Shahrzad Kiavash amputerade båda benen – nu tävlar hon i OS

Det var verkligen en helt vanlig torsdag. Jag hade varit på jobbet och tränade därefter med en vän.

Jag var en vanlig 28-åring som satsade på karriären som civilingenjör. När vi hade kört färdigt passet och gick mot omklädningsrummet den där torsdagen började jag känna en ovanlig smärta i magen. Det var som att en stor mask kröp runt därinne, men jag tänkte att jag nog hade tagit i för mycket, eller ätit något dåligt eller att jag kanske skulle få min mens.

I stället eskalerade symptomen när jag kom hem, i form av huvudvärk, illamående och kräkningar. Under natten fick jag bröstsmärtor och svårt att andas.

En ambulans tog mig till Södersjukhuset i Stockholm, där jag möttes av allmänt kaos. Någon satte nålar i mina armar och någon förklarade att jag var mycket sjuk, att mina lungor höll på att kollapsa.

Sjukdomen jag drabbats av, blodförgiftningen meningokocksepis, innebär att gifter från meningskock-bakterier transporteras runt med blodet och drabbar hela kroppen. Läkarna uppskattade att jag bara hade 5–10 procents chans att överleva. Hade jag kommit in en halvtimme senare hade jag inte överlevt.

Jag hölls nersövd i respirator i tretton dagar och nästan alla inre organ kollapsade. Mitt hjärta slutade slå och familjen samlades för att ta avsked. Men min kropp fick på något sätt ny kraft så att hjärtat tickade igång på nytt. Vi kallar det änglavakt.

Det blev en hel del behandlingar och transfusioner och hela 40 operationer.Värst tilltygade var benen, som var täckta med sår och blåsor – jag har fått höra att de inte var någon vacker syn.

Men trots att tiden gick intalade jag mig naivt att läkarna skulle kunna fixa det här. Det skulle bli bra, jag skulle gå igen. Trots att mina tår hade blivit kalla och att jag inte kunde vicka på dem hoppades jag ändå. Jag pratade med mina fötter och rörde på mina tår i tanken.

Till slut tvingades jag förstå att det var amputation som krävdes – av båda benen. Jag var fullständigt förkrossad när det blev dags för operationen i maj.

Frågorna och farhågorna snurrade runt, runt. ”Vad kan jag möjligtvis ha gjort i mitt liv för att förtjäna det här? Hur ska livet bli nu?”

Jag visste ingenting om proteser. Jag trodde att jag skulle sitta som en fånge i en rullstol resten av mitt liv. Det kändes som att någon tog alla mina drömmar och hela min framtid och tände eld på allt.

Hela familjen hamnade i någon sorts sorgeprocess och vi höll allt för oss själva tills jag kände mig redo att berätta. Jag hade aldrig tagit mig igenom den här upplevelsen utan mamma och pappa. De var som två starka pelare som på något mirakulöst sätt stod upprätta genom allt.

MIN LILLEBROR, min ögonsten och allra bästa vän, bodde och pluggade i Stockholm men valde att hoppa av sin utbildning och flytta hem igen för att hjälpa till. Han är nio år yngre än jag och var bara 20 år när det hände, men han var så otroligt tapper och stark. Han sov hos mig på sjukhuset och vi tittade på film och åt godis tillsammans. Det var de allra bästa dagarna, när han hälsade på. När jag inte ville sitta i min rullstol bar han runt på mig och gjorde allt i sin makt för att göra mig glad.

Mina vänner och min släkt ställde också upp otroligt mycket. Det hände så mycket bakom kulisserna som jag inte hade någon aning om. Folk lagade mat, städade, hälsade på mig, tog hand om vår hund och stöttade mina föräldrar.

Det kändes väldigt underligt att världen fortsatte snurra medan jag genomled det allra värsta tänkbara. Jag undvek Facebook, för det var både smärtsamt och konstigt att se vänner som gick på restaurang, reste och var glada medan jag gick igenom mitt helvete.

Av medicinerna tappade jag till råga på allt hår och gick upp i vikt. Jag kände mig ful och värdelös, låg hemma i sängen, tröståt skräpmat och tittade på tv. Ville inte träffa någon, inte gå ut. Jag sörjde två underben och så mycket förlorad tid.

Hur kunde mitt liv bli så tomt och fattigt? Så beroende av andra människor. Jag klarade inte ens av att gå på toaletten utan tillsyn. Skulle jag kunna bli gamla Shahrzad?

