Anna fick cancer under graviditeten: ”Tvungen att försöka överleva”

Under hela livet har Anna Christiernin Falk från Enskede i Stockholm burit på en muterad cancergen. Hon var 27 år när hon fick reda på att den existerade i hennes kropp: BRCA1. Den innebär en kraftigt förhöjd risk för cancer: 50-80 procents risk för bröstcancer och 30-60 procents risk för äggstockscancer.

– Konstigt nog så brydde jag mig inte så mycket först, men sen blev jag totalt hypokondrisk. Det var som att jag insåg att jag var dödlig. Då hade min mamma redan haft cancer två gånger när jag var liten och sen min moster, säger Anna Christiernin Falk.

Hon började gå på kontroller flera gånger om året och var med i forskningsstudier. Läkarna hittade ingenting. För att reducera cancerrisken bestämde sig att Anna för att operera bort båda brösten efter att hon hade fått barn. Men hon skulle inte hinna i tid.

Anna var 35 år när hon blev gravid för andra gången. Då var sonen Theodor ett och ett halvt år. Anna och maken Erik var mitt uppe i ett husköp och livet var härligt småbarnshektiskt. Men hon hann bara vara gravid i 18 veckor innan hon fick ont i höger bröst. Trots att det inte behöver vara ett tecken på cancer gick Anna på en ultraljudsundersökning eftersom hon bar på cancergenen. Smärtan visade sig vara en inflammerad mjölkkörtel, men läkarna såg också något annat.

Svarsbrevet från Karolinska Universitetssjukhuset kom en måndag i april. Klockan var halv fyra på eftermiddagen och Anna hade just hämtat Theodor från förskolan.

– Det stod i brevet att jag skulle kontakta Karolinska för att få en besökstid och få resultatet då. Det svaret sa mig egentligen allt, men jag behövde ändå höra det, säger Anna och får tårar i ögonen.

Eftersom telefontiden till sjukhuset var slut kastade sig Anna in i en taxi. Mottagningen var stängd och hon började banka frenetiskt på entrédörren.

– Jag var helt desperat! Jag bankade och bankade. Då får jag träffa min läkare som fortfarande är kvar. Jag får beskedet där och då. Jag har ingen med mig och jag får veta att jag har cancer.

Lyckobubblan sprack. En sju millimeter stor tumör satt vid bröstbenet. Den var aggressiv och snabbväxande. Hon hann inte tänka eller ta in.

– Allt var rätt chockartat. Och tungt! Jag var ju någonstans förberedd, men jag trodde aldrig cancern skulle komma när jag var gravid. Min största oro blev ju bebisen i magen och hur man skulle göra nu. Jag visste inte hur hon skulle påverkas av allt som pågick, säger Anna.

Sen gick allt i rasande takt. Hon fick reda på att hon skulle ta cellgifter med ett outvecklat barn i magen. Antalet studier år 2011 var få, men barnet skulle inte skadas, berättade onkologen för Anna som ändå var jätteorolig.

Åtta dagar senare sövdes och opererades hon. En bit från höger bröst opererades bort, en så liten tårtbit som möjligt med tumören i så att hon inte behövde vara sövd så länge.

– Jag hade inte en tanke på att jag inte skulle klara det. Jag var ju tvungen att försöka överleva, jag hade ju Theodor och jag skulle föda min och Eriks andra barn.

Allt runt Anna snurrade fortare och fortare. Hon och Erik hade köpt det vita huset i Enskede och efter första cytostatikabehandlingen flyttade de in. Alla ställde upp så fint, minns hon. Pedagogerna på Theodors förskola, hennes mamma trots att hon själv var inne på sin tredje cancer, maken Erik och alla nära och kära. Hon själv mådde allt sämre.

I juli i graviditetsvecka 32 blev Anna igångsatt för att hon skulle få så lite cellgift som möjligt med barnet i magen. Efter en lång förlossning mötte dottern världen: en 38 centimeter lång Elvira som vägde 1840 gram.

