När Maja och Stefan gifte sig visste de mycket väl att det kanske var på lånad tid

Efter reklamen: Se saker lyckliga par gör på helgerna – för att få relationen att hålla

För snart fyra år sedan, på en strand på Sri Lanka som badade i solnedgångens gyllene sken, gick Stefan Landgreve ner på knä och frågade Maja Grønholdt om hon ville gifta sig med honom. Det gick inte att ta miste på kärleken, när Maja med tårarna rullande sa ja – utan att tveka.

Men med frieriet kom också insikten att det inte nödvändigtvis skulle vara de två, för alltid. Under den efterföljande bröllopsplaneringen tvingades paret inse att deras drömmar om en gemensam framtid inte såg likadana ut.

– Det var då det verkligen gick upp för oss att det här kunde sluta annorlunda än vi hade hoppats på, säger Maja.

Majas blivande man ville ha barn. Maja ville inte det. Och även om de aldrig tvivlade på sin kärlek till varandra, tvivlade de på om de skulle ha ett bröllop överhuvudtaget. Om det skulle vara ett dumt beslut i och med att de visste att det fanns en möjlighet att de om ett år skulle behöva släppa varandra fria, ändå.

Alla tre har spina bifida

Paret fick adoptera dotter – har samma medfödda skada

Talade om skilsmässa – innan bröllopet

– Vi pratade om att skilja oss innan vi ens gifte oss.

För snart tio år sedan hittade Maja det hon trodde bara skulle bli en snabb sommarfling. Det visade sig bli något helt annat... Hon träffade Stefan, som strax efter deras första möte packade sin resväska och åkte på utbyte till Bali. Det spirande förhållandet förvandlades snabbt till ett på distans, och det ledde till bekymmer.

– Jag saknade honom. Och han saknade mig.

Så, efter några månader tog hon chansen. Maja reste ensam till Bali för att se vad relationen kunde leda till. Det är ett beslut hon i dag kallar sitt livs bästa.

Då, när de båda var i mitten av tjugoårsåldern, kändes livet oändligt. Snacket om barn var inte brådskande. Det var en tanke som bara berördes i förbigående, nämndes i lösa ordalag, men aldrig något som krävde seriöst utrymme i samtalet.

– Jag tror aldrig att jag sa att jag inte ville ha barn. Jag kanske bara sa att jag var osäker på det, säger Maja.

Mitt dna-test gjorde att min mormor greps av polisen

Drömde inte om villa, Volvo och vovve

Allt eftersom åren gick blev dock snacket om barn sakta allt allvarligare. För Stefan hade det aldrig varit någon fråga om han skulle skaffa barn. Han har alltid sett sig själv som en som en dag skulle bli pappa. Maja däremot, som alltid fått höra att hon var bra med barn, hade inte haft någon större lust att få egna.

– Jag mådde i många år dåligt – illamående och magont – bara jag tänkte på att vara gravid. Det fanns inget inom mig som ville det.

Hon drömde inte om det klassiska familjelivet med villa, Volvo och vovve som samhället så ofta utmålar som normen.

– Allt jag föreställt mig att familjelivet skulle innebära var inget jag kunde se mig själv i.

Och även om Maja mycket väl visste att alla familjer gör saker olika, skrämde det henne att det oftast är kvinnor och inte män som måste kompromissa när barnet väl föds. Kvinnor står för majoriteten av barnafödandet. Kvinnor sköter de flesta uppgifterna i hemmet. Kvinnor tar mer av barnets sjukdagar.

– När all forskning och statistik visar detta, varför måste vi göra det? frågade hon sig själv – och Stefan.

Viljan att sätta ett barn till världen ökade inte precis när paret blev digitala nomader och började resa världen runt – med arbetet under armen.

– Jag var och är otroligt nöjd med mitt liv som det är. Jag älskar min frihet, flexibilitet och mitt oberoende. Jag är glad för vårt fria liv, och jag har haft svårt att se hur jag någonsin skulle kunna förena mammarollen med allt jag älskar och den jag är.

När det med tiden och åldern blev tydligare att de inte hade samma önskemål inför framtiden sattes relationen på prov. Stefan ville inte tvinga Maja till något hon inte ville, och Maja ville inte ta barndrömmen från Stefan.

– Vi har respekterat varandras ståndpunkter, men vi pratade också om att om vi inte kunde komma överens så skulle vi nog behöva fortsätta våra liv var för sig någon gång.

Detaljen som förstörde hennes bröllopsbilder

Var rädd att tappa bort sig själv

Det enda Maja kunde lova Stefan var att hon var öppen för möjligheten att lusten en dag skulle kunna komma. Och vissa dagar gjorde den faktiskt det. En liten spirande sensation som gjorde att det verkade nästan realistiskt. Men lika snabbt som den dök upp försvann den igen.

– Mest av allt var jag rädd att tappa bort mig själv. Det är jag nog fortfarande.

Det fanns år då ämnet barn inte togs upp alls. Det gjorde helt enkelt för ont att prata om.

– Vi har gråtit, diskuterat och bråkat. Det gör ont när man är oense om något så djupt och existentiellt med någon man älskar.

Men, åter till frieriet. För ett sådant blev det. Trots parets skilda åsikter om barnfrågan.

– Vi älskar varandra och vi vill gifta oss. Så det är vad vi gör. Vi försöker leva i nuet och inte låta oss styras för mycket av oro för framtiden. Och om vi om ett år måste skiljas, då måste vi göra det, säger Maja om tankarna paret hade inför sitt bröllop.

Maja tyckte dock att det verkade absurt att prata om skilsmässa mitt i planeringen av vad som ska vara den lyckligaste dagen.

– Jag började sakta bli öppen för att prata om barn igen, men jag behövde förtydliga vissa saker först.

En månad innan bröllopet köptes en surftröja i babystorlek som en symbol för att hon återigen var redo att snacka babyframtid med Stefan. Men de behövde nya perspektiv för att inte hamna i vardin ringhörna, som det ofta hade slutat med tidigare.

Upptäckten efter 57 år

Barnen blandades ihop – växte upp med fel familj

Tog hjälp av en parterapeut

Efter att ha arrangerat en stor kärleksfest på ön där deras förhållande en gång började, hittade Maja och Stefan en parterapeut som kunde hjälpa dem komma vidare. Någon som kunde ställa de frågor de själva inte tänkt på.

– Det var otroligt skönt att få någon annan som kunde hjälpa till med samtalet på ett bra sätt, säger Maja.

Det var här de fick sätta sina drömmar och förväntningar i konkreta ordalag. Och ju mer de delade, desto mer hittade de tillbaka till varandra.

– Vi fick båda jobba på hur vi såg på familjekonstellationen – och på våra roller i den.

Maja behövde känna att hon inte var ensam om de valde att skaffa barn. Inte för att hon strävade efter en millimeterdemokrati, utan för att ansvarsfördelningen skulle bli lika.

– Stefan kan förstås inte bära en bebis i magen och kan inte amma heller. Men jag behövde veta att han var så engagerad som han förväntade sig att jag skulle vara. Så vi tog en sak i taget och pratade om hur vi kunde göra det utan att jag tappade bort mig själv i det.

Villa, Volvo och vovve-konstellation var Majas största rädsla och som tur var visade det sig att det inte nödvändigtvis var vad Stefan drömde om när han pratade om att bilda familj.

Samtidigt började Maja märka att allt fler människor i hennes omgivning reste världen runt – med sina barn. Plötsligt kunde hon se att föräldraskapet inte behövde passa in i en viss ram.

– Jag såg att man kan leva som vi och få ett barn. Det ena behöver inte utesluta det andra. Och att det är okej att vi inte gör det som alla andra.

Det hjälpte också att många av deras vänner började skaffa barn och berättade hur bra det var.

– Man ska inte skaffa barn bara för att andra gör det. Men jag blev nyfiken på vad det var jag gick miste om.

Det, den gemensamma förväntningsanpassningen av deras roller och inte minst att tiden gått, gjorde att deras framtidsdrömmar kom allt närmare. Så nära att de tidigare i år bestämde sig för att kasta sig ut i ”projekt baby” – och inte långt efter det hade de det första positiva graviditetstestet i handen.

– Vi blev överraskade, glada och lättade eftersom vi inte visste hur lätt det skulle gå.

När Maja gick till läkaren några dagar senare blev hon uppmärksam på att abort fortfarande var ett alternativ om hon var tveksam. Och där blev Maja för första gången säker på sitt beslut.

– När hon sa det gick det upp för mig att jag verkligen ville ha barnet. Jag var säker på att jag inte ville göra abort.

I dag tvivlar inte Maja på att de kan kombinera sina fria liv som digitala nomader med rollen som föräldrar.

– Nu kan jag se det själv. Det kan vara så att vi på sikt kommer att ha andra önskningar och behov och då anpassar vi oss helt enkelt.

– Vi har inte lösningarna på allt, vi har ingen fem- eller tioårsplan. Vi låter lusten driva oss och hittar svaren på vägen.

De mindre praktiska utmaningarna som institutioner och vård är några av de saker de ännu inte knäckt koden på, men de vet att det kommer att lösas på ett eller annat sätt. Glädjen över det framtida barnet överskuggar rädslorna.

– Det är så galet och stort att vi har skapat en liten människa. Jag tror fortfarande inte att jag fattar riktigt.

Vägen dit har inte varit enkel och därför har Maja en tydlig önskan att man inte ska försöka ”bota” de kvinnor – eller män för den delen – som kanske inte vill ha barn.

– Gå istället till kärnan och undersök vad det är som gör att man inte vill.

Och viktigast av allt, understryker hon, måste man glömma allt man vet om hur en familj ska vara och sedan skapa sina egna ramar och drömmar – utan att låta sig styras av normerna.

Om några veckor kommer Stefan och Maja hem från Bali, där de har jobbat den senaste tiden, och sedan välkomnar de sin nya familjemedlem på dansk mark, innan de reser ut i världen igen – som trio.

Detta är en artikel från vår systersajt Femina.dk.