David Lagercrantz om livet och sin besatthet av Lisbeth Salander

David Lagercrantz möter upp i rummet på Norstedts förlag, bohemiskt elegant i slitna jeans och snävt skuren kavaj i tunn tweed som andas Savile Row*, över en halvknäppt skjorta. Han utstrålar energi men säger samtidigt att han känner sig sliten. Det är mycket nu.

För en tid sedan kom han hem från USA där han levererat intervjuer på rad för New York Times, Los Angeles Times, USA Today och en mängd andra tidningar och tv-kanaler. På bokmässan han besökte var bannern för den nya boken större än någonting annat. Världen har återigen drabbats av Lisbeth Salander-feber.

Med nya boken Det som inte dödar oss i Stieg Larssons Millennium-serie har David Lagercrantz tagit vid där Stieg slutade. Han har blåst liv i Lisbeth Salander och journalisten Mikael Blomkvist. Nu går de igen och gör livet osäkert för onda andar – femton år

efter Stieg Larssons död.

– Efter boken om Zlatan fick jag en mängd erbjudanden om att skriva biografier, säger David. Men jag hade svårt att tända till, där fanns ingenting som kunde mäta sig med Zlatan.

TIDIGARE HAR HAN skrivit biografier om äventyraren Göran Kropp, entreprenören Håkan Lans och matematikern Alan Turing, som knäckte tyskarnas hemliga koder under andra världskriget.

– Jag har skrivit andra böcker också, bland annat några deckare, men jag känner att jag är som bäst när jag får gå in i andra gestalter och skriva utifrån dem. Jag är nog en gammal dagdrömmare som trivs när jag får vara någon annan, skrattar han. Mitt eget liv är ju inte alls lika spännande som de jag har skrivit om.

– Jag har också alltid varit intresserad av genier och snillen, kompromisslösa gestalter som vågat gå sin egen väg. Kanske för att jag själv som liten var ganska ängslig av mig och ville bli omtyckt av alla. Många av de här snillena har också blivit illa behandlade av sin tid, ändå har de lyckats prestera fantastiska saker. Det triggar igång mig.

Ur det perspektivet är Lisbeth Salanders gestalt optimal.

– Jag är helt besatt av henne, hon är en figur jag önskar att jag hade hittat på själv. Där finns utanförskapet, där finns genialiteten, där finns den där enorma viljan och förmågan till överlevnad. Hennes liv har varit ett helvete. Alla försöker knäcka henne men hon står upp och ger igen. När jag fick chansen att skriva en fortsättning på Stieg Larssons böcker blev jag helt vild.

Det har höjts en del kritiska röster inför projektet. Får man verkligen ta över ett författarskap på det här viset?

– Det har jag naturligtvis också funderat över. Samtidigt var det en fantastisk utmaning som jag inte kunde motstå. Trycket från omvärlden är enormt, det har funnits ett otroligt sug efter en fortsättning. Men att kunna leva upp till det… tänk om det jag skriver blir ett fiasko? Jag kan ju inte skriva exakt som Stieg och det är heller inte meningen. Samtidigt är vi av samma generation och har båda varit journalister, och jag kände att jag kunde skriva på en prosa som var min men som ändå ligger i linje med hans stil. Det viktigaste har också varit att försöka återskapa hans litterära universum: karaktärerna och uppbyggnaden av intrigen.

DAVID FICK HELT fria händer vad gäller intrigen och skrev ett synopsis som sedan översattes till engelska.

– Du ser omslaget på boken, pojken som tittar på oss. Det har kopplingar till ett gammalt knäck jag gjorde för Expressen en gång i tiden, då jag fattade intresse för savanter (ett neuropsykiatriskt syndrom som är en kombination av otrolig minneskapacitet och kognitiva brister. Reds anm). I det här fallet var det ett barn som inte pratade och som föräldrarna inte fick någon kontakt med. Men en dag åkte de förbi ett trafikljus och plötsligt såg föräldrarna att pojken följde trafikljuset med blicken.

– När de kom hem satte han sig ner och ritade av trafikljuset i detalj, utan att kunna någonting om perspektivritning. Det fascinerar mig oerhört och tänk då om en sådan person blir vittne till ett brott? Där fann jag grunden och när jag väl hade den kom intrigen …

Davids pappa Olof Lagercrantz – legendarisk chefredaktör för Dagens Nyheter och författare, bland annat till ett antal böcker om litterära giganter som Stig Dagerman, Gunnar Ekelöf, August Strindberg och Dante – hur skulle han se på sonens litterära förehavande?

