Johanna Fränden om oväntade vänskapen med konstnären Carl Johan De Geer

Efter reklamen: Nytt på Netflix i sommar

Jag stiger in i bokförlaget Kaunitz-Olssons lilla lokal i Gamla stan en solig eftermiddag i början av juni. Där finner jag tidigare medarbetaren i Femina, konstnären, författaren, filmregissören och mycket mera Carl Johan De Geer i samspråk med frilansjournalisten, fotbollsexperten och den skarpa krönikören i Aftonbladet Johanna Frändén.

Carl Johan förevisar ett par kuddfodral med egenhändigt tillverkade mönster som påminner om den franske konstnären Henri Rousseaus målningar med djur i djungler. Kuddfodralen ska Johanna få, de kan komma till pass nu när hon har flyttat ihop med en man i ett litet hus i en förort till Paris, där hon också har börjat odla sin trädgård.

Frändén och De Geer har skrivit Att segra är banalt tillsammans

Kuddfodralen är nya för Feminas utsände, men att Johanna har mött kärleken, det kan man läsa i boken Att segra är banalt. Det är en bok som är en brevväxling mellan de båda under drygt sju intensiva veckor under våren, där de skrivit ett brev till varandra varannan dag. Från början var det en idé från Carl Johans fru, Marianne Lindberg De Geer, som tyckte så mycket om Johannas krönikor att hon föreslog att de skulle få till ett samarbete. Lite bekanta var de också sedan tidigare, då de tävlade tillsammans i På Spåret 2011 och kom till semifinal.

Nu sitter de bredvid varandra i en liten soffa med någorlunda avstånd, Carl Johan har fått sin första spruta vaccin (Astra Zeneca) och Johanna har fått sin första (Pfizer-BioNTech), likaså reportern (Pfizer-BioNTech). Med detta hoppas och tror vi att kraven från Folkhälsomyndigheten vad gäller intervjuer i pandemitid kan anses vara uppfyllda.

Första frågan blir (naturligtvis), vad gjorde Carl Johan för Femina?

Carl Johan De Geer: – 1999 skrev jag en dagbok från Trollhättan, då jag var Lukas Moodyssons scenograf för inspelningen av filmen Tillsammans. Det var mycket dramatiskt ibland, vid ett tillfälle fastnade mina kläder i en centrifug i en tvättstuga. Lyckligtvis var jag som filmarbetare fullhängd med verktyg, jag kunde skruva isär hela centrifugen och fick loss kläderna.

Hade ni klart från början vad ni skulle skriva om?

Johanna Frändén: – Vi fick först frågan om vi ville skriva en bok om fotboll, både Carl Johan och jag älskar ju fotboll, men vi modifierade det lite. Fotboll kunde vara en bärande del, men om vi nu skulle skriva en bok så ville vi göra någonting mer, det är ändå så mycket fotboll i våra liv.

CJG: – Jag skrev upp en lång lista på ämnen jag ville skriva om, men den kom aldrig till användning. Det dök ju hela tiden upp saker som Johanna skrev om som jag ville kommentera. När hon i ett brev berättade vilka svordomar hon tyckte bäst om att använda (kuken! – en favorit), så hade jag sådan tur att jag lyckades hitta en liten volym med kapten Haddocks svordomar på franska (L’intégrale des jurons du Capitaine Haddock) i butiken Staffars Serier på Bellmansgatan i Stockholm.

Förlusterna i fotboll viktigare än segrar för fransmännen

Det är en spännande, mycket underhållande litterär resa som bjudes, reflektioner över yrkesliv och privatliv blandas med skarpsynta iakttagelser av en omvärld i skuggan av pandemi och expanderande klimatkris. Som läsare har man ingen aning om var man kommer att hamna. Här funderas över filosofi, litteratur, feminism, australiska matprogram, Hemingway-kvinnor, Jaques Tatis gradvisa förfall som regissör, militärtjänst och konstnärskap, åldrandet (Carl Johan är 83, Johanna snart 40), och att det att segra är banalt – som också blev bokens titel.

CJG: – Att segra är banalt, det var Johannas geniala formulering!

JF: – Tack Carl Johan, jag lapar i mig (skratt). Det var ett resonemang om att fransmännen inte tycker att segrar är så mycket att prata om. När de ska lyfta sina största fotbollshändelser handlar det ofta om en eller två grandiosa förluster. Det uppehåller deras kollektiva medvetande mycket mer. Jag tycker själv också mer om att skriva om motgångar, min pojkvän i Paris håller hårt på PSG (Paris Saint-Germain FC), men när de spelar hoppas jag i hemlighet att de ska förlora. Det kan förstås bli sämre stämning hemma då ett tag, men det blir roligare att skriva.

