Annika bröt nacken vid 24 års ålder – så lyckades hon vända på tillvaron

Efter reklamen: 10 modeller som visar att annorlunda är vackert

Det var en lördag och Annika Taesler, som då var 24 år, hade stalltjänst. Hon och hennes vän red ut sina hästar på ett fält. Plötsligt måste Annikas häst ha blivit skrämd av något då han med ett ryck skenade in i skogen.

– Min vän har berättat att en kort stund senare kom hästen tillbaka, men utan mig på ryggen. Hon hoppade då av sin häst och rusade in i skogen där hon hittade mig liggandes medvetslös.

Annikas vän ringde efter hjälp och efter ungefär tjugo minuter kom tre ambulanser från olika håll (Annika låg mitt i en skog och man visste inte från vilket håll man bäst kunde komma fram till henne).

– Jag kom till Västerås där man konstaterade att jag hade brutit nacken, kördes till Akademiska i Uppsala där jag opererades två gånger och sedan vidare till Karolinska i Stockholm.

Annika Taesler blev totalförlamad av olyckan

Det skulle dröja två veckor innan man väckte Annika. Det första hon minns är allt det vita.

– Vita väggar, vit säng, vita lakan, jag var iklädd en vit särk och klyschigt nog stod där en vitklädd man vid min sida. Han sa att jag varit med om en olycka och är totalförlamad. Jag kände inte mycket alls där och då. Jag var så hög på mediciner, men konstaterade att jag inte kunde röra någon del av kroppen alls och jag såg på mina armar som såg ut som nåldynor av alla kopplade slangar. På grund av respiratorn jag hade för andningen kunde jag inte heller prata, berättar Annika.

Som med ett fingerknäpp slungades Annika in i förlamning, smärta och fullständigt beroende. Bearbetningen och sorgen har gått igenom alla olika slags faser. I nästan ett år blev hon kvar på sjukhuset.

Familj och vänner turades om att sitta vid Annikas sida. Mentalt låg de två veckor före henne själv och pojkvännen Martin, som numera är hennes man och pappa till 10-åriga sonen Erik, hade tidigt frågat läkarna om möjligheten för Annika att få barn. För honom fanns det aldrig några tvivel om en framtid tillsammans, inte heller för Annika.

Ebba Årsjö hyllas för ärliga bilden – visar upp benet

Hon själv kunde till en början inte ha fokus på annat än sin egna överlevnad. Och i sin sjukhusbubbla släppte hon inte in någon.

– Jag hatade känslan av att plötsligt vara så beroende och jag hade så fullt upp med mig själv, bara att överleva en minut i taget, säger Annika och menar att hur mycket hon än försökte stöta bort sin omgivning så gav ingen någonsin upp henne.

Annika Taesler: ”Att skapa en vardag hemma blev otroligt tufft”

Som för de flesta som vårdats länge på en intensivavdelning blev hemkomsten det absolut värsta.

– Att vara handikappad i en sjukhusmiljö är inte svårt, det är liksom premissen för min existens. Varje vaken och sovande stund roterade kring min skada. Men att åter skapa en vardag hemma, som var allt annat än den jag hade innan olyckan, blev otroligt tufft.

Assistenter fanns nu vid Annikas sida 24 timmar om dygnet sju dagar i veckan och alla sociala roller fick omdefinieras.

Hon har sedan olyckan inte kunnat klia sig, tvätta sig, torka sig i rumpan när hon har varit på toaletten, flytta sig en millimeter, föra en gaffel till munnen, dra undan ett irriterande hårstrå från ögonvrån eller hosta om hon sätter i halsen.

– Att vara vuxen handlar om att vara kapabel och oberoende, men också om att ha någon slags värdighet. Jag bajsade på mig och svimmade framför människor jag inte kände. Alla skavanker visades plötsligt i fulls dagsljus. Det var och är, även om det inte sker särskilt ofta numera, en fruktansvärd skam. Främmande människor visste mer om min kropp än jag själv, vilket är en stor utmaning för vem som helst med något som helst kontrollbehov, berättar Annika.

Annika Taesler om den allvarliga depressionen

I Annikas värld har det inte varit så dramatiskt att sitta i rullstol. Hon menar att det är okej att inte kunna gå och säger att i dag är det faktiskt ett av de mindre problemen. Den mentala resan har varit tio gånger värre.

Hon såg på sig själv som äcklig, illaluktande och helt ovärdig. Självbilden var totalt förändrad och känslan av att hela tiden vara en annan människa till last tärde på psyket. Hon skakade av ångest och hamnade i en djup depression.

