När chefen kallade till möte visste hon att det gått för långt: ”Hade levt ett dubbelliv”

Efter reklamen: 10 hollywoodstjärnor som inte dricker alkohol - därför är de nyktra

– Andra våningen, ropar Sunniva Sabine Hellwig, 29, när vi ringer på för att komma in i lägenheten i Oslo.

Ett brett leende möter oss i dörren, och hon visar oss vägen in i vardagsrummet. Den lugna musiken från anläggningen fyller det färgglada vardagsrummet, som är fyllt med stora, gröna växter och levande ljus i alla hörn. Sunniva häller upp kaffe och sätter sig ner.

– Jag heter Sunniva och jag är missbrukare, säger hon i en video på TikTok som väckte vår nyfikenhet. Det man ser är en vacker, ung, blond kvinna. Ingen skulle kunna gissa att missbruket haft henne i ett järngrepp i så många år.

Hon växte upp i en liten by och gick på en liten skola i en trygg miljö. Hon var en klassisk duktig flicka som presterade i allt. Hon skulle ha toppbetyg i alla ämnen, och det fick hon.

– Det blev nog avgörande för mycket av min identitet, säger hon.

Sunniva tyckte att snus, alkohol och energidryck var löjligt, och såg ner på jämnåriga som provade dessa saker.

– Jag var en typisk duktig flicka som pratade högt och hade mycket åsikter. I nian blev jag utnämnd till ”klassens modigaste förebild”. Det var nog för att jag vågade vara mig själv och stå för mina åsikter.

Efter ett tag flyttade familjen till en mycket större stad. Sunnivas föräldrar var skilda, vilket betydde att hon fick två nya hem. Hon började på en ny skola och behövde skaffa nya vänner. Förändringarna skapade en känsla av oro hos Sunniva.

– Jag har nog alltid burit på en känsla av otillräcklighet. Jag kände ett desperat behov av att bli sedd och förstådd.

Hon började experimentera. Det började med mat: Hetsätning, svält och självskadebeteende. I ett hopp om att ha kontroll över något – eftersom hon inte hade kontroll över sina känslor. Allt varade under korta perioder. Men när hon började dricka alkohol fanns det ingen väg tillbaka.

Provade alkohol: ”Som att jag kunde andas för första gången”

Sunniva drack för första gången på en hemmafest som 15-åring. Hon kommer aldrig glömma hur alkoholen kändes i kroppen:

– Det var som att jag kunde andas för första gången någonsin – utan att jag vetat om att jag hade andningsproblem. Det var som en lösning på ett problem jag inte visste om att jag hade. Jag tänkte: ”herregud, är det här vad jag alltid har letat efter?”

Hon stirrar ut genom fönstret. Dimman omger de gamla lägenhetsbyggnaderna runt omkring. Det är duggregn i luften.

– Det var så roligt! Det är ju det som är grejen med missbruk. Jag kände mig så glad, fri... det kändes som att hitta hem. Hem i mig själv, förklarar hon.

Sunniva tar tag i en snusdosa på bordet och skjuter den mot sig. Konstaterar att det är fel dosa, och reser sig för att hämta en annan.

– Jag tror att jag riskerar att bli beroende, säger hon och skrattar innan hon sätter sig ner igen.

Det blev mycket festande på helgerna för Sunniva och hennes vänner. De hade så roligt. Sunniva var alltid den som blev fullast, men ingen tänkte att det kunde vara början på ett missbruksproblem.

Plötsligt var inte skolan lika viktig längre.

– Jag orkade inte vara duktig längre. Jag tror att jag var riktigt trött på att hela tiden upprätthålla den perfekta fasaden. När jag bytte skola och fick B istället för A och inte längre var den bästa i klassen, rasade allt lite. Vem var jag, om jag inte var bäst? Då kunde jag lika gärna strunta i allt. Riktigt svartvitt tänkande, säger hon.

Började med hasch

Plötsligt hade Sunniva hamnat på sidor på nätet som var väldigt destruktiva. Hon läste bloggar från andra tjejer som kämpade med depression och kände igen sig. Där fick hon också idén att prova hasch.