Det är en Hemingway-kvinna

CJG: – Jag har alltid längtat efter att skriva en bok på det här associativa viset, där det inte finns någon plan. För mig har det fått en rent terapeutisk effekt, det har kommit upp saker till ytan som jag inte tänkt på tidigare. Jag har alltid varit extra förtjust i målvakter utan att närmare reflektera över det, men när jag började skriva om det kom jag ihåg hur jag alltid blev vald till målvakt i skolan när vi skulle spela fotboll. Det var ren mobbning, ingen ville vara målvakt, det blev den som blev vald sist. Det var ingen rolig tid i mitt liv.

Vad menas med en Hemingway-kvinna?

JF: – Jag har levt ett väldigt kringflackande liv, fram tills jag fyllde trettio hade jag nog bott i över tjugo olika lägenheter, i åtta olika städer: Barcelona, Stockholm, Rom, London och Göteborg, för att nämna några. När jag flyttade till Paris för åtta år sedan bestämde jag mig för att skaffa ett boende där jag skulle bo ensam och möblera själv. Innan hade jag alltid bott i kollektiv och möblerat. Jag bestämde mig för att jag skulle försöka rota mig på en plats.

Bästa semesterläsningen – lättsamma böcker att sluka i sommar

– Men det hindrar ju inte att det kan börja klia i fingrarna, framför allt under ett sådant här år, med massor av restriktioner i Paris på grund av pandemin. En del av mig vill jättegärna bryta upp igen, med den där känslan som finns att det är roligare någon annan stans. Samtidigt är Paris en bra kompromiss, en världsstad som ligger centralt. Man kan ta sig överallt, man tröttnar aldrig på stan, och nu har jag ju också, som man säger, mött kärleken.

Därför filmar sydeuropeiska fotbollsspelare mer

Vad är det med fotboll som fascinerar så mycket?

CJG: – Jag blev intresserad av fotboll när jag var 48 år, det var min hustru Marianne som introducerade mig, hon har älskat fotboll sedan barnsben. Hon förklarade spelet för mig, och nu finner jag det oerhört fascinerande, en fotbollsmatch är som mim-teater. Varje fotbollsspelare är unik, man får grepp om deras karaktärer genom att betrakta sättet de springer på och agerar på plan. Spelet påminner mycket om schack där spelarna är pjäser som flyttas till olika positioner, det är oerhört fascinerande.

Där nämns ”filmande” fotbollspelare, spelare som faller för att få till en frispark eller straff.

Så bra är Karin Smirnoffs nya bok Sockerormen

CJG: – Det är märkligt att se Ronaldo, en fotbollsspelare som är så stor och stark att han ser ut att kunna springa rakt igenom en betongvägg utan att skada sig, falla som en fura av en lätt touch och sedan vända och vrida sig i plågor det är mimiska uttryck.

JF: – Det där strider lite mot det svenska kynnet, och än mer i England, där ska man hellre bryta benet än filma. I södern är det annorlunda, jag satt en gång bland publiken vid en stormatch mellan Barcelona och Inter. Inters fans visste att deras lag inte hade någon chans rent tekniskt och skrek hela tiden ”fall, filma”. Synen på filmande är mer förlåtande söderöver.

Så får du mamma att börja gilla fotboll

Vad har ni fått med er efter två månaders korrespondens?

CJG: – Det har varit en gymnastik för hjärnan, föryngrande och välgörande för en gubbe. Jag känner mig ung på nytt.

JF: – Det har varit en ventil under pandemisituationen, som varit väldigt enahanda. Det har varit väldigt lustfyllt att skriva till Carl Johan, roligt hela tiden, och att få lära känna honom närmare. Jag har haft lite ångest inför att fylla fyrtio men när man möter honom är det trösterikt att veta att man fortfarande kan ha sådan espri åttio plus. Han har ju också bytt karriär så många gånger, det är inspirerande, det är aldrig för sent att börja med någonting nytt om man vill det.

Hur ska man bäst sälja in en bok med mycket om fotboll till Feminas läsare?

JF: – Min mamma, som är lärare (pappa också), tyckte det var så tråkigt att det bara pratades fotboll i familjen. Då började hon engagera sig i ett spel på nätet, Fantasy Premier League, där man ska ta ut ett drömlag på elva spelare. Nu är hon så upptagen av det att hon nästan inte pratar om någonting annat. Det kan vara en ingång. Det finns också ett kvinnligt supporternätverk, Soft Hooligans, som är engagerade i svenska dam- och herrlandslagen. I länder som Spanien är fotboll mycket en familjeutflykt, på fotbollsstadion Camp Nou i Barcelona kan man träffa på tanter som har haft säsongskort i över femtio år.

Vad hoppas ni uppnå med boken?

JF: – Min förhoppning är att den ska gå hem i många olika läger, att fotbollspubliken blir utmanad, och att kulturpubliken får sig en liten dos folksport.

CJG: – En bekant skrev på Instagram: ”Vafan, en boll som rullar runt, vad är det?” Jag hoppas boken kan bli en sorts nyckel som öppnar upp och visar att fotboll kan vara både terapeutiskt och värdefullt – att fotboll har ett stort kulturellt värde!

Deckardrottningar och vänner – Mari Jungstedt och Sofie Sarenbrant i stor intervju