Anna Hage försökte rädda Olof Palmes liv

Tv ska just ska visa en dokumentär om ”30 år efter Palme-mordet”. Kommer jag att orka titta? Jag har alldeles nyligen separerat från min man, ett 26-årigt förhållande som resulterat i två fina barn. För första gången på många år känner jag mig ensam i hjärtat och plötsligt finns det utrymme för tankar och känslor. Under alla år har jag stoppat undan de svåra minnena och sinnesbilderna för att kunna fokusera på mina barn och leva ett lyckligt familjeliv.

Jag bestämmer mig ändå för att titta… I ett klipp från Aktuellt-studion sitter en tjej med hårdsprejad 80-talsfrisyr och berättar om mordnatten då Olof Palme mördades. Där i rutan ser jag mig själv som ung och vittne till mordet, med blicken hos en skrämd sjuttonåring. Där i soffan upplever jag samma frossa som jag kände under mordnatten, en frossa jag aldrig blivit av med och bär på än i dag när jag blir rädd. Jag stänger av tv:n. Hela kroppen skakar och jag mår illa. På natten känns det som om jag ska kvävas medan tankar, minnen och känslor flimrar förbi. Det här är första gången på 30 år som jag fullständigt tappar kontrollen. Det går inte längre att styra undan mina reaktioner och jag inser att jag drabbas av en panikångestattack.

Till nu har jag mer eller mindre gjort ett medvetet val att inte slukas upp av det onda för att kunna finnas till för mina barn. Jag har aldrig velat vara en mamma som tar för mycket plats utan har valt att lägga all energi på barnen. Men här slungas jag tillbaka till ruta ett och först nu förstår jag vilken effekt mordet har haft – och har – på mig.

Det är dags att söka hjälp.

Jag var 17 år och levde ett liv som vilken annan tonårstjej som helst. Just den där kvällen, den 28 februari år 1986, hade jag varit på bio med en kompis och vi fick skjuts hem av en killkompis. Jag satt i baksätet och musiken ljöd högt i bilen. När vi stannade för rödljus vid korsningen Tunnelgatan och Sveavägen iakttog jag tre personer på trottoaren genom bilrutan. Jag såg hur en man plötsligt föll till marken. Jag kände att något var väldigt fel, att jag måste hjälpa till. Allt gick väldigt fort, på bara några sekunder sprang jag ut och fram till mannen som låg kvar på trottoaren. Det var mörkt och jag var helt fokuserad på honom medan jag såg en annan man på väg därifrån försvinna bort i mörkret.

Jag försökte hitta mannens puls och satte omedelbart igång med hjärt-lungräddning. Från skolan, sjukvårdslinjen, mindes jag orden ”Utan hjärta inget liv”, vilka återkom som ett mantra inom mig. När jag försökte lätta på hans slipsknut kom det blod och jag insåg snart att mannen blivit skjuten!

Kvinnan intill verkade vara i chock såklart. Hon irrade runt och pratade på hela tiden utan att jag egentligen uppfattade vad hon sa. Min kompis försökte lugna henne.

När jag fortsatte trycka mot mannens bröst kom det ut mer blod från hans mun. Vi insåg att det inte fanns mer att göra. Polisen hade vid det här laget kommit fram till mordplatsen. Det kändes som en evighet innan ambulansen kom, men i själva verket tog det bara några få minuter.

I samma veva hörde jag den chockade kvinnan ropa: ”Ser ni inte vem jag är? Jag är Lisbet Palme. Det här är min man, Olof Palme. Statsministern har blivit skjuten!” Den livlöse mannen blev plötsligt en person med ett namn. Bilder av Olof Palme uppstod för min inre syn och sakta gick det upp för mig att det var vår statsminister som låg framför oss. Jag var täckt av statsministerns blod och kände den där frossan, som sedan dess aldrig har lämnat mig. Jag var iskall.

På polisstationen inleddes självklart förhören direkt. Mina främsta minnen därifrån är lukten av järn, statsministerns blod, och hur äcklad jag kände mig av situationen. Och hur jag frös. Korta formella frågor haglade över mig.  De fokuserade bara på hur mycket jag sett av mannen som skjutit statsministern.

Det var mitt i natten och där satt jag, frusen och täckt av klibbigt blod. Inte en filt om mina axlar, inte en macka att äta. Jag fick inget stöd alls efter det trauma jag just gått igenom. Jag hade ingen vuxen som lyssnade på mig, ingen som ville höra hela min historia och upplevelse. Och under polisförhöret fick jag, samtidigt som polisen, höra att statsministern blivit dödförklarad. Från att ha varit en vanlig tonårstjej blev jag plötsligt inkastad i ett rättssamhälle som jag inte hade en aning om hur det fungerade. För det här var bara början…

Efter den natten var mordet på Olof Palme det enda mitt liv handlade om. Dagen efter stod hela landet stilla och mordet var det enda man pratade om. På den tiden fanns inget internet och inga mobiltelefoner, men varje löpsedel och varje nyhetsprogram hade samma rubrik och jag tillfrågades gång på gång om att vara med i olika program och tidningar. Och visst skulle jag väl ställa upp?