Efter sju veckor hemma blev Annika åter inlagd.

– Att vara totalt beroende av andra påverkade mig psykiskt och jag mådde så dåligt att jag blev gravt suicidal. Jag tog stora doser av sömnpreparat och den lilla energi som tidigare fanns i kroppen hade försvunnit under veckorna hemma. Det paradoxala var att jag var så förlamad att jag inte ens kunde ta mitt liv.

Så fick Annika Taesler slut på de destruktiva tankarna

Räddningen blev sjukgymnasten Mats som idag är gudfar till Annikas son.

– När jag blev inlagd på nytt fick jag åter träffa Mats som tagit sig an mig från dag ett efter olyckan. Han såg mig och fattade mig. Han blev min trygghet inne på sjukhuset och den person som jag blivit livslångt kär i utan att vara kär i, säger Annika.

Efter tre veckor på sjukhuset insåg Annika, mycket tack vara sjukgymnastens pepp och stöd att det fick vara slut på de destruktiva tankarna om sig själv.

Långsamt och successivt blev Annikas tillvaro bättre. Hon satte upp små delmål för sig själv, tog sig till affären för att köpa mjölk och bockade av en gammal resttenta. Ändamålen och sysslorna har blivit allt fler och mer omfattande med tiden och sedan många år tillbaka lever Annika sitt liv i stort sett som vem som helst.

Assistenterna finns där ständigt och även om Annika till stor del vant sig finns det stunder då hon längtar efter att bara få vara helt själv.

– Jag har lärt mig att stänga av och liksom gå in i mig själv, det är ett måste för att klara av den här situationen. För rent krasst, utan mina assistenter överlever jag inte och jag bär på en konstant stress över att när som helst bli övergiven.

Annika menar att det är en ständig avvägning mellan att vara otvungen, oavsett om det handlar om att ligga i soffan en hel dag (så hon som jobbar har tråkigt) eller att Annika och hennes man bråkar ”så luften i hela huset vibrerar”, och att göra hennes jobb så spännande och trivsamt att hon kan tänka sig att stanna kvar.

– Det är att leva med ett lasersikte mot pannan, förklarar Annika.

Annika Taesler om vikten av rätt till assistens

Hon nämner olika fall där funktionshindrade har blivit av med rätten till assistens och i samma veva tagit sina liv. Annika undrar om folk faktiskt fattar hur sådana här bedömingar kring behov av assistens ens går till. Hon berättar att i vissa fall sitter handläggare och klockar, tar tiden på hur lång tid det tar för den funktionshindrade att till exempel duscha eller gå på toaletten.

– Då handlar det inte bara om att gå in och ut från toaletten, utan att i detalj redogöra för hur lång tid det tar att få ner byxorna, sätta ett lavemang, låta det verka, torka sig och ta på sig byxorna, säger Annika och suckar uppgivet.

Hon fortsätter:

– Vi demonstrerar, vilket jag också anser vara självklart, till stöd för våra barn-morskor, och för Sara Danius när delar av Svenska Akademin beter sig illa. Men denna förnedring, tycker vi verkligen att det här är okej? Det är många som får sitta i tunga blöjor utan mat eller vatten, inpyrda i ångest och trycksår. Och risken att hamna här löper vi alla. Inte sällan frågar jag mig hur detta inte kan vara löpsedelsstoff varje dag?

Annika Taesler om att bli reducerad till sin olycka

Det räcker inte med ena handens fingrar för att räkna gångerna som Annika Taesler har lockat håret, satt på sig sin snyggaste outfit och åkt till en fest taggad till tänderna, bara för att sluta i ett hörn där hon fått berätta för en storögd klunga av människor om sin olycksdag. En händelse som skedde för snart 20 år sedan och som hon inte ens minns.

Elin och hennes farmor Evy tvingades amputera benen – tre månader efter varandra

”Mitt liv förvandlas mer än ofta till underhållning och min person blir reducerad till en nervkittlande rysning”, skriver Annika i boken Krymplingskortet som hon nu är aktuell med och som är ett slags uppföljare till Ända in i märgen.

I boken belyser Annika hur superaktuell den fysiska kroppen har blivit i vårt samhälle och hur kroppen är en parameter i hur vi bedömer varandras värde.

– Ta till exempel Anna Holmlund och sättet man exploaterade henne på under Idrottsgalan, säger Annika.

Annika syftar på den massiva medierapporteringen kring Anna som kraschade i ski-cross år 2016 och fick en hjärnskada. Hon hade bjudits in som gäst till den direktsända Idrottsgalan där man ”hyllade” henne med en film om hennes karriär och olycka – utan att ha informerat henne i förväg.

