Suad Ali om debutromanen: ”Kvinnor på flykt utmålas ofta som offer"

Suad Ali har inga minnen från Somalia. När hon för fem år skulle resa till landet hennes föräldrar hade pratat så mycket visste hon inte vad hon skulle förvänta sig.

– Jag har växt upp med berättelser om hur livet var innan kriget bröt ut. Men hur situationen är i dag har varit svårt att se framför sig. Jag hade ett väldigt öppet sinne.

Suad Ali föddes 1990 i huvudstaden Mogadishu. Året därpå störtades militärdiktatorn Siad Barre, som hade suttit vid makten sedan 60-talet, och inbördeskriget tvingade familjen att fly sitt land. De hamnade i Kenya för att sedan få asyl i Sverige.

Över två decennier har passerat när hon och hennes mamma reser till nordöstra Somalia för att för första gången hälsa på sin moster och mormor.

– Det var superintressant att få se ett någorlunda fungerande vardagsliv. Självklart präglas landet fortfarande väldigt mycket av kriget och människor lever olika liv beroende på deras förutsättningar. Jag såg karaktären Nora i alla kvinnor jag mötte, på olika sätt.

Suad Ali har alltid vetat att hon vill skriva en roman, men inte haft berättelsen klar för sig. Efter besöket i Somalia kom den fiktiva kvinnan Nora till henne; hon som hade tvingats lämna allt efter flykten från Somalia.

Tjänsten på Migrationsverkets flyktingkvot var intensiv och Suad Ali ifrågasatte tidpunkten för att påbörja ett skönlitterärt projekt, men Nora ignorerade tveksamheten och fortsatte att kräva hennes uppmärksamhet. Till slut lyssnade Suad Ali på de enträgna uppmaningarna och tog därefter fyra månader tjänstledigt för att ägna sig åt sin debutroman.

– Eftersom mitt jobb har varit extremt krävande har min kreativitet inte varit på topp. Att skriva kräver jättemycket närvaro och fokus, men när jag väl tog tiden kom berättelsen väldigt naturligt.

Växer upp i skyddad miljö

En kvinna före, under och efter flykten. I debuten Dina händer var fulla av liv skildrar Suad Ali den välbärgade Noras liv i Mogadishu. Där går hon i skolan, får vänner, blir kär, utbildar sig till lärare och föder sitt första barn.

– Jag var trött på hur kvinnor i konflikt och på flykt porträtteras. De utmålas ofta som offer och man får sällan veta något mer om dem. Hur var deras liv innan det vändes upp och ner? Den delen har varit mest intressant att gräva i.

Inför att Nora ska börja gymnasiet flyttar familjen till Mogadishu eftersom hennes pappa har fått arbete på ett av de större sjukhusen i huvudstaden. Utanför den mintgröna villan vid havet lär hon känna grannpojken Mohamed som berättar om en verklighet utanför hennes skyddade uppväxt: om flyktingläger och fattigdom bara mil ifrån deras rika bostadsområde.

”Alla har inte utbildade läkarföräldrar från Italien, fina bilar och hembiträden som passar upp dem”, säger han till Nora som skäms över sin okunskap.

Under middagen senare samma kväll tar hon mod till sig och ställer frågan till sin pappa:

”Aabe, jag har tänkt på en sak. Varför är du inte läkare i flyktinglägren utanför Mogadishu istället? Behöver inte de människorna din hjälp mer?”

Pappan sätter vattnet i halsen och sekunderna innan han svarar känns som en evighet:

”Ni ska inte tro på allt ni hör. Siad Barre gör allt i sin makt för att bygga upp det här landet.”

Under arbetet med boken har Suad Ali funderat mycket över hur det skulle vara att komma från en väldigt privilegierad miljö – till att tvingas till att helt börja om.

Vad gör det med människor?

– Genom att dyka in i Noras känslor och tankar har jag också förstått att det måste vara jättejobbigt. Att tas från sitt sammanhang och tvingas fly när man inte vill det, och dessutom komma till en plats som är helt annorlunda än den man kommer från, säger hon.

– Jag har haft en någorlunda förståelse, men jag tror att Nora fick mig att inse att det är mycket svårare än vad jag först trodde, på så många olika plan. Speciellt när man bär på ett trauma.

Hoppas på insikter

Suad Ali är utbildad statsvetare och har bland annat representerat Sverige på One Young World, världens största forum för unga ledare. 2018 var hon en av sommarpratarna i P1. Hennes arbete med att leda en delegation som förberedde kvotflyktingar inför resan till Sverige har dessutom porträtterats i SVT:s dokumentärserie Fosterland.