Själv kände jag mig modig som handlat med civilkurage, men tyckte att mina svar blev ifrågasatta. Jag hade försökt rädda en annan människas liv, men i alla intervjuer hos polis och medierna var det sekundärt. De flesta fokuserade på konspirationsteorier om vem som var mördaren och när jag inte kunde ge de svar som de ville ha gav det mig en känsla av att jag inte dög. Jag kunde ju inte berätta hur mördaren såg ut och det gjorde dem besvikna. Jag var ung och jag tog åt mig.

Telefonen där hemma ringde ständigt och mina föräldrar visste inte vad som var rätt eller fel väg att gå med sin dotter. De var säkert stolta över min insats och gjorde nog så gott de kunde. Men varken de eller några andra vuxna runt omkring visste hur man skulle bemöta mig. Sverige hade inte varit med om en sådan här situation tidigare.

Som det offentliga mordvittne jag blev var jag ständigt bevakad och jagad av poliser och medier. Södertälje, där jag bodde då, kändes plötsligt som en väldigt liten ort. Eftersom jag aldrig visste när polisen skulle kalla till ännu ett förhör skapades en oro inom mig. När som helst skulle jag vara redo. Värst var det ett par år senare när rättegångarna satte igång. Jag glömmer aldrig alla upprepade och anklagande frågor. Och så minns jag Christer Petterssons blick. Det är en mörk, skrämmande och obehaglig blick.

Sättet som jag blev bemött på fick mig att känna mig anklagad. Som att jag hade gjort något dåligt eller olagligt? Aldrig någonsin möttes jag av hänsyn, värme eller förståelse från rättsväsendet. Och att mördaren gick fri fick mig att bygga upp en konstant obehaglig rädsla. En känsla av övervakning präglade de åren, medan omgivningen verkade tycka att det var spännande och läskigt. ”Tänk om mördaren kommer efter dig?!”

Fram till rättegången mot Christer Pettersson upplevde jag mina tre, fyra mest intensiva år. Jag mådde verkligen inte bra, kunde inte fokusera. Mina relationer påverkades och betygen sjönk snabbt. Palmemordet blev min identitet och jag tröttnade på den delen av mig själv. Jag började längta efter ett vanligt liv med man och barn. Jag ville leva familjeliv och försökte helt enkelt att stänga dörren till det som skavde.

År 1990 träffade jag min man och snart hade vi den familj jag längtat efter. Jag skaffade nya vänner och älskade att göra vanliga saker som att storhandla, skjutsa till aktiviteter och steka fiskpinnar. Ord och bilder från mordet och rättegångarna suddades så sakteliga ut och det var en skön flykt. Jag pratade inte med någon ny jag lärde känna om det jag varit med om. Dels ville jag inte ta den platsen, dels lockade det fram alldeles för mycket jobbiga känslor inom mig.

Medierna har däremot aldrig slutat att höra av sig: Jag har ständigt blivit uppringd av folk som vill höra fragment av det jag upplevde: journalister, privatspanare och personer som vill göra poddar och research till filmer eller teateruppsättningar. För det mesta har jag inte ens svarat. I 30 år bedrev jag detta krig mot mig själv. Det kändes för tungt att plocka upp känslorna igen. Fram till den där februarikvällen 2016 då jag insåg att jag faktiskt behövde professionell hjälp.

Jag visste redan vid första mötet med psykologen varför jag mådde dåligt, men jag sökte efter verktyg. Till exempel pratade vi om varför jag alltid haft så svårt för anställningsintervjuer och kom fram till att det påminner om den situation jag så många gånger varit utsatt för i förhörs- och rättegångssammanhang.

Att prata om mordet och mina upplevelser har varit kbt för mig. Men en av övningarna, att lära sig prata om det svåra med andra, blev alltför tuff. Istället började jag skriva.

Resultatet är boken 30 år av tystnad – Mitt liv i skuggan av mordet på Olof Palme. Efter alla år av tystnad och förträngning rann det liksom över. Äntligen har jag fått ta makten över hela min berättelse och fått lägga fokus på det som känts centralt för mig, inte på konspirationer och mordhistorier.

Det fina är att nu kunna förändra och reda ut mina minnen, tankar och känslor. Inte låta traumat, ilskan, rädslan, skulden, skammen äta upp mig, utan inse att jag som sjuttonåring föll mellan stolarna i det stora kaos som rådde. I dag finns något man kallar ”vittnesstöd” – det hade jag behövt då.

Att jag handlade med civilkurage kan jag inte ångra. Men jag kunde aldrig ana att det skulle få sådana konsekvenser. Det är inte rättvist. Min stora dröm nu är att jag ska finna en inre styrka genom att inte låta dessa år förstöra hela min självkänsla. Då först kan jag leva vidare med det som hänt mig som en del av mig och mitt liv. Jag vill bara känna ro.

ANNA HAGE
ÅLDER: 49 år.
YRKE: Marknadschef.
FAMILJ: Barnen Isabelle, 24, och Henrik, 22 år.
BOR: På Söder i Stockholm.
AKTUELL: Med boken 30 år av tystnad – Mitt liv i skuggan av mordet på Olof Palme (Forum).

BERÄTTAT FÖR FRIDA FUNEMYR

FOTO IBL, CAROLINE ANDERSSON

Artikeln är hämtad ur Femina nr 4, 2018 – i butik 1 mars!