– Vid den här tiden kämpade jag med ångest och sömnproblem, så jag bestämde mig för att prova hasch.

Sunniva höll droganvändningen hemlig för de flesta och var försiktig med vad hon berättade för vem. Det är typiskt för sjukdomen, menar hon: Lögner, oärlighet och hemlighetsmakeri.

Betygen i skolan blev sämre, men Sunniva klarade sig ändå bra. Hon kunde dyka upp till tentan och få ett A. Planen var lärarhögskolan, och där skulle inte hennes betyg inte vara något problem.

Fick hjälp i Lyxfällan

Therese lämnades med en miljonskuld när maken tog sitt liv

Festade 17 dagar i rad

Studenttiden kom, och Sunniva hade precis fyllt 18 år. Äntligen kunde hon köpa sin egen alkohol. Då var det plötsligt möjligt att dricka 17 dagar i rad utan att någon egentligen reagerade.

– När mina klasskamrater behövde en vilodag eller var trötta efter en fest kvällen innan, var min reaktion: ”Va? Det är ju bara att dricka mer?"

Sunniva hade kul under studenttiden. Hon var en klassisk partydrottning – hon var alltid med och lämnade efterfesterna sist.

Efter gymnasiet flyttade hon till Bergen för att studera. Och universitetet innebär även det mycket festande. Sunniva började dricka alkohol ensam. Hon drack sig full och drog på krogen ensam. Det var också då drickandet för första gången fick konsekvenser.

– Jag fick inte skriva min tenta i pedagogik eftersom min frånvaro var så hög. Föreläsningarna var på fredagar klockan åtta, och jag kunde inte gå upp så tidigt.

Hon flyttade till Oslo för att börja om på lärarutbildningen. Drickandet fortsatte, ofta fyra-fem gånger i veckan. Hon rättfärdigade det med att hon var student och att det var något ”alla” gör.

– Även om det blev mycket alkohol och hasch, hade jag satt en tydlig gräns för mig själv: Partydroger som kokain, MDMA och ecstasy var jag inte intresserad av – för det var ju ”riktig” narkotika.

Hon hade ju hört skräckhistorierna så många gånger. ”Om du tar narkotika, dör du.” Men så bekantade hon sig med Oslos undre värld och gick på många efterfester där hon träffade folk som tog tyngre droger.

– Skräckhistorierna jag hade hört stämde inte med det jag såg.

Vid något tillfälle, som Sunniva inte minns eftersom hon var stupfull, testade hon kokain för första gången.

Hade inga gränser

Sunniva var bra på att dölja sitt missbruk. När hennes vänner gick hem från staden vid tvåtiden på natten, började den riktiga festen.

– Då kunde jag gå på efterfest i suspekta lägenheter hos suspekta killar, och få vad jag ville ha för att jag var en ganska vacker tjej, så det var inga problem. Då hamnar man ofta i situationer där man går över sina egna gränser. Men vid den här tiden hade jag det så jobbigt att jag inte längre hade några gränser. Sättet jag pratade till mig själv på var så respektlöst och nedvärderande, säger hon.

Många har frågat Sunniva om hon inte var rädd när hon drog runt ensam på nätterna, omringad av kriminella människor. Men nej, det var hon inte.

Sunniva blev introducerad för fler och fler tunga droger. Den ena drogen ledde till den andra. Själv levde hon i tron att hon skulle sluta så snart studietiden var över. Hon hade också ett jobb vid sidan av studierna, inom vård och omsorg.

– Jag hade hög arbetsmoral. Men det som höll mig igång var tanken på ölen som väntade på mig när jag kom hem. Om jag gjorde bra ifrån mig på jobbet, kunde jag bli hög och ha kul när jag kom hem.

Fick diagnos

I början av 20-årsåldern fick Sunniva en diagnos som satte ord på missbruket. Hon kontaktade en psykolog eftersom hon ville lära sig att prata om sina känslor. Hon visste att något inte stod rätt till: Hon hade inte gråtit eller varit i ordentlig kontakt med sina känslor sedan hon var ett litet barn.

Vid rutinundersökningen konstaterade man att hon var ”beroende av flera substanser”.

