Författaren Johanna Holmström om Märta Tikkanen: ”Jag var lite rädd”

Jag ringer upp Johanna Holmström i Lovisa, drygt åtta mil utanför Helsingfors. Där bor hon i sin sambos sekelskiftesvilla, berättar hon, men att resa dit var inte att tänka på. Coronan härjar fortfarande vilt och Finland håller sig avvaktande till besök utifrån. Coronan har dock inte förändrat livet i någon större utsträckning för Johanna, hon bor långt ute på landet, van att leva isolerat redan innan pandemin.

År 2009 fick hon Svenska Dagbladets litteraturpris för novellsamlingen Camera Obscura, nyligen kom hon ut med en biografi över Märta Tikkanen, Borde hålla käft – en bok om Märta Tikkanen. Egentligen hade hon tänkt sig att ge ut ytterligare en novellsamling vid den här tiden, men den fick ställa sig på kö.

– Jag fick en förfrågan av mitt förlag att skriva en biografi om Märta, säger Johanna. Det var förstås en stor ära, Märta är ju en ikon som författare, både i Finland och Sverige, men jag var tvungen att fundera några dagar innan jag kunde bestämma mig.

– Dels var jag upptagen med mitt eget skrivande, dels var jag lite osäker på hur jag skulle gå till väga om jag tog uppdraget. Det är ju så mycket skrivet om Märta, det hon inte har skrivit om sig själv i böcker, brev och andra texter har andra skrivit om henne. Vad skulle jag kunna tillföra?

Men Johanna tackade ja till slut, hon tyckte det ­skulle bli roligt och spännande att få träffa Märta ­personligen.

– Jag tänkte att det handlar om att se en annan person, en människa ser aldrig sig själv klart, och trots att Märta är en person med osedvanlig självinsikt så väljer en författare ändå alltid hur bilden av henne ska se ut i offentligheten. Min ingångsvinkel var då att försöka fördjupa och diskutera bilden av Märta.

Märta Tikkanen en av de första nordiska feministerna

Upplägget inför biografin var att göra ett flertal intervjuer med Märta innan skrivandet tog vid.

– Jag fick tillgång till Märtas brevsamling, tusentals brev som Märta sa att jag fick använda mig av som jag ville. Samtidigt som jag gjorde intervjuerna läste jag in mig på alla hennes böcker, tidigare hade jag läst Män kan inte våldtas och Århundradets kärlekssaga.

Johannas förhållande till Märta Tikkanens person och författarskap har varit lite tudelat. Själv feminist i en yngre generation, trettioåtta år ung, att jämföra med Tikkanen, som har hunnit fylla åttiofem, har det varit en del i Märtas liv som hon har haft lite svårt att förstå.

– Märta är en av de första nordiska feministerna i den andra vågen, samtidigt var hon gift med författaren och bildkonstnären Henrik Tikkanen, och levde ett liv där det mesta i hemmet slutligen kom att kretsa kring Henriks alkoholism. Det är en paradox jag har haft svårt att förstå.

– Jag har själv levt i en relation som utvecklade sig destruktivt, med inslag av fysiskt våld. Jag tog mig till slut ur relationen, det var inte enkelt, vi har två barn tillsammans, men det var tvunget. Märta levde vidare med Henrik, det hade jag lite svårt att förstå. Hur kan en kvinna som kallar sig feminist, och kämpar för kvinnors rättigheter och jämställdhet, ändå vara fånge i sitt liv med en alkoholiserad och kontrollerande man? Den paradoxen diskuterade vi också flitigt med Märta som inte heller hade några absoluta svar.

Ur biografin:

”Det jag mest av allt kommer ihåg av min läsning var att den gav mig obehag. Henrik Tikkanen påminde mig om min pappa.

’Varför lämnar hon inte den där fruktansvärda mannen?’ undrade jag.

Och det var en undran jag bar med mig länge, länge och som alltid har präglat min perception av Märta Tikkanen. Som en svag kvinna. Beroende. Klängig. Tafatt.”

Märta och Henrik Tikkanen inledde ett hemligt förhållande

Första mötet med Märta är lite nervöst.

– Jag var lite rädd, jag hade hört att hon kan vara ganska tvär, rak på sak. Gillar hon en inte blir det svårt att komma överens.

De kommer dock bra överens, intervjuerna löper på fint och Johanna blir mer klar över de val Märta gjort i livet.

– Jag ska inte säga att jag landade i någon direkt förståelse för själva förhållandet, men i mycket handlar det nog om en generationsfråga. Både Märta och Henrik har starka upplevelser av kriget, Henrik skickades till fronten som en av de yngsta i finska armén, sexton år gammal, och kom hem djupt traumatiserad. Märta skickades över till Sverige, där hon blev inackorderad hos en svensk familj. Fäder for till fronten, många kom aldrig tillbaka. När hon fick barn och egen familj, då var nog känslan att då håller man i, då släpper man inte taget. Då ger man inte upp.

Så finns där också erotiken, den oerhörda attraktion som uppstår när Märta och Henrik träffas första gången. Bägge är upptagna med andra partner och det blir till en hemlig kärleksaffär, som pågår i sju år.

