Anna-Lena Petterson: Terese Alvén – när hälsan själv dör

Vad händer när hälsan själv dör? När hon man minst av alla trodde skulle ryckas ifrån oss tidigt i livet plötsligt inte längre finns?

Terese Alvén fick bara precis uppleva sin 37:e födelsedag innan cancern som drabbat henne tog hennes liv. Hon fick inte ens en ärlig chans att slåss, för så var sjukdomen, skoningslös och grym. Den tog inte hänsyn till att hon lämnar en familj efter sig. Den tog inte heller hänsyn till att hon egentligen skulle ha fått sitt tredje barn i sommar och levt vidare. Den tog inte hänsyn till att hon inte borde ha drabbats, hon som hade gjort allt rätt.

Träningsbranschen i Sverige är inte så stor och jag har under mina snart 15 år som en del av den träffat Terese Alvén många gånger. Vi har tränat tillsammans, sprungit tillsammans – hon glatt och studsigt, jag motvilligt – och pratat i timmar om träning och hälsa. Nu skäms jag lite för att jag i början tyckte att hon var tråkig. Hon var ju så lagom. Stack inte ut. Det tog ett tag innan jag förstod att just lagom är det modigaste man kan vara i den uppmärksamhetstörstande och utseendefixerade träningsvärlden.

Hennes egen historia med ätstörningar och en snedvriden bild av vad som var hälsa gjorde henne till den perfekta förebilden för kvinnor som själva behövde hitta rätt nivå i sin träning och räta upp sin syn på hälsa. Hon sökte aldrig uppmärksamheten på det uppenbara sättet men blev trots det – eller kanske just därför – en av de mest framgångsrika hälsoförebilderna. Inga lättklädda bilder på Instagram, inga pekpinnar, ingen extrem träning utan bara ren och skär rörelseglädje. Och livsglädje.

Insamling till Cancerfonden

Träningsvärlden som hon själv var en del av har under de senaste veckorna rest sig och gett uttryck för så mycket kärlek att Terese måste känna av det, där på andra sidan. Insamlingen Spring för Terese har i skrivande stund samlat in 654 000 kronor till Cancerfonden och det lär inte stanna där utan målet på en miljon kommer med all säkerhet att sprängas.

När insamlingen startades av träningsprofilen Helena Olmås för bara tre veckor sedan var det självklart för mig att Terese skulle klara det här, vinna kampen mot fienden som i det här fallet hette äggstockscancer. Starka och modiga Terese skulle så klart gå segrande ur den här kampen. Hon hade ju gjort allt rätt.

Sen gick det så fort, så obarmhärtigt fort. På Terese 37-årsdag den 5 juni kom inlägget som var som ett gevärskott i ansiktet och en kniv i magen. Läkarna hade sagt att det förmodligen var hennes sista födelsedag. Och bara ett par dagar senare valde hon att ta farväl av sin familj och sövas ner för att sova lugnt till slutet.

Terese Alvén somnade in för gott natten till den 11 juni.

Sorgens många ansikten

Det finns många bottnar i sorgen jag och många med mig känner efter Terese. Framför allt att man snuddar vid den bottenlösa sorg som drabbat hennes familj, inget kommer i närheten av den. Också ilska över att världen har gått miste om någon som borde ha dagarna fulla med livspussel och småbarnsliv. Men också känslan av orättvisa och overklighet. Och den själviska skräcken att det kunde ha varit jag. Att det hade varit min familj som blev lämnad kvar. Efter Terese död finns inga garantier. Hälsan själv kan dö.

Vågen av kärlek som sveper över Terese minne just nu kommer inte att stanna upp. Vi kommer att fortsätta springa för henne länge. Vi kommer att uppskatta det som togs ifrån henne mer, det hon inte längre får chansen att uppleva – vardagslunk, småbarnstjat och jobbmöten. Jag tänker inte säga att det gör att hennes död får en mening, för det skulle vara en stor fet lögn. Terese död är helt meningslös. Däremot kan vi hedra henne genom att inte ta livet för givet. Och ta en extra löptur – för att vi fortfarande kan.

Anna-Lena Petterson

Läs mer:

Träningsprofilen Terese Alvén har gått bort i cancer

Terese Alvén: ”Jag trodde att lyckan satt i antalet kilon”