Själv tror Suad Ali att hennes yrkesmässiga erfarenheter har gjort henne till en bättre skrivande person – och att skrivandet i sin tur har fått henne att utvecklas inom sitt jobb.

– Att vara ute i verkligheten och se och förstå konflikter och sammanhang underlättar för mig att beskriva skönlitterärt. Jag tycker att litteratur är ett medel för att göra något tillgängligt för allmänheten, där läsaren får lära känna människor och upptäcka nya platser, säger hon.

– Det är viktigt att litteraturen har en bredd av berättelser för att man ska förstå att det finns så mycket mer än det narrativ man är van vid. Jag hoppas såklart att boken ska beröra och förhoppningsvis få människor att utmana sina sanningar.

När Nora kommer till Sverige har hon med sig sin lärarexamen som bevis på att hon har undervisat på Mogadishus finaste gymnasieskola. I Sverige får hon däremot snabbt besked om att hennes papper inte är av något värde i det nya hemlandet. I stället anser Arbetsförmedlingen att hon ska vara tacksam bara hon får ett jobb, vilket som helst.

– För mig var det intressant att skildra Noras självförtroende, men också hur omgivningen ser på henne trots att hon är utbildad, säger Suad Ali.

Nora börjar arbeta som städerska på en skola i Sandviken. Ibland smyger hon in i de tomma klassrummen, ställer sig bakom katedern och smeker handen över bordsskivan. För eleverna på skolan är hon osynlig, men i lunchrummet tvingas hon däremot gömma sig från kollegornas nyfikna blickar och kommentarer. Äter man verkligen banan till all mat där hon kom ifrån?

”När Greta, Anders och Niklas såg på henne såg de utmärglade svarta barn med flugor surrande runt sig. Det var henne de skulle referera till på släktmiddagar när de pratade om flyktingarna som tagit över Sandviken. Det var Nora som skulle få någon av dem att ställa sig upp mitt i middagen och säga Inte alla flyktingar. De skulle säga att de jobbade med en flykting från Afrika och att hon minsann var vänlig även om det var jobbigt att mikrovågsugnarna på jobbet luktade curry efter att Nora värmt sin mat.”

Suad Ali tror att många delar Noras upplevelser av hur man blir sedd och bemött av det svenska samhället.

– Jag tror att en del kan känna igen sig i att komma hit från en plats och känna sig exotifierad – när det enda man vill är att move on med sitt liv. Självklart hoppas jag att boken ska kunna leda till insikter för människor. Det är inte på låtsas bara för att det är en fiktiv berättelse, utan händer på riktigt också.

Varit en svår balans

Ända sedan barndomen har Suad Alis egna föräldrar alltid uppmuntrat hennes drömmar. När de såg hur hon i ung ålder intresserade sig för skrivande köpte de kollegieblock för henne att fånga sina berättelser i.

– Tack vare dem har jag fått ett väldigt bra självförtroende. Det har varit jätteviktigt för mig och en stor del till att jag har gjort saker. De har alltid sagt att ”det är klart du kan”. Det betyder mycket för ett barn, speciellt när man inte känner att man passar in på andra sätt.

I samband med Suad Alis arbete med Dina händer var fulla av liv ställde hon många frågor till sina föräldrar som har följt hennes skrivprocess på nära håll.

– Jag har fått en annan förståelse för vad de har gått i genom, vad de har tvingats att uppoffra. Jag börjar själv närma mig den åldern de var i när de flydde hit. Tänk om jag själv hade tvingats att lämna allt – hela min trygghet, allt jag har byggt upp, allt jag har pluggat – och komma till en ny plats där inget av det spelade någon roll. Där jag hade fått börja om. Hur hade det varit då?

I romanen är Nora och människor i hennes närhet med om svåra och traumatiska erfarenheter. Processen med boken har varit en svår balans för beskriver Suad Ali som en ganska svår balans.

– Å ena sidan är den här berättelsen fiktiv och jag kan finna tröst i att Nora inte är på riktigt. Men samtidigt är hon det, för det finns hundratusentals människor där ute vars vardag präglas av de här sakerna. I dag är det högsta antalet människor på flykt sedan andra världskriget, och barn och kvinnor är särskilt utsatta. Den vetskapen har jag tyckt varit jobbigare. Att det här är människors vardag.

LÄS ÄVEN:

Siduri Poli om hur du lyckas i en vit värld: ”Kunskapen måste komma ut”

Klas Östergren: ”Trodde jag skulle bli inlåst i en madrasserad cell”

Lydia Sandgrens debutbok tog elva år att skriva: ”Kortslut alla ursäkter”