Angélica Dass: Måste jobba hårt mot diskriminering

ANGÉLICA DASS

ÅLDER: 38 år.
BOR: I Madrid.
GÖR: Fotograf och konstnär.
AKTUELL: Med det ständigt växande fotoprojektet Humanae.
MOTTO: Vi måste jobba hårt – diskriminering kommer inte att försvinna av sig självt.

FOTOGRAFEN ANGÉLICA DASS har ett alldeles säreget vackert sätt att beskriva hudtoner på. Toner som oftast delas upp i fyra strama färger – svart, vit, röd och gul – utan att egentligen vara förenliga med dem över huvud taget.

Under sin uppväxt i Brasilien mötte hon ständigt indelningarna och som ”svart” tilldelades hon roller som inte hade något med henne som person att göra. Hon antogs mer än en gång vara kökshjälp och barnflicka, beroende på vilket sammanhang och vilken miljö hon befann sig i.

– Jag kommer ihåg mina första teckningslektioner i skolan. De var spännande och kreativa men jag förstod mig aldrig på den hudfärgade pennan. Jag hade hud men jag var inte rosa. Min hud var brun fast folk sa att jag var svart. Det var förvirrande eftersom jag alltid älskat hudtonerna i min familj.

– Min pappa ärvde en intensiv, mörk chokladton från sin mamma. Han blev adopterad av dem som jag kallar mina farföräldrar. Min farmor har porslinsfärgad hud och min farfar var någonstans mellan vanilj och jordgubbsyoghurt i tonen, precis som min farbror och min kusin. Min mamma är en kanelfärgad dotter till en brasilianare som har en nypa hasselnöt och honung i tonen, och hon har en man som är en blandning av mycket kaffe med mjölk. Hon har två systrar. En med tonen som en rostad jordnöt och en som är mer åt det beige hållet, som en pannkaka, berättar Angélica på sina uppskattade föreläsningar. Hon lägger också till att hon i dag är gift med en spanjor ”som ser ut som en hummer när han blir solbränd”.

TANKARNA KRING hur människor fortsätter att döma varandra efter hudfärg, och Angelicas funderingar kring hur hennes egna barn skulle kunna tänkas bli bemötta i framtiden, fick henne att påbörja fotoprojektet Humanae. Det är ett experiment som startade i liten personlig skala med den närmsta familjen och som nu blivit globalt med frivilliga människor över hela världen. Grundtanken är att belysa våra sanna färger och att få oss att se bortom de osanna svart, vit, röd och gul.

Det är en relativt enkel idé: Angelica fotograferar ansikten mot en vit bakgrund, sedan kopierar hon en liten pixelyta kring näsan och färglägger den vita bakgrunden i samma ton som den. Till slut letar hon efter motsvarande färgkod i palettsystemet Pantone.

Här är det inte bara färgen ”röd” som gäller utan ett spektrum av allt mellan Fuchsia Rose (färgkod Pantone 17-2031) och Chili Pepper och Tangerine Tango. Och inte bara ”brun” utan toner som går från Tobacco till Frosted Almond och Cocoa/Truffle.

Att hon valde näsan som utgångspunkt beror på att det är det hudområde som förändras mest, när vi solar eller är förkylda, när vi dricker vin, när vi åldras, när det är sommar eller vinter. Det finns ingen egentlig ton för hela livet, vilket i sig gör vår hudfärg totalt oviktig, det är människan som är unik.

ANGÉLICA DASS  gjorde Humanae öppet för alla med internet som den givna plattformen och det dröjde inte länge förrän projektet fick sitt eget liv i sociala medier.

– Det blev en riktig snöbollseffekt och jag fick utställningar i fysiska format i gallerior och på museer och på offentliga ytor. De senare är min favorit, då inbjuder verket till debatt och sprider en känsla av samhörighet.

Att Humanae har visats på Nationalmuseet i Etiopien, där också den världsberömda urtidsmänniskan Lucy finns, kändes starkt symboliskt för Angélica. Numera ingår tusentals människor från olika länder i projektet, med olika språk, olika tro och olika könsidentitet. Från nyfödda till äldre, från flyktingar till studenter, till människor som är ”Forbes-rika” och alla däremellan.

FÖR TVÅ ÅR SEDAN hamnade Humanae på omslaget till Foreign Affairs, en av världens största politiska tidningar, vilket bevisar att konsten kan vara ett både starkt och betydelsefullt vapen. Ett sätt att nå ut och beröra i de verkligt stora kanalerna.

– Jag har insett att mitt arbete har blivit en spegel för dem som inte kan eller vill se sig själva i något fack och jag har fått så många brev och historier skickade till mig, som jag aldrig kommer att glömma. En mamma som bor i Norge med sin 12-åriga dotter skrev till exempel att Humanae har hjälpt henne att jobba med dotterns självförtroende, eftersom flickan fått höra av en jämnårig att hon inte passar in på grund av sin hudfärg och inte borde tillåtas att bo i Norge …

Från den enskilda mamman är klivet stort till forskare inom antropologi, fysik och neurovetenskap som använder Humanae inom olika vetenskapsområden kopplat till bland annat mänsklig etnicitet och ansiktsigenkänning.

– Jag uppskattar konst som är gjord för sin skönhets skull, men jag vill fortsätta använda min röst som konstnär till att skapa sådant som har med verkliga människor att göra, sådant som får oss att prata om obekväma saker och som bidrar till förändring. Vi måste fortfarande jobba hårt mot diskriminering. Den är vanlig i hela världen och den kommer inte att försvinna av sig självt.

DET FÖRSTA ANSIKTET i Humanae var Angélicas eget (färgkod Pantone 7522C) och hade hon fått som hon önskade skulle verket växa tills alla människor på jorden fått sin egen kod. Tills alla förstått hur det hela faktiskt ligger till och tills det är utom allt tvivel att människovärde inte hör samman med hudfärger i en fattig skala om fyra.

– Varje gång jag fotograferar förvandlas den frustration, rädsla och ensamhet jag känt tidigare i livet till kärlek.

Av KATARINA DANIELSSON

FOTO TED TALK/Skärmdump

* Pantone är ett färgsystem för dekorfärger där varje färg representeras av ett unikt namn eller nummer. Färgerna finns återgivna i färgkataloger på olika papperstyper, de blandas av färg leverantören utifrån unika färgrecept med ett givet antal grundfärger.

Källor: Tedtalks.com, Foreign Affairs, angelicadass.com

Artikeln publicerades ursprungligen i Femina nr 06/2017.