Därför blir julfesten med jobbet alltid en katastrof

Klingklingkling. En lång man som inte så effektivt försöker dölja sin flint med fyra varsamt gelé-inkletade hårstrån ställer sig upp och tar ett djupt andetag genom en ansträngt leende mun.

”Jaha, välkomna allihopa. Kul att se er här. Lite information: glöggen och mandlarna är gratis, och så har vi bestämt oss för att bjuda på tre drinkbiljetter. Ta det varsamt (kort hulkande skratt som avslutas tvärt på grund av bristande engagemang från kollegorna). Skål och god jul då!”

Mannen, som din bordsgranne förklarar är festkommittén, sätter sig ner igen. Småpratet återupptas. Du skruvar på dig i din glittriga klänning och sneglar på IT-killarnas munktröjor. Fan. Varför skriver ingen klädkod på inbjudningarna nu för tiden?

Plastkniven viker sig när du försöker skära igenom cateringfirmans prinskorv. I fjärran hör du skratten från kollegorna på andra sidan långbordet. Där sitter de och har det kul. Och här sitter du – med Pierre från analys. Pierre som kan lösa rubiks kub under minuten. Det lärde han sig på Youtube i somras.

Nu ställer sig VD:n upp och förklarar att han vill säga ett par ord om företagets utveckling det senaste året. Med en powerpoint.

Du stänger av. Tänker på helgen. Det vore ju bra om man hann med att hänga upp den där hyllan i hallen. Eller ska den kanske hänga i vardagsrummet? 45 långa minuter senare sätter sig VD:n ner igen. Någon gör misstaget att börja applådera men ångrar sig. Två andra idioter hänger på, och så en tredje. Men det blir utspritt och klent, och nu mår alla dåligt.

När Ulrika på löneavdelningen har gått runt med den stora svarta sopsäcken och samlat in engångsservisen är det dags för mingel. Samtliga går med bestämda steg mot baren.

Drinkbiljetterna tar snabbt slut, och du är inte i närheten av så full du skulle behöva vara för att tycka att det finns något komiskt med denna tandläkargrå tillställning. Tur att nyblivna pappan Svante har gömt några flak öl i ett hörn på balkongen.

Apropå Svante så står han obehagligt nära nyskilda Anita och viskar borta vid toaletterna. Och Tony står ensam med sin ölburk och försöker få igång dansgolvet, trots att klockan inte är mer än nio.

Åh helvete, nu kommer chefen.

”Kul med lite party, inte sant? Du, det här med den där rapporten kring…”

Återigen hör du avlägsna skratt. Det finns uppenbarligen folk i lokalen som har det kul. Varför är det alltid du som hamnar här?

Efter att ha rotat runt bland flaken på den snöiga balkongen hittar du ett par öl. Den ena knäpper du samtidigt som du oroligt kollar över axeln, när kusten är klar klunkar du den girigt, hukandes över de halvtomma ölflaken. När den är slut tar du en till och går in.

Plötsligt börjar du tycka att det är lite trevligt och mysigt på festen. Oron över detta avfärdar du snabbt. Alkoholen börjar uppenbarligen kicka in. Dansgolvet har tagit fart och Tony (vilken jävla kille ändå) har satt slipsen på huvudet. Han är ju rätt kul, tänker du.

Här någonstans upphör de tydliga minnesbilderna. När du vaknar dagen efter spelar det ingen roll hur hårt du blundar – du kan ändå bara se fragmentariska stillbilder. Utnämnde du verkligen Fredrik till kontorets heting? Hade du verkligen ett fyllesnack med Tony? Å herre gud, du skämtade väl ändå inte på chefens bekostnad?

Du häller i dig två glas vatten och struntar i att halva innehållet hamnar på bröstet.

Snart ska du tvingas möta Fredrik, Tony, chefen och alla andra vars blickar du helst inte vill möta. Någonsin igen. Nu är det dags att gå till jobbet. För julfesten var så klart förlagd till en tisdag.

Artikeln publicerades först på ELLE.