Emma Gray Munthe: Så bra är nya dokumentären om Lena Nyman
Några år innan Lena Nyman gick bort skänkte hon bort 17 papperskassar fyllda med 112 volymer dagböcker, almanackor, anteckningsböcker, brev, dokument och memoarutkast till Musik- och teaterbiblioteket. Instruktionen: de fick tillgängliggöras för allmänheten dagen efter hennes död. Det är en trösterik tanke att hon trots livets självtvivel där och då visste att hennes tankar om konsten, livet och sitt arbete var värda att bevara och arkivera.
Med utgångspunkt i det här materialet har sedan tidigare en väldigt fin biografi skrivits: Annika Perssons Jag vill ju vara fri (2013). Förra året gavs också ett urval av Lena Nymans dagböcker och brev från 1962 till 1974 ut, redigerade av Isabel Andersson – som nu är den som står bakom dokumentären som har biopremiär på fredag.
Här blandas filmklipp, bakommaterial från inspelningar, tv-framträdanden, upplästa bitar ur hennes dagböcker och nygjorda intervjuer med vänner, pojkvänner, kollegor, journalister, författare och någon enstaka släkting.
När eftertexterna går i gång vill man se om hennes filmer, gräva fram YouTube-klipp och gamla tidningsintervjuer. Plocka fram biografin och dagböckerna. Ha MER. För mer än något annat är filmen en teaser. En lathund till Lena Nymans liv – och det är klart att den är sevärd. Hur skulle den inte kunna vara det?
Det där ansiktet! Rösten! Snabbheten och humorn! KRAFTEN. Man skulle kunna titta och lyssna i timmar. Sitta vid skådespelerskan Marie Göranzons, journalisten Betty Skawonius och Annika Perssons fötter i dagar och lyssna på vad de vet, tänkt och känt kring Lena Nyman.
Lena Nyman har blivit geniförklarad
Nyman jobbade med, och har blivit geniförklarad av, flera av våra största regissörer och skådespelare. Hennes röst var unik, hennes spel var unikt och hennes erfarenheter av svenskt kulturliv något extra. Ändå hamnar mycket fokus i dokumentären på hennes trasigheter, och för lite på hennes storheter.
Lena lider tyvärr av sommarprat- och Stjärnorna på slottet-sjukan: allt och alla ska ner i det djupaste och svartaste.
Alkoholismen, självdestruktiviteten, kroppshetsen. Olyckliga och maktskeva relationer, lyckliga relationer som inte höll. Och trots hennes radikalitet: det klassiska idoliserandet av en pappa som var kul men inte fanns där när han behövdes, och föraktet för en lite tråkig mamma som alltid var beredd att ställa upp.
Överhuvudtaget mycket om Nyman i relation till andra.
Utsattes för vikthets av recensenter och regissörer
Man blir beklämd av det som Nyman tänkt om sig själv. Rasande över vad regissörer och manliga recensenter utsatt henne för, sagt och skrivit om henne. Tappar andan av intervjufrågor som ”Du har kämpat hela livet med din mullighet, eller hur?”. Och vad gäller upptakten till den där vikthetsen vill man ge Jag är nyfiken – gul och Jag är nyfiken – blå-regissören Vilgot Sjöman ett kok stryk för att han satte den i rullning – och för hur han behandlade henne i stort.
Om man ska jämföra med biografin Jag vill ju vara fri finns i den en balans mellan det privata och arbetet, genialiteterna och visionerna. Där hör man också Nymans egna röst. Hon backade aldrig själv för det fula och svåra, men i dokumentären finns känslan av en utifrånblick på hennes innersta.
Intentionen är tydligt en hyllning – och det är det verkligen också – men sammantaget är känslan en av förminskning.
Å andra sidan: Lena Nyman är stor så det räcker och blir över. Det där ansiktet! Rösten! Snabbheten och humorn! KRAFTEN.