DÄR OCH DÅ ville jag ta mitt liv. Men min brors sorg kunde jag varken leva eller dö med. Så jag bestämde mig för att göra det bästa av situationen och leva för honom.

Att prata med en psykolog låg inte rätt i tiden för mig. Jag ville inte alls prata om det som hänt. Rehabilitering- en innebar ett helvete och smärtan var enorm. Jag behövde agera ut all frustration och sorg, så jag sa till pappa att det jag behövde var en personlig tränare.

Gymmet blev min nödvändiga ventil. Där kunde jag ta i och bestämma själv, slippa höra att jag inte kunde eller borde. Jag var förstås otroligt svag och trött i början, men kom sakta men säkert att känna mig starkare och gladare.

Min PT Kajsa såg mig. När alla andra såg en tjej utan underben lyckades hon se något mer. Och hon tyckte inte synd om mig. När vi tränade ihop ck jag aldrig slippa övningar eller sänka mina vikter, utan kämpa som alla andra. Ett och ett halvt år efter insjuknandet klarade jag mig utan rullstol och använder numera endast proteser. Det var självklart Kajsa som kläckte den galna idén om att vi skulle köra triathlon. Jag tror inte att det finns en annan coach i hela världen som skulle föreslå triathlon för en nyamputerad som inte kan simma och är livrädd för vatten, som aldrig cyklat och som hatar att springa. Jag trodde knappt själv att jag skulle fixa det, men det gjorde Kajsa. Och hon bjöd på enormt engagemang, kunskap, vilja och hjärta.

Vi hittade bra köparproteser från USA och jag brukar beskriva mitt löparsteg som att springa på tå i högklackade skor med en studsande fjädring under framfoten.

Jag och vi har slitit väldigt hårt för att komma dit jag är i dag. Jag har svackor som alla andra, men har ett starkt stöd och gäng att falla tillbaka på. Kajsa, men också min simtränare Jonas, har en enormt stor och viktig del i mitt liv och min utveckling, både som triathlet och som människa.

I augusti 2015, tre år efter att jag provat mina proteser för första gången, genomförde jag en triathlon. På mina nya blades simmade jag 1 500meter, cyklade fyra mil och sprang en mil.

EFTER LOPPET började jag föreläsa och varvar det numera med min träning. Min situation kallas ett funktionshinder, men det är aldrig så jag ser det. Jag anser mig vara som vem som helst. Självklart kan jag sakna vissa saker – som att måla tånaglarna eller känna varm sand mellan tårna – men trots det svåra har mitt liv verkligen blivit ett äventyr och jag har fått uppleva sådant jag aldrig ens drömt om.

Jag har slutat planera inför framtiden, det blir ändå inte som man har tänkt sig. Jag känner mig helt öppen inför alla möjligheter. I år har jag tävlat en del internationellt samt genomfört Vattenfall World Triathlon Stockholm.

”I am my own superhero.” Dessa ord skrev jag ner i min mobil efter att jag fått beskedet om amputeringen. Jag visste att från och med nu är jag den enda som kan rädda mig själv. I dag har jag orden tatuerade på min överarm så att jag kan titta på dem och påminnas om att det bor superkrafter inom oss alla.

Och Shahrzad Kiavash är verkligen en hjälte. Just nu befinner hon sig i Rio för att tävla i OS!

DETTA ÄR MENINGOKOCKSEPSIS

• BLODFÖRGIFTNING orsakad av en typ av bakterier som heter meningokocker. Vid kliniskt uttalad meningokocksjukdom har patienten ofta en blodförgiftning (sepsis) och en svår hjärnhinneinflammation, som snabbt måste behandlas.

• DE FLESTA BLIR återställda efter behandling, men patienter som har haft svår hjärnhinneinflammation kan få kvarstående skador på hjärna och nervsystem. Även andra organ kan skadas.

• MENINGOKOCKINFEKTIONER drabbar framför allt barn, tonåringar och yngre vuxna.

Källa: Folkhälsomyndigheten

SHAHRZAD KIAVASH

ÅLDER: 32 år.

FAMILJ: Mamma och pappa, lillebror Khashayar och hunden Sam.

GÖR: Tränar triathlon och föreläser.

BOR: Borås.

LÄS MER: www.shahrzad.nu eller Instagram, @triathlonshahrzad

BERÄTTAT FÖR FRIDA FUNEMYR
FOTO PATRIK JOHÄLL, HANS BERGGREN

>Reportaget är publicerat i FEMINA nr 09/2016. Artikeln är skriven innan det var klart att Shahrzad skulle få en plats i Paralympics 2016.