– Det undrar jag hela tiden, säger David. Min pappa brukade jämföra författare med rävar och igelkottar. Igelkotten kan en grej och håller på med samma frågor om och om igen. De är oftast de mest vördade författarna. Rävarna där-emot har gryt med många utgångar och till den kategorin hör nog jag.

– Men jag hoppas att far skulle ha gillat det jag gör. Det man skriver ska vara bra, sedan spelar genren ingen roll. Det tror jag han skulle vara med på och det tänker jag alltid på. Det som gör mig mest upprörd i kritiken mot projektet är när man tror att jag gör det för pengar. Jag har ingenting emot pengar men jag har det redan bra ställt. Det är utmaningen som har gjort mig helt besatt.

Det mediala trycket har varit oerhört starkt, i slutet av augusti släpptes boken i 42 länder samtidigt.

– Enligt branschorganet The Bookseller, som intervjuat de stora förläggarna runt om i världen, var det världens största boksläpp utan konkurrens. Varför? Ja, dels är det väldigt bra böcker och riktiga bladvändare. Dels, och framför allt, handlar det om Lisbeth Salander, när hon dök upp första gången förändrade hon kriminallitteraturen. Hon var en helt ny typ av hjälte, så långt bort från ett kvinnligt offer man kan komma. Hon är en person som vägrar att vara offer.

Nu har det gått några år sedan sist, Lisbeth är äldre och förmodligen lite mognare?

– Lite mognare kanske, men jag kunde inte gärna låta Lisbeth gifta sig och få tre barn, skrattar David. Jag låter henne utvecklas lite på andra områden, pröva nya gränser. Det har hänt väldigt mycket med datorernas utveckling sedan Stieg skrev sina böcker. Lisbeth är med i samtiden och på det viset får jag också möjlighet att

använda mig av mitt stora intresse för vetenskap. Vi lever i en tid där artificiell intelligens är högaktuell och i ett övervakningssamhälle som blir alltmer påtagligt. Stieg lämnade också en massa frågor obesvarade om Lisbeths bakgrund, som går att knyta an till.

Det mediala rampljuset är som sagt starkt och det var det också när boken om Zlatan släpptes.

– Det här är snäppet värre men jag har ett tarvligt drag och det är att jag gillar uppmärksamhet, säger han med ett skratt. Men min självbild förändras inte av detta. Jag har fyllt 52 år, har tre barn, mycket skinn på näsan och står ganska så stadigt på jorden. Jag har min vardag och den kommer jag att fortsätta med.

– Däremot tror jag inte att jag kommer att skriva normala romaner mer, det är som att jag hittat mig själv genom att skriva om and-ra. Du kommer aldrig att få läsa om en neurotisk författare på Söder i Stockholm som liknar David Lagercrantz, skrattar David.

NÄR HAN INTE SKRIVER och åker runt och håller föredrag om skrivande umgås han med familjen, tränar hårt och dricker rödvin.

– Jag har en viss förkärlek för både träning och dekadens, det är den ekvationen jag ständigt brottas med. Man skulle nog kunna säga att utan träningen hade jag kanske supit ner mig.

Träningen handlar mest om styrketräning på gym och att springa på en Stairmaster. Och alltid träna något varje dag.

– Jag brukar säga att jag skriver bäst när jag inte skriver. Jag har fått alla mina bästa idéer när jag kommit hem från en träning och lagt mig i ett bad. Det har forskats en del i det där, att temperaturskillnaderna kan skapa kreativt ”flow”, det tror jag på.

Familjen är Ann Lagercrantz, tidigare chef på radions Dagens Eko, nu i höst nyutnämnd chef för Nyheter och Sport på SVT. Barnen är dottern Signe, 21, som studerar till bioingenjör på Imperial College i London. Där finns också dottern Nelly, 10, döpt efter poeten Nelly Sachs, och sonen Hjalmar, 6, naturligtvis då efter Hjalmar Söderberg.

– Litteraturen går i arv, ler David.

Som sedan tackar för sig. Det är dags att dra ut på några månaders turné världen runt för att prata om nya boken. Några större krav på hotell har han dock inte, mer än att där måste finnas ett gym – och gärna en flaska Amarone på rummet.

*) En gata i London som sedan tidigt 1800-tal är den mest prestigefyllda adressen för skräddare av exklusiva herrkläder.

AV KENNETH GYSING
FOTO Magnus Liam Karlsson, Norstedts