA i New York, MoCA i Los Angeles, Nasjonalmuseet i Oslo samt Moderna Museet, Stockholm.
Aktuell: Med utställningen Adieu Maria Magdalena på galleri David Zwirner i Paris (öppnar den 16 oktober) samt med boken Samtalen skriven tillsammans med författaren Cilla Naumann (utges på Albert Bonniers förlag den 20 oktober).