– Det var en så stor lättnad! Det var så skönt att hon mådde bra! De lät mig till och med ha henne på magen en stund, trots att hon hade lite svårt att andas. Jag kommer speciellt ihåg att jag tänkte på att jag inte hade något hår, men det hade Elvira, säger Anna och ler åt minnet.

Elvira var nästintill helt frisk. Hon hade bara något dåliga blodvärden och fick blodtransfusion. Anna var helt slut. Förlossningen tog hennes sista krafter som inte redan hade sugits upp av cellgiftsbehandling och oro.

I fem veckor gick Anna mellan neonatalavdelningen och Radiumhemmet på Karolinska för sina resterande cytostatikabehandlingar. Elvira var kopplad till slangar och apparater, Anna till dropp.

– Det var en splittrad tid efter förlossningen. Jag var så glad, trygg och lugn i att Elvira mådde bra. Sen var jag otroligt trött och sjuk och jag kunde inte ta hand om henne själv.

Anna fick inte amma själv. Det fanns en risk att Elvira fick i sig medicinrester via mjölken. Det gjorde å andra sidan att alla kunde hjälpa till att mata henne. Annas och Eriks pappor avlastade varje natt när Elvira skulle matas var tredje timme.

Några månader senare valde Anna att få båda brösten bortopererade och nya rekonstruerade. Beslutet den här gången var lätt. Risken att få tillbaka bröstcancern minimerades med över 90 procent.

– Det var självklart nu, men kanske hade det känts svårare om jag inte fått cancer. Jag tycker att de blev så bra som de kunde bli och jag tror inte andra tänker på att de inte är äkta på stranden och i simhallen – men jag gör det.

I dag ser Anna tillbaka på året med cancern som ”ett helvetesår”. Förutom sin egen sjukdom blev det året då äggstockscancern slet hennes älskade mamma ifrån henne efter 12 år av sjukdom. Det var också året som den djupa oron slog klorna i henne – klor som hon än i dag fortfarande inte har kunnat bända loss helt.

– Jag har levt med oro sen jag var sjuk, rädd för att cancern ska ha spridit sig i alla fall eller kommer tillbaka någon annanstans. Så fort jag har ont och det inte går över måste jag undersökas, annars kan jag inte släppa det. Oron äter på en och är tung och leva med – också för min man.

Hon försöker hantera oron, få professionell hjälp. Men än så länge har hon inte hittat vad hon söker. En stor räddning under Anna helvetesår, precis som nu, är barnen.

– Det var jävligt tungt, men Elvira och Theodor gjorde att allt blev uthärdligt. De gjorde att jag hade annat och tänka på än min sjukdom, mammas sjukdom och min oro. Jag var ju tvungen att se till att de mådde bra. Hade jag inte haft dem…, säger Anna och tystnar.

Hon har nyligen blivit friskförklarad, fem år efter cancern. I samma veva opererade hon bort äggstockarna för att minimera risken för den andra typen av cancer hennes nedärvda gen gett henne högre risk för, den typen som tog hennes mamma ifrån henne.

Inte förrän om knappt 20 år kommer deras lilla Elvira undersökas för att se om hon också bär på cancergenen. Då hoppas Anna att forskningen har kommit ännu mycket längre än i dag.

Tills dess fortsätter livet för familjen Christiernin Falk i det vita huset i Enskede. Anna designar kök och fortsätter att berätta sin historia för att hjälpa andra kvinnor i hennes situation. Elvira har precis börjat skolan.

– Vissa njuter av varje sekund och uppskattar allt, efter att de gått igenom ett helvete. Jag är inte sådan, jag tycker mest att det är orättvist. Men jag har blivit starkare av att gå igenom det, det har jag. Jag bara önskar att vi hade sluppit, säger Anna Christiernin Falk och ler sorgset.

Text: Cecilia Ahle
Bild: Privat/Johan Hedberg
Artikeln publicerades först på Allers.

Läs även:

Smarta bilden hjälper kvinnor att upptäcka bröstcancer i tid

Snart kan bröstcancer upptäckas innan tumören utvecklats

Lär dig upptäcka bröstcancer – se instruktionsfilmen