Cecilie började dejta igen efter skilsmässan – blev utsatt för ”breadcrumbing”

Efter reklamen: Se saker lyckliga par gör på helgerna – för att få relationen att hålla

”Det var första gången jag kom i kontakt medavsiktlig manipulation i ett dejtingförhållande. Han talade närapå öppet om sina tekniker och hur han hade studerat olika typer av ”metoder”. Men jag var blind för vad som verkligen skedde.

Jag ser mig själv som en vettig och välfungerande person med en ganska bra magkänsla. Men ändå föll jag – totalt.

Han använde ”negging” – små nedlåtande kommentarer förklädda till komplimanger för att skapa osäkerhet och göra mig mer sugen på att få hans godkännande.

Han använde också ”breadcrumbing”, där han gav mig tillräckligt med uppmärksamhet för att hålla mig intresserad, men aldrig tillräckligt för att ge mig visshet om hans verkliga avsikter.

Den ultimata strategin var kanske ”gaslighting”, där han fick mig att tvivla på min egen verklighetsuppfattning genom att ständigt ändra berättelsen och förneka att han sagt eller gjort vissa saker.

Lyckligtvis varade inte förhållandet länge, och jag fick senare bekräftat att det gudskelov finns människor med uppriktiga och rena avsikter. Även på dejtingmarknaden.

Vi återkommer till det!

Tammys alkoholism förvärrades under högtiden

”Jag drack 100 glas vin i veckan under julen”

Gjorde comeback på dejtingmarknaden

Jag började tänka på förhållandet när jag såg The Bachelorette. Jag sitter klistrad vid skärmen tre gånger i veckan för att följa sökandet efter kärlek på Sri Lanka.

Och precis som på skärmen upptäckte jag att dejtinglivet på många sätt har blivit ett spel. Ett spel där du kan läsa böcker och lära dig tekniker som gör att du lämnar relationen som ”vinnare”.

En av deltagarna – Peter – fick mycket kritik för att ha läst boken Konsten att förföra.

Jag har själv blivit ett offer för teknikerna som stal programmets fokus. Och jag använder ordet offer ganska medvetet, för det är just den retoriken som används i den nämnda, och med rätta utskällda, bok som en av de tävlande öppet använde i årets Bachelorette.

När jag återinträdde på dejtingmarknaden för tre år sedan, efter en skilsmässa, var det som om jag gick in i en bekant men ändå helt ny värld.

Jag hade varit där förut, men reglerna hade ändrats mycket sedan sist jag deltog och för att göra det ännu mer förvirrande verkade det som att alla spelade olika spel.

Nu var det också möjligt att bläddra igenom en katalog med personer och, baserat på väldigt lite information, foton och texter, på en bråkdel av en sekund låta en tumme svepa antingen åt vänster eller höger för ett ”nej” eller ett ”gilla” och sedan ivrigt vänta för att se om det skulle kulminera i en dopaminfix med ordet MATCH.

En märklig aktivitet som jag sett mina singelvänner och flickvänner genomföra i åratal, när jag själv var i ett långtm monogamt förhållande med en man som jag träffat ganska analogt i en bar på 00-talet.

En aktivitet jag alltså inte själv hade blivit bekant med.

Så när mannen från baren och jag skilde oss och jag plötsligt, eller åtminstone 13 år äldre, med barn varannan vecka, fann mig själv tillbaka på marknaden var jag både tveksam och nyfiken på dessa appar.

Jag upplevde en sorts dubbel hjärtesorg för att jag var tvungen att lära känna mig själv igen och för att jag inte kunde förena att vara ”den där som dejtade”, och på en app dessutom. Men efter lite tid bestämde jag mig ändå för att prova.

Det var roligt och det var stressigt.

När Maja och Stefan gifte sig visste de mycket väl att det kanske var på lånad tid

”Ett spel där alla hade sina egna regler”

Jag var ibland upptagen av det och förblindad av uppmärksamheten, quick fixen och nästa, och nästa och...jag kände att jag var i ett spel där alla hade sina egna regler.

Som vuxen, ganska rimlig och med goda avsikter, hade jag tankar som: Skulle jag ens vilja vara i ett konventionellt förhållande? Skulle jag få fler barn? Hur kände jag om idén med bonusbarn? Skulle jag gifta mig igen?

Helt rimliga överväganden, som på den tiden tyvärr åtföljdes av helt nya frågor som: Var jag ens värd att älska? Vad var det för fel på mig? Varför var en annan människas validering SÅ viktig?

Jag var i ett tillstånd av rasande identitetskris och att dejta var inte den bästa idén för mig. Jag använde det länge som eskapism för att komma bort från verkligheten.

Så även om jag var extremt upptagen med att inbilla både mig själv och alla andra att jag var SÅ FIN så var det inte alltid så.

Slutsatsen var, efter år av dejting och mycket hjärtesökande (och terapi, förstås!), att jag inte nödvändigtvis behövde vara i ett konventionellt förhållande igen.

Jag hade nog blivit cynisk och, inte minst, fokuserad på att skydda mitt hjärta. Ironiskt nog väckte det ännu mer uppmärksamhet, ungefär som när ex-pojkvänner sms:ar dig när du äntligen har gått vidare. En naturlag, tydligen!

Och ja, här kommer plottvisten som du kanske redan har gissat...

Jag träffade en man. Precis i en tid då jag var SÅ klar med det hela. Klar med dejting, klar med appar, bara klar! Och då var han bara där.

Jag behöver aldrig bevisa något, eller ”förtjäna” hans uppmärksamhet.

Inga spel, ingen känsla av att behöva vara något jag inte är.

En man som prioriterar mig, lyssnar på vad jag säger.

Som tur är finns det gott om män (och kvinnor) med rena avsikter och det är väldigt skönt att bli påmind om det. De finns!

Synd bara att man i processen måste känna sig på sin vakt och navigera runt osäkra individer utklädda till Adonis.”

Den här artikeln kommer från Feminas danska systersajt Femina.dk.