– Hon hade hundratals sorgsna blickar riktade mot sig och hon blev en symbol för allas värsta skräck men också fascination. Men vad kände Anna? Frågar Annika retoriskt.

Annika upplever att har man fått eller drabbats av en kropp med funktionshinder, som Anna eller henne själv, så tar sig andra friheter att gå över den personens gränser. Även om Annika måste planera varje dag praktiskt och tänka igenom eventuella trottoarkanter eller för trånga portar så är bemötandet från andra människor hennes absolut största hinder som funktionshindrad.

Annika Taesler om bristen på representation i tv

Annika har en masterexamen i journalistik. Är mamma, gift, författare. Bor i villa, har besparingar på banken. Har hållit seminarium i riksdagen, talat på Sergels Torg, suttit i direktsändning i tv många gånger.

– Trots allt detta blir jag konstant bedömd och förklenande bemött på grund av att jag sitter i en rullstol. Att vara funktionshindrad innebär att man alltid börjar på minus i relationen med någon annan. Detta gör att jag hela tiden måste överkompensera för att folk ska slappna av i förhållande till min kropp, säger hon.

Annika kan känna sig matt över hur funktionshindrades liv överhuvudtaget framställs i tv-serier och filmer. Hon menar att en av de mest centrala stereotyperna givetvis är att ett funktionshindrat liv inte är värt att leva. Många förmedlar att en trasig kropp är lika med ett förspillt liv. Vad inger det för hopp?

– Allt jag begär är att en enda gång få se en funktionshindrad karaktär som skrattar, gråter, jobbar, äter hämtmat ur kartong, hånglar och blir lite för full på krogen. Jag tycker även att det är patetiskt att vi, trots att det är år 2023, inte ser en amputerad man visa vädret i tv-rutan eller en tjej som sitter i rullstol och tävlar i mello. Vi är 6% som bär på en rörelsenedsättning i landet, det är många! Ändå finns vi knappt representerade?

Fördomarna man möter som funktionsvarierad

Annika säger att det är lätt att låta nedlåtande, men hon förklarar att det är ju genom att tystas ner som fördomar fortlever. För fördomarna lever i högsta grad. Hur ofta som helst får till exempel Annika frågan hur hon lyckats bli gravid.

– Jag kan inte gå, men det har väl inget med själva barnagörandet att göra? Ibland när jag får den där frågan får jag lust att börja prata om ägg och spermier, säger Annika och skrattar trött.

Från olika håll har hon fått höra att hon inte heller borde sätta barn till världen, en mamma som inte kan byta blöja eller torka kräk vad är det för en mamma? Och även om det stämmer, att hon inte bytt en enda blöja på sin son, har nog inget annat barn fått sådan anknytning när det kommer till att ligga hud mot hud som Annika och hennes son. Annika har varit mån om att hennes assistenter inte ska komma mellan henne anknytningen till hennes barn.

– Vill Erik ha hjälp av mig att knäppa hans jacka, har han gått fram till mig, ställt frågan och haft ögonkontakt med mig. Jag har svarat och tittat honom i ögonen, men det är min assistent som varit mina händer, den som knäppt hans jacka. Detta har aldrig varit särskilt konstigt för honom eller något vi planerat för, det har bara blivit.

För Annikas son har hennes funktionshinder aldrig varit ett problem, i vissa stunder har Annika nästa manipulerat fram ett svar och frågat om han är ledsen över sin mammas och därmed sin egen situation.

– Sist nästan skrek han till svar; ”Mamma, detta är helt normalt för mig. Du måste fatta det nu! Det är inte konstigt att du sitter i en rullstol”.

Annika förklarar att en funktionsnedsättning innebär bra mycket mer än att bara ha en kropp utanför den medicinska normen. Den innebär snarare en identitet som har betydelse för alla sociala, kulturella och politiska delar av livet.

– Vi är två miljoner människor i Sverige som har en funktionsnedsättning. En amerikansk undersökning visar att omkring femton procent av alla skador och sjukdomar är medfödda, resten förvärvar vi under livet. I sin bok skriver Annika:

”Det räcker att jag halkar i duschen efter frukosten för att jag ska bli förlamad eller förlora ett eller flera sinnen”.

Shahrzad Kiavash amputerade båda benen – nu tävlar hon i OS

– Min berättelse handlar lika mycket om dig, min mamma eller Ulf Kristersson – alla lever vi i våra kroppar, och alla bemöts utifrån dem. Det här berör oss alla, även om vi inte har någon tydlig skada. Just nu.