Märta skriver om mötet i boken Rödluvan:

”Som blixt och dunder, stjärnregn och sydväststorm brakar Vargen in i Rödluvans liv. Hon har alltid väntat honom, hon är omtumlad och förvirrad, överraskad är hon inte, mer skarpögd än någonsin och totalt blind, målmedveten och oansvarig, äter honom med hull och hår.”

Henrik Tikkanen i sin tur skriver om mötet i boken Bävervägen:

”Vi knullade hemma hos henne när föräldrarna var borta, hos mig när min hustru var borta, hos min svåger när han var borta, hos Bendi när han var borta, i vår källare när min hustru var hemma, i bilen när det inte fanns något annat ställe.”

Med tiden lämnar de respektive partner, flyttar samman och får tre barn ihop. Märta har då en dotter från sitt första äktenskap.

– De skrev ju flera böcker om sin relation utifrån vars och ens synvinkel, och på sätt blev de ju också lite av varandras musa. Märta hamnade i fokus för Henriks skrivande, och Henrik blev en utgångspunkt för Märtas skrivande.

Åsa Moberg brevväxlade med Märta Tikkanen i decennier

I arbetet med biografin söker Johanna upp Åsa Moberg, författare och feminist med ikonstatus i Sverige, och Märtas vän och brevvän sedan flera decennier. Johanna undrar över hur Åsa ser på relationen mellan Märta och Henrik.

”Det feministiska i hennes handling är hennes böcker”, säger Åsa. ”Om de kommer ur det icke-feministiska privatlivet så är det ju konstruktivt att hon tagit sina erfarenheter och omvandlat dem till god litteratur som kan ge kvinnor styrka för all framtid.”

När Henrik dör i leukemi 1984 försvinner också Märtas största inspirationskälla, skriver Johanna.

– Flera år senare reser hon till Grönland där hon träffar en man som hon kallar Storfångaren, det blir också titeln på en bok som kommer ut i slutet av åttio­talet. Vem storfångaren är undrar många i dåtidens svenska och finländska kulturvärld, men Märta avslöjar inte mannens identitet. Det står dock klart att han är en gift man.

Märta skriver i ett brev till sina andra nära brevvän, svenska författaren Birgitta Stenberg, från lantstället i finska skärgården.

”Barometern har stigit, vattnet har dragit sej bort från vägen, stjärnorna glimmar på himlen, tystnaden är underbar i detta mjuka mörker. Synd att jag är en så odrägligt världslig, läs kroppslig, person att nunneliv gör mej galen, annars kunde jag gott tänka mej att aldrig mera åka härifrån, om jag bara skulle kunna försörja mej. Men tyvärr. Celibat går inte.

Dessutom vill jag inte!”

Storfångaren en välkänd finlandssvensk kulturman

Nu har det också dykt upp en svensk poet, även han gift, som Märta har en affär med. Om denne skriver Johanna i biografin, nämner honom vid namn, och lyckas även upptäcka identiteten på Storfångaren, som visar sig vara en mycket välkänd finlandssvensk kulturman.

– Ingen av dem är längre i livet och jag tänkte att en delorsak till att folk läser biografier är definitivt också skvaller. Lite skvaller är alltid läckert, och dessa män har ju faktiskt lett till böcker. Det skulle vara konstigare att förbise det än att nämna det i en biografi.

Märta får läsa manus när det är färdigskrivet och ber Johanna stryka namnet på Storfångaren. Namnet på den svenske poeten går dock bra att behålla, honom kommer hon ändå knappt ihåg. Men strax innan boken ska gå i tryck hör Märtas dotter Susanna Ginman av sig, hon har hand om allt runt omkring Märta. Det går inte an att ha några namn med i boken, och somligt måste också skrivas om.

Märta Tikkanens dotter Susanna Ginman vill skriva om boken

– Det blev ett ordentligt bråk om det där, säger Johanna, hon ville skriva om meningar som var helt bra, det kunde jag inte gå med på.

Till slut löser sig det hela i alla fall, även den svenske poetens namn stryks, och biografin har till åtminstone nittionio procent blivit som Johanna vill ha den.

– Jag har frågat sådana som är yngre än jag själv, under de trettio, om de hört talas om Märta Tikkanen, många visste inte alls vem hon var. Jag ser den här biografin som en uppdatering av Märtas författarskap. Det språk hon kunde få skäll för i recensioner på åttio­talet, rakheten och tillgängligheten, är ett språk för samtiden. Hon är så precis, fångar exakt med enkla ord det stora som behöver sägas.

Med andra ord, läs, och läs igen Märta Tikkanen. Och läs Johanna Holmströms biografi om Märta. Den är alldeles fantastisk!

Läs mer:

Frida Boisens mamma tog sitt liv: ”Hon skrev att det var mitt fel”

Suad Ali om debutromanen: ”Kvinnor på flykt utmålas ofta som offer"

Siduri Poli om hur du lyckas i en vit värld: ”Kunskapen behöver komma ut”