– Trots att det stod där svart på vitt förklarade jag bort det genom att skämta om det och säga att jag bara var en student sm festade för mycket och utforskade lite. Försvarsmekanismerna var många. Jag såg det inte som ett problem.

Sunniva avslutade sina studier och fick jobb som lärare på en skola. Men festandet fortsatte – och när pandemin kom spårade det ur helt.

– Då blev det riktigt illa. Jag bodde ensam i en lägenhet och drack varje dag, och tog andra droger.

Samtidigt fick Sunniva en pojkvän. Han förstod till slut att hon hade ett problem, och han sa rakt ut: ”Du är alkoholist. Det här går inte längre.”

– Att han fick nog av mig på grund av mitt missbruk... det blev en vändpunkt, säger hon och tar en liten paus.

– Jag trodde att allt skulle bli bra så länge han älskade mig. Men det går ju inte om du inte älskar dig själv.

Tammys alkoholism förvärrades under högtiden

”Jag drack 100 glas vin i veckan under julen”

Chefen kallade till möte

Sunniva och hennes pojkvän bestämde sig för att ta en paus. Samtidigt blev hon kallad till ett möte på jobbet. Chefen ville prata om den senaste jobbfesten, där hon hade blivit väldigt full. Det var ett mönster han hade sett under en längre tid, så han uttryckte sin oro.

– Jag tror det var den sista knuffen i rätt riktning som jag behövde. Jag hade levt ett dubbelliv så länge och upprätthållit fasaden på jobbet. Men när fasaden brast, kände jag att jag blev avslöjad.

Sunniva blir tyst några sekunder innan hon fortsätter:

– På något sätt hade jag längtat efter avslöjandet. För jag var så ofantligt trött på att ha så ont och låtsas som om ingenting var fel.

Ruset som en gång gav Sunniva så mycket glädje fungerade inte längre. Ruset som tidigare gav känslan av frihet kändes nu som ett fängelse.

– Nu var det bara något som gav mig grotesk smärta när jag inte var berusad. Livet hade börjat handla om när jag skulle få min nästa kick. Livsglädjen var borta sedan många år tillbaka – ruset var det enda som gjorde att jag orkade leva.

Oron från pojkvännen och chefen kom i precis rätt tid.

– Jag var så trött, jag orkade inte leva så här längre. Och från djupet inom mig hörde jag en röst som sa: Sunniva, nu är det nog. Du förtjänar bättre.

Då valde hon att söka hjälp.

Blev inlagd

Första steget var att gå till sin läkare. Sunniva satte sig på stolen på mottagningen och sa: ”Jag har ett problem. Jag behöver hjälp.”

– Det var så läskigt. Jag var så rädd. Då fanns det ingen väg tillbaka.

Hon blev skickad till en beroendemottagning och ganska snabbt fick hon erbjudande om att bli inlagd på en klinik i Oslo. Men det var två månaders väntetid och under den perioden skulle hon avstå från droger. Det blev de två värsta månaderna i hennes liv.

– Jag höll mig drogfri i tre veckor innan jag föll tillbaka. Jag hade sagt till mina närmaste att jag skulle sluta, men jag klarade det inte. Det var skrämmande att inse hur starkt grepp ruset hade på mig, säger hon och tillägger:

– Det är något med att när du kan sluta, vill du inte. Men när du vill sluta, kan du inte.

När Sunniva kom till kliniken fick hon diagnoserna begynnande leversvikt och levercirros. Hon hade fysiska abstinenssymtom. Skakningar, svettningar, hjärtklappning. Men värst var det psykiskt.

– Jag orkade inte vara i mitt eget huvud och min egen kropp utan ruset. Det kändes outhärdligt. Som om ruset var det enda som höll mig vid liv. Ironiskt nog var det genom att använda berusningsmedel som jag långsamt närmade mig min död. Jag behövde ruset för att leva, men det var också ruset som skulle ta mitt liv.

View this post on Instagram

A post shared by Sunniva Sabine Gule Hellwig (@sunnisabb)

Karin Adelsköld om alkoholmissbruket – och vändningen på Lucia

Den första tiden sov Sunniva mycket. Hon var så trött. Och för första gången på många år började hon gråta igen. Varje dag.

– Jag insåg att kärnan i problemet var att jag började döva mina känslor med mat när jag var ung. Träning, självskada och sedan droger.

Det första året beskriver Sunniva som stilla och ensamt. Så småningom skaffade hon vänner vänner som arbetade mot samma mål.

– Jag insåg att jag behövde sunda och trygga relationer. Lugn och ro. Först nu, efter två år som drogfri, kan jag slappna av och känna mig trygg. Nu kan jag bearbeta alla trauman som missbruket orsakat mig.

Utsattes för många prövningar

Prövningarna har varit många. Sunniva blev utskriven från beroendekliniken i maj 2022. Vid varje gatuhörn satt det människor och drack öl i solen, och i parken tändes engångsgrillarna

– Jag var så rädd för att bli frestad.

För Sunniva mindes hur det hade varit. Hur hon kunde vakna och vara fast besluten om att inte dricka alkohol – men plötsligt befann hon sig ändå i en butik och köpte öl.

– Jag försökte gå på fester och vara med mina vänner som förr, men jag insåg snart att jag egentligen inte ville det. Att gå på fest medan jag var mitt i en sådan process var som att flirta med drogerna och den person jag en gång var. Jag kunde inte fortsätta leva det gamla livet och bara ta bort drogerna – jag var tvungen att bli en ny person och börja ett helt nytt liv.

Vill inte glömma

Trots att Sunniva försöker lämna det gamla livet bakom sig vill hon inte glömma.

– Ju friskare jag blir, desto längre blir avståndet till den jag var – och då blir det lättare att glömma. För tanken kan slå mig: Jag vill också kunna ta ett glas vin till maten. Men ett glas är nog för att aktivera en beroendepersonlighet, säger hon och fortsätter:

– Nu har jag ett så fint liv, så jag är inte villig att ta den risken. Jag har fått energin och livsglädjen är tillbaka.

Sunniva tvekade först med att berätta om sitt missbruk för familj och vänner. Men upplever att hon mötts av förståelse. Nästan alla känner någon som kämpar med droger.

– Jag har insett att det är ett samhällsproblem. Många dricker lite mer än de vill, blir för fulla, vaknar upp med ångest varje söndag eller ser alkohol som det viktigaste i sitt liv. Det är bra att kunna visa att vi är fler och att det finns hjälp att få.

”Evigt tacksam för alla som varit oroliga”

Det har nu gått många år sedan Sunnivas vänner började uttrycka sin oro för hennes drickande. De var trötta på att alltid behöva ta hand om henne på festerna, eftersom hon alltid blev så full att hon inte klarade att ta sig hem på egen hand. Istället för att lyssna på dem valde Sunniva att dölja sitt missbruk.

– Jag tror att många är rädda för att säga ifrån. Och den som har problemet måste vara redo att ta emot hjälp. Det är en process som måste komma inifrån. Men jag är evigt tacksam för alla som varit oroliga. Det har nog lett till att den inre processen i mig har gått snabbare. När chefen kallade mig till det där mötet var det det sista jag behövde för att be om hjälp.

Hur var det samtalet?

– Skamfyllt. Jag ville ju bli sedd som någon som hade kontroll på sitt liv. Jag ville inte bli avslöjad. Men jag är så tacksam för att han vågade säga till. Det är alltid bättre att säga till en gång för mycket, än en för lite. För det kan vara det samtalet som gör att personen vågar ta steget och be om hjälp.

Startade podcast

För att hjälpa andra har Sunniva startat podcasten Clean Conversations.

– Jag hittade väldigt få historier om kvinnor med missbruk. Det är kopplat till så mycket skam. Men jag kände att jag behövde ta på mig den uppgiften. Det känns lite som mitt livsuppdrag, skrattar hon.

– Jag ville egentligen inte berätta min historia. Det är mycket tryggare att hålla uppe en fasad och se framgångsrik ut. Men det är mer värdefullt och meningsfullt att blottlägga mig själv, så länge det kan hjälpa andra. För jag vill visa att man kan få ett bra liv – på riktigt. Jag kan med handen på hjärtat säga att jag aldrig mått bättre än nu.

Artikeln publicerades ursprungligen i Feminas norska systertidning KK.no.