Linda Hjerténs dna löste dubbelmordet i Linköping efter 16 år
– Min journalistinstinkt var att jag ville skriva om det direkt, men det var känsligt, säger hon till tidningen Journalisten.
2004 knivhöggs två personer till döds i Linköping, en åttaårig pojke vid namn Mohammad och den 56-åriga svenskläraren Anna-Lena. Polisen arbetade länge för att lösa fallet och år 2020 kopplade man in en dna-forskare som skulle försöka hitta den skyldiga med hjälp av en ny släktforskningsmetod.
Nu berättar Aftonbladets kriminalreporter Linda Hjertén att det var hennes dna som gjorde att de till slut lyckades ringa in mördaren.
Utredningen i Linköping ligger till grund för Netflixserien Genombrottet som hade premiär i början på januari. I serien får tittarna se en envis reporter som pressar polisen på information om fallet. Till slut får hon lov att göra en intervju med släktforskaren – om hon går med på att lämna ett dna-prov.
Riktigt så gick det inte till i verkligheten.
”Det blev en match”
Linda Hjertén berättar att hon i själva verket blev kontaktad av en av sina kollegor på Dagens Nyheter, där hon arbetade vid tillfället, som följde utredningen på plats i Linköping. Släktforskaren hade kommit långt men behövde ytterligare lite dna för att hitta mördaren.
– Hon frågade lite folk som hade östgötsk härkomst och jag var en av dem som topsades. Jag tänkte inte så mycket mer på det förrän hon ringde mig och sa att det blev en match, och det var en nära match, säger Linda Hjertén i Eftermiddag i P3.
När hon fick det chockerande beskedet blev det svart, berättar Linda. Sedan hörde hon av sig till sin bästa vän, journalisten och programledaren Hanna Hellquist.
– Du ringde och sa att ”nu har det hänt en sjuk grej och du får inte berätta det för någon”, säger Hanna Hellquist.
Hölls hemligt: ”Det var en olustig känsla”
Linda Hjerténs dna ledde polisen fram till en då 37-årig man som visade sig vara hennes kusinbarn. Efter 16 år hade man äntligen hittat gärningsmannen bakom de brutala morden.
Som journalist ville hon skriva om det direkt, berättar Linda. Men det var känsligt för familjen och hennes del i utredningen förblev därför en välbevarad hemlighet fram tills nu.
– Mina föräldrar tyckte att det var jobbigt och berättade inte om det för någon. Jag märkte själv att den här skammen som jag så ofta stött på när jag intervjuat anhöriga till förövare fanns där. Det var en olustig känsla, säger hon till tidningen Journalisten och fortsätter:
– Jag har inget att skämmas över. Det är jättebra